Kategoriarkiv: Privat

Sonett om frihet

I dag är vägen bred och ganska hygglig;

igår var stigen vindlande och smal.

Jag vandrar som om ej det fanns nåt val.

Men ändå är jag stolt och stark och lycklig.

 

På ryggen bär jag allt som jag behöver,

Min ryggsäck den är liten, inte fet.

På ängen går en ensam gammal get.

Som äter utav buskar och av klöver.

 

Jag ser på den och tänker nu på livet:

en killing är jag – ingen gammal stöt.

Men det går ej att ta något för givet;

 

en dag är foten torr, den nästa blöt.

Dock viktigast av allt är ändå frihet,

trots att dess smak ej alltid är så söt.

Sonett om självkärlek

Att älska mig är lätt när jag är ensam
Att älska mig är lätt när jag är fri
Och ingen annan stjäl min energi
Då känner jag mig outsägligt tacksam

Och håller av min själ med hela hjärtat
Jag ser mig själv som strålande och vis
När ingenting försätter mig i kris
Och psyket ej av hårda ord är svärtat

Men ändå är det trist att gå allena
På denna livets snåriga skogsstig
Mer ljuvt att då med någon sig förena

Så länge detta ej känns som ett krig
Det svåra är att hålla kvar det rena
Och känna att ”jag älskar dig och mig”

Mamma

Ibland drömmer jag om min mamma. I natt var en sån natt. I drömmarna är mamma levande och frisk, och jag brukar försöka fråga henne hur det kändes att vara så sjuk, nästan döende. Jag får aldrig något svar, hon är väldigt tyst i mina drömmar, men jag brukar tänka att det här är ett mirakel. Att en gravt dement och rörelsehindrad människa blivit frisk igen.

I nattens dröm var vi tillbaka i huset där jag växte upp, på Folkungagatan i Växjö. I drömmen bodde jag på undervåningen, i pappas gamla rum och ”hobbyrummet” som vi kallade det fast det mest var ett slags förråd eller skräpupplag, förutom när min ena bror använde det som replokal och förvarade sitt bands instrument där. Det fanns en stor träport ut från framsidan (det gör det inte i verkligheten) och jag noterade att dörrarna var gamla och svåra att stänga. Men till slut lyckades jag få igen dem och låsa med den stora nyckeln.

Jag och syskonen hade något slags delad vårdnad om mamma drömde jag. Det var söndag och jag var egentligen bjuden på en grej, men det var självklart för mig att tacka nej eftersom jag ville passa på att vara med mamma, som skulle vidare nästa dag. Jag tittade på henne och kände mig lycklig och priviligierad över att få vara med denna älskade människa.

Mamma, jag saknar dig. ❤️

 

Sömnkurs

Sömnproblem.

Större delen av den här våren har inte varit särskilt mild mot mig. Eller också har jag inte varit särskilt mild mot mig själv. Resultatet har i alla fall blivit grava sömnrubbningar. En bra natt sov jag 5 timmar, en dålig 2 eller inte alls. På dagarna var jag trött och ofokuserad, och ofta orkade jag inte ta mig iväg till kontoret utan jobbade hemma.

De första fem veckorna var jag bara trött. Sedan började jag få oro och ångest. Men redan innan det insåg jag att jag behövde hjälp. Jag hade hamnat i en ond cirkel där jag inte orkade träna, och där jag vaknade varje natt efter några timmar och direkt började spinna igång mentalt.

Jag googlade sömnkurs och när jag fick en träff på min egen vårdcentral tyckte jag att det nästan var för bra för att vara sant.

På hemsidan stod att kursen krävde remiss från läkare så jag ringde för att beställa tid. Då fick jag veta att det troligen inte behövdes någon remiss och att de skulle höra av sig. Nu höll jag Sömnkursen som ett ljus framför mig. Visst sov jag dåligt, men Sömnkursen skulle hjälpa mig.

Så småningom hörde de av sig och sa att jag behövde fylla i en intresseanmälan. Jag fick en hemsänd och gick till vårdcentralen och lämnade in den. Skulle jag få plats? Som jag hoppades!

Några veckor före kursstart fick jag en kallelse. Glädjen var stor!

När jag haft sömnproblemen i två månader, var det snart dags för Sömnkursen. Då hade jag delvis lyckats bryta mönstret själv. Vissa nätter sov jag normalt och jag hade förstått att jag behövde få stopp på bandspelaren som gick igång i huvudet varje natt. Ett slags monolog jag höll med mig själv. När bandet startade stoppade jag det och gick över till att fokusera på mina andetag. Jag andas in. Jag andas ut. Gång på gång.

Jag insåg också att jag behövde mer kontakt med andra människor på dagar och kvällar och prata med dem, att jag hade ett otillfredsställt behov av att kommunicera som svämmade över på nätterna. Det var en del av tillfrisknandet, att jag faktiskt såg till att träffa vänner.

Nästa sak som hände var att jag blev magsjuk. Under några dygn sov jag både natt och dag med korta stunder av vakenhet. Det spända tillstånd jag befunnit mig i var äntligen över. Nu kunde jag slappna av; cirkeln var bruten!

Det dumma var att jag missade starten på sömmkursen på grund av magsjukan. Och tillfälle nr 2 hade jag en resa bokad sedan länge. Vecka 3 gick jag dit men fick veta att kursen var inställd. Hon i receptionen hittade dessutom mig inte på listan men la till mig. Jag förstod senare att jag tagits bort eftersom jag missat så mycket.

Gång 4 var jag på hälsohem som jag bokat när jag mådde som sämst. Ett enda samtal fick jag under vistelsen, det var hemligt nr så jag lät bli att svara. När jag lyssnade av svararen var det sömnkursledaren som sa att hon bokat av mig från kursen eftersom jag missat 3 ggr.

Så mycket väsen för ingenting, någon sömnkurs blev det inte.

Men de skulle visst hålla kursen igen i höst. Det kan säkert vara bra att jag går den om problemen kommer igen. Eftersom jag aldrig i livet haft problem med sömnen tidigare kan jag behöva lite strategiska tips. För jag vill ju inte behöva se till att bli smittad av magsjuka för att bli av med problemen.

Mina tio dagar som husägare

Det här skulle bli ett rappt och giftigt inlägg om den ruttna bostadsmarknaden. Men jag känner mig mest ledsen och mjuk, långtifrån vass.

Jag har varit förbannad först på mäklaren, sedan på säljaren. Så på mig själv. Nu är jag inte arg längre. Men jag tycker v e r k l i g e n att lagarna borde ses över, så att säljare och mäklare har ett större ansvar för att det de intygar i prospektet faktiskt stämmer.

Nåja, det började med att jag och sonen var och tittade på ett fritidshus i Heby kommun, Lillbovägen 106. Det var ett enkelt fritidshus, men det hade det de flesta andra hus vi tittat på saknade, godkänt avlopp samt dusch och toalett. Det senare för min son viktiga attribut (inte för mig). Området var fint och tomten stor och härlig. Det fanns en terrass med sol större delen av dagen. Jag kunde riktigt föreställa mig hur jag satt där och solade medan sonen hoppade på en nyinköpt studsmatta.

Huset verkade helt okej, och hade inga problem eller renoveringsbehov enligt säljaren. Huset var inte besiktigat, det är fritidshus sällan.

Priset var satt till 895.000 vilket jag tyckte var i mesta laget. När jag kollade lite på andra motsvarande hus, och på taxeringsvärdet, tyckte jag att 760.000 var ett mer rimligt pris. Även om säljarna lämnade alla inventarier, fem cyklar och en kanot. NU tycker jag att det kan vara värt 500.000-600.000. Men då visste jag inte hur dåligt det söta lilla huset mådde.

Inga andra bud

När mäklaren ringde upp mig och jag fick veta att hon inte fått några andra bud, förutom ett tidigare på 450.000 som säljaren inte accepterat, la jag mitt bud på 760.000. Mäklaren återkom snart och sa att säljarna ville ha 820.000 åtminstone. Jag var på väg att dra mig ur, men min son övertalade mig att anta budet. Barn har stort inflytande på familjers inköp, om ni inte visste det. Och min son är redan ansvarig för att vår bil är blå.

Senare förstod jag att huset visats tre gånger och att den första som lagt ett lite högre bud var jag. Ingen annan hade varit intresserad, förutom personen som budat 450.000 då.

Mäklaren berättade att hon lovat återkomma till den andra budgivaren, som lagt skambudet. Jag var inte särskilt orolig för det, för vem skulle plötsligt höja sitt bud med ca 400.000 kronor? Det verkade inte rimligt.

Budgivning igång …

Därför blev jag chockad när mäklaren vid nästa samtal sa att den andra personen nu lagt ett bud på 850.000. Så märkligt! Jag ville på nytt dra mig ur, medan sonen menade att det ju ändå var under utgångspriset. För att inte göra honom besviken fortsatte jag buda upp till 885.000, då den andra gav sig. Jag kände mig lättad och glad. Visst var det lite dyrt för det lilla, enkla huset, men det var ju bara att flytta in. Allt funkade perfekt, om man fick tro säljaren. Och min son var så glad, han längtar bara efter en trädgård där han kan ha en studsmatta.

Jag sa till mäklaren att jag ville låta besiktiga huset för säkerhets skull. Det var faktiskt inte självklart för mig, men ett par dagar tidigare hade en bekant berättat att hon köpt ett hus som visade sig vara helt ruttet, och var rättslös eftersom hon inte besiktigat huset. ”Alla visste att huset var ruttet, mäklaren, säljare, hela byn. Vi blev grundlurade”. De hade ägnat flera år nu åt att renovera och alla deras pengar hade gått till det. Jag såg det som en varning.

Två dagar efter att jag vunnit budgivningen, om ”vunnit” nu är det ord som är mest passande i sammanhanget, möttes säljarna och jag på mäklares kontor i Uppsala, Mäklarhuset Uppsala. Ett väldigt trevligt gift par som skulle flytta till Umeå.

Det rådde god stämning och mötet tog faktiskt två timmar för att vi småpratade så mycket. Men också för att mäklaren var väldigt noga med att inventarielistan skulle bli korrekt.

Besiktningen

Det här var den 9 september. Besiktningen hade jag beställt till den 15 september, första lediga tiden hos de besiktningsföretag jag ringde till. Då jag fick ta ledigt från jobbet för att hinna vara med.


Besiktningsmannen Håkan Busk från Besiktningshuset visar hur träet blivit alldeles buckligt av fukt under pappen.

Och jag orkar faktiskt inte ens skriva om vad besiktningsmannen sa, så jag lägger in Protokoll_Besiktningshuset här istället.

I alla fall: det här huset var ett renoveringsobjekt. där taket kunde blåsa av när som helst. Plus en del andra fel, som att panelen gick ända ned i jord, att marken sluttade mot huset, att tre fönsterbleck saknades, att hängrännan var felmonterad, och några saker till inne i huset. Bara att byta taket skulle gå på 100.000 kronor, ja jag har kollat upp det.

Det blev ingen affär, och jag fick tillbaka min kontantinsats, efter kontakt med mäklaren den 19 september. Mäklare hade varit med vid besiktningen och var nog inte så förvånad. Fast han sa att jag säkert kunde få det billigare nu. Men jag ville inte behöva börja med en renovering, och att ta ledigt från jobbet för att åka fram och tillbaka för att släppa in hantverkare. Dessutom, om nu själva huskroppen var i så dåligt skick, hur skulle det då vara med det jag inte undersökt, elen och avloppet?

Så där stod jag utan hus.

Förbryllad över sakernas tillstånd ställde jag en fråga på Lawline, där juriststuderande besvarar frågor gratis i mån av tid, tack kära Lawline! Inklistrad här tillsammans med svaret:

Säljarens ansvar vid försäljning av hus

FRÅGA

Min fråga handlar om vilka krav man kan ställa på en hussäljare. Dvs kan någon som bara inte förstår att huset har stora renoveringsbehov komma undan med att intyga att hen inte noterat några fel? Jag lät besiktiga ett hus jag tänkt köpa och det visade sig att taket var fellagt, att det borde ha bytts för länge sedan, att vatten trängt in i träet och gjort det buckligt och att det kunde blåsa bort när som helst. Besiktningsmannen sa att det måste bytas ut omedelbart. Detta hus såldes som att det var utan anmärkning.Ytterligare ett fel var att ägaren skrivit att huset var från 1994, men det visade sig att det var från 1991.Det fanns även andra fel, som att träet gick ända ned i marken på två sidor, att det saknades fönsterbleck och att hängrännan var felmonterad så att vatten inte rann ut.På frågan ”Har ni observerat eller haft anledning att misstänka några andra fel i fastigheten som köparen bör upplysas om?” svarade säljaren Nej.Jag som inte kunde något om hus har nu betalat 7000 kronor för ingenting (för besiktningen). Är ju inte längre intresserad av att köpa. Är detta verkligen ett okej förfarande? Kan man genom att vara okunnig komma undan med vad som helst? Vad säger lagen?
SVAR

Hej! Tack för att du vänder dig till Lawline med din fråga!Vid köp av fast egendom har man i Sverige fördelat ansvaret att kontrollera husets skick huvudsakligen på köparen. Detta stadgas i Jordabalkens (JB) 4 kap. 19 § andra stycket och brukar benämnas som köparens ”undersökningsplikt”. Denna är väldigt långtgående och ansvar för att fel inte blir kända av köparen innan köpet ligger i de flesta fallen på köparen. Endast i undantagsfall kan säljaren bli ansvarig för saker som denne har utfäst om huset. Om en sak som säljaren har sagt om huset och detta inte stämmer och borde ha upptäckts av köparen vid undersökningen innan köpet, bär säljaren inget ansvar för felsägningen. Det här görs till exempel tydligt av rättsfallet NJA 1978 s. 301 där säljaren sagt att vattnet varit ”friskt och gott” men köparen enkelt borde upptäckt att så inte var fallet. Alla felen om husets skick som du beskriver är sådana som enkelt upptäcks vid en besiktning av huset, varför ansvaret för dem inte ligger på säljaren enligt lagens bestämmelser.Motsatsen till undersökningsplikt är upplysningsplikt. Denna innebär att säljaren har en skyldighet att upplysa köparen om vissa fel i fastigheten. Denna plikt är dock inte speciellt långtgående alls. När säljaren svarar ”nej” på frågan om det finns några fel som bör upplysas om, är det nog fel som omfattas av upplysningsplikt. Några sådana fel finns nog inte i den aktuella fastigheten. Därför är det nog inte ohederligt av säljaren att besvara frågan på det sättet.

Skillnad är det däremot när säljaren påstår att huset är från ett annat årtal än vad det egentligen är. Enligt JB 4 kap. 19 § första stycket, kan saker som säljaren genom avtalet utfäst utgöra fel som säljaren bär ansvar för. Även om det skiljer sig från vad man kunde anta vid köptillfället kan det utgöra fel. Till exempel har i fallet NJA 1983 s. 858 en felaktig uppgift om en fastighets areal ansetts vara fel. Vid en besiktning går inte att kontrollera exakt vilket årtal som ett hus är uppfört. Därför kan säljarens uppgift vara det man måste luta sig emot. Då kan denne bli ansvarig och riskera påföljder enligt JB 4 kap. 12 §. Det är dock tveksamt om ett hus ålder kan ge upphov till något fel som går ut över köparen.

Jag hoppas att du fick svar på din fråga!

Henrik Reinhammar

Det var ett uttömmande och bra svar, och jag tycker mig läsa mellan raderna att han som svarade också var kritisk till lagen. Och det var ungefär det svar jag förväntat mig, fast mer uttömmande och med fler exempel.

Nej, precis som jag redan gissat efter att ha googlat runt, och pratat med folk, hade varken mäklare eller säljare gjort några fel i lagens mening. Men jag tycker som sagt att det är helt orimligt att köparen ska ta en så stor del av ansvaret vid en husaffär. Dags för en lagändring, om ni frågar mig!

Uppdatering juni 2018: Huset är nu sålt för 825.000 inklusive omlagt tak. Det låter mycket mer rimligt.

Djur på cirkus känns förlegat

Vi var på cirkus härom kvällen, bjudna av en förening där vi är medlemmar. När jag fick inbjudan kollade jag först upp cirkusen för att se om de hade några djur med. När jag såg att de hade ”fyra hästar” och inte hade fått några anmärkningar för sin djurhållning, tänkte jag att det är väl inte värre med hästar på cirkus än på en ridskola. Och tackade ja.

Bilen kör över "starke Adolf", som vi kallade honom. Mer sånt här och färre djur på cirkusar!

Bilen kör över ”starke Adolf”, som vi kallade honom. Mer sånt här och färre djur på cirkusar! Se hela filmen nedan …

Efter att ha sett föreställningen från första parkett, har jag ändrat mig. Aldrig att jag går på en djurcirkus mer! Åh, det var en sån fin föreställning egentligen, med skickliga artister och snygga, hänförande nummer. Jag älskar lukten av sågspån och åsynen av de gamla obekväma träbänkarna (men älskar inte att sitta på dem, haha!). Och min fantasi sätts igång. Är den där snygge manlige artisten gift med henne? Vem är tillsammans med vem egentligen?

 

Men så travade hästarna in på arenan. Vi satt tysta och såg när de två vita hästarna sprang runt, runt, jämsides, medan en kvinna med bara ben och en man i åtsittande kläder gjorde sina cirkuskonster på deras ryggar. Duns, lät det när någon landade på hästryggen.
”Har hästen rabies eller?”, frågade mitt unga sällskap. Den ena hade så mycket vit fradga i munnen att den lossnade och spreds i luften.

”Nej, det är fradga och det får den för att den har betsel i munnen och halsen är så hårt böjd”, förklarade jag.
”Men varför måste de ha halsen så?” frågade han, och jag tvekade lite: ”Tja, jag antar att det ska se snyggt ut”, sa jag och undrade hur någon kunde njuta av åsynen av speciellt den ena hästen, den med fradgan, som såg ut att vilja komma loss till varje pris.

Jag tittade på hästarnas ögon, de var  liksom tomma. För övrigt såg de välnärda och friska ut.

Redan innan vi kommit så långt hade mitt sällskap lagt märke till den långe, mörke mannen som gick bakom hästarna. ”Ska han piska hästarna, eller varför har han en piska?”

”Han ska nog bara markera lite”, sa jag.

Jag hade svårt att titta på numret och började se mig om i publiken, titta ner i mobilen, titta överallt utom på de stackars hästarna.
”Nu piskade han dem”, sa mitt sällskap argt – själv hade jag missat det.

Jag tittade och såg nu hur mannen med märkligt stelt kroppsspråk som gick efter smiskade till bakbenen på hästarna med den långa piskan. Det såg inte ut att göra ont, men kändes ändå inte okej. Hästarna gjorde så gott de kunde, varför skulle de piskas?

Det värsta var dock mannens ögon. Jag är ledsen om jag trampar någon på tårna nu, men de ögonen såg inte snälla ut. Och plötsligt säger mitt sällskap precis det jag tänker: ”Den mannen ser riktigt ond ut”.

När vi är på väg hem frågar han vilket betyg jag ger cirkusen mellan 1 och 10. Jag svarar fem, för att det där med hästarna drog ned betyget väldigt. Han håller med.

”Tacka vet jag djurfri cirkus”, säger jag och vi nickar.

Bilden nedan är från en aktion skapad av Djurens Rätt förra året, för djurfria cirkusar.

Bildresultat för cirkusmanifestation

Jag tänker på att jag en gång i tiden var en djurrättsaktivist som protesterade mot djurcirkusar. Och att det var just vid en sådan manifestation som jag helt tappade lusten att vara aktivist. Det var kanske 18 eller 19 år sedan, jag minns inte så noga, och vi var några från Djurens Rätt som stod och delade ut informationsblad utanför en cirkus. Bland oss hade en grupp unga män, som jag aldrig sett förut, infiltrerat sig, och plötsligt började en av dem reta cirkusartisterna. Jag minns inte exakt hur allting hände, bara att stämningen blev väldigt obehaglig och att artisterna blev upprörda och att det hux flux var fullt slagsmål. Det blev polisärende och rättegång men jag avböjde att vittna för jag hade inte så noga sett i vilken ordning allt hade skett.

Vill man gå på djurfri cirkus rekommenderar jag nycirkusar som Cirkus Cirkör.

I flera länder är det förbjudet att ha med djur på cirkusar (Källa: Djurens Rätt) och jag tycker det är hög tid att Sverige sällar sig till

  • Bolivia
  • Bosnien Hercegovina
  • Brasilien (regionala förbud, inte helt klart nationellt)
  • Cypern
  • Grekland
  • Honduras
  • Malta
  • Mexiko

I Sverige är det tyvärr inte ens förbjudet att ha med vilda djur som elefanter, men av de cirkusar som turnerar i Sverige i år är det ingen som har elefanter längre (Cirkus Scott slutade med elefanter 2013), däremot kameler och lamadjur. Källa: https://www.djurensratt.se/cirkus/djurcirkusar2017

Därför gillar jag att inte boka

/Uppdatering! Det här gäller bara när jag jobbar väldigt mycket och flytande, jobbar jag mindre vill jag gärna boka in saker!/

Jag älskar att ha obokade kvällar och helger. Ofta när jag bokar in något i god tid, har jag hunnit tappa lusten när tillfället väl kommer. Särskilt när det är en aktivitet jag ska gå på utan att känna någon, men samma känsla kan ibland infinna sig trots att jag verkligen uppskattar den jag ska träffa. Det är något med det där inrutade som jag har svårt för. Jobbdagarna är tillräckligt inrutade ändå, med möten vissa tider varje vecka, ofta extramöten, alltid deadlines som måste mötas för annars …, hjälp med läxor, skjutsa till aktivitet, städa, handla, tvätta, laga mat ….

Jag orkar inte ruta in den lilla tid som återstår. Därför går jag inte heller på någon aktivitet som är en fast dag; jag har årskort på ett gym bara och droppar in när det passar (och bara på yoga).

Ölprovning med ett gäng initierade hemmabryggare.

Ölprovning med ett gäng initierade hemmabryggare.

I onsdags, torsdags och fredags var jag glad över att inte ha saker bokade. Det lämnade utrymme åt:

… en workshop om omställning med människor från många länder. Pratade bl. a med en man som tillhörde en masajstam i Kenya, om deras enkla livsstil.

… en träff för lokala hemmaölbryggare. Vilka entusiaster, de designade t o m egna etiketter. Och allt jag smakade var gott – jag som inte ens gillar öl med alkohol!

… en supertrevlig fika med en gammal vän från Göteborg som jag träffar en gång om året på sin höjd, då han numera bor i Madrid.

Helgen var lite mer bokad men egentligen ganska löst och hittills har den känts fri och härlig.
En bra vecka!

Intill benet


Ikväll har jag tittat på filmen To the bone, om en tjejs kamp för att tillfriskna från anorexia. Och som jag kände igen mig från min egen långa sjukdomsperiod (7 år)!
Manipulationen, ångesten över att äta, tvånget att motionera, hetsätningen och uppkastningarna. Det mörka.

Men också det ljusa, den starka livskraften som en dag fick mig att avbryta alltihop och börja äta för att bli frisk.

I filmen får huvudpersonen en uppenbarelse, hon drömmer eller ser sig själv i paradiset med en kille hon fått känslor för på ätstörningskliniken. I nästa  stund ser hon sin magra kropp hopkurad på stranden, död. Så vaknar hon upp och inser att hon faktiskt lever, och rusar med glädjetårar hem till sin styvmamma och styvsyster. Jag kommer att bli bra, säger hon när hon kramar dem.

Jag fick också en uppenbarelse som blev en vändpunkt, och för mig hände det en dag när jag cyklade genom Lund. Det var höst och jag hade som vanligt dubbla lager jeans på mig för att dölja hur mager jag var, och för att inte frysa. Plötsligt får jag en stark känsla i hela mig. Det känns som att jag badar i ljus och jag hör en röst som säger: jag vill inte dö. jag vill leva. Jag har aldrig tidigare sett det jag gör som ett utdraget självmord, inte förrän nu. Och jag börjar gråta och skratta samtidigt. På en sekund har jag bestämt mig för att Leva. Eller är det livet som bestämt det åt mig?

Resten av den där hösten när jag var 21 hade jag ytterligare några starka, egendomliga upplevelser. När jag slutade svälta mig kom alla känslor tillbaka, det var mycket ångest som jag hade svårt att hantera. En natt vaknade jag och det kändes som om det nattsvarta studentrummet var uppochned eller vält på högkant. Jag behövde gå på toaletten men kunde inte orientera mig, jag hittade varken toadörr eller lysknapp och kröp gråtande omkring. Nästa morgon kändes det precis som vanligt, och jag undrade om jag hade drömt allting, men urinpölen i ena hörnet avslöjade mig. Det var en extremt obehaglig upplevelse men på sätt och vis är jag tacksam för den. Jag tror jag kan ha ett hum om hur det känns att vara psykotisk.

En annan natt drömde jag att min mamma försökte tända eld på ett skåp i vardagsrummet i mitt uppväxthem. Jag lyckades hindra henne och hon grät och var som en stor klumpig bebis som inte kunde flytta på sig. I nästa scen i drömmen  var jag ute och joggade. Jag tittade ner på mina ben och de var två meter långa, starka, och avslutades med fötter med decimetertjocka sulor. Jag bara sprang och sprang och det kändes som om jag skulle kunna springa för alltid.

Den bilden bar jag länge med mig och hämtade kraft ifrån när det kändes svårt.

Alla år är olika på el Camino de Santiago


Jag tänkte berätta lite om hur årets pilgrimsvandring blev för mig. Det var fjärde gången jag vandrade (tidigare 2009, 2013, 2014), en liten bit i taget på samma led, El Camino de Santiago i vackra Spanien.

Mina två medvandrare under två dagar. Underbara människor från Italien.

Mina två medvandrare under två dagar. Underbara människor från Italien.

Med tillägget Frances eftersom jag startade i Frankrike i Pyrenéerna (Saint Jean Pied du Port). Och det går inte säga mycket om hur det ÄR att vandra den eftersom allt beror på i vilket sinnestillstånd man är, med vem man vandrar, hur den fysiska formen är, vädret, var man ”råkar” hamna och med vem, (jag tror inte på slumpen, därav citationstecknen) och hur förhållandena är på de olika boendena just det året.

Huttrande nätter

I år till exempel när jag vandrade för fjärde gången kände jag mig först väldigt erfaren. Jag visste precis hur lite kläder som behövdes, och vad man behövde ha med och inte. När jag vägde ryggsäcken inklusive de tunga kängorna stannade vågen på 7,3 kg, noterade jag stolt. Ändå blev nätterna obehagliga för mig eftersom det plötsligt inte alltid fanns filtar på härbärgena och jag inte hade med någon sovsäck – för det har jag aldrig haft.

Jag minns en natt, i Trabadelo, då jag frös så fruktansvärt trots att jag satt på mig alla kläder jag hade med mig, att jag gick upp mitt i natten och febrilt letade efter något att lägga över mig. Kanske fanns det filtar? Till sist hittade jag några påsar smutstvätt i ett förråd och hann tänka att det här var ganska galet, innan jag girigt slet åt mig två lakan som jag bredde över mig i den hårda sängen i sovsalen. Nöden har ingen lag.

När jag pratade med andra pilgrimer om filtproblemet fick jag veta att de flesta privata härbärgen hade filtar, så hädanefter valde jag alltid sådana framför kyrkor och, kommunala och de där härbärgena som hade avtal med Amigos do Camiño de Santiago. Om DU ska vandra rekommenderar jag att du skaffar en ultralätt sommarsovsäck att ta med, utöver sidenlakan.

Och trots min Erfarenhet lyckades jag bli av med min mobilladdare och min resehandduk i siden som jag haft i nästan tio år. Liksom sidentvålen.

Coola hundar och en ilsken tupp

Det som gjorde starkast intryck är dels den vackra naturen och den hoppfulla känslan att det inte är kört för vår jord, spanjorerna verkar ju i alla fall ta väl hand om den; dels alla coola hundar som i mina ögon påminde mer om katter i sina avslappnade uppenbarelser.

Hundarna låg och vilade, men verkade ändå ha full koll på allt som hände omkring dem, eller spatserade runt på ett målmedvetet vis i de små byarna. Det är såhär hundar ska ha det, insåg jag, de ska gå fritt utan koppel. De hundar jag talar om hade definitivt ägare och hem, men det fanns också de som drev omkring fritt. En pilgrim blev, vad jag hörde, attackerad av ett sånt gäng men lyckades jaga iväg det med sin vandringsstav.

En annan pilgrim hade blodiga sår på ena benet. Jag fick senare veta att han hade attackerats av en tupp, samma tupp som en kvinna i byn hade beskrivit som ”jättesnäll”. Man vet aldrig med tuppar!

Men det var de enda missöden jag hörde talas om, förutom att en kille blev bestulen på sin helt nya Samsungtelefon, ”den låg under min kompis kudde”, berättade han. När min egen laddare sedan försvann tänkte jag bara att det var tur att det inte var hela telefonen! För min är också ny.

Och så alla ”stories”

Historier, levnadsöden, stories. Det får man höra mycket av på caminon, särskilt om man är nyfiken av sig som jag. Några berättelser jag bär med mig är den danske cirka 40-åringen som varit singel i all evighet men under våren bestämt sig för att gå ned i vikt och sen fått lust att pröva lyckan på en dejtingapp. ”Vi skulle bara ses för en kaffe, men efter det var vi oskiljaktiga i två veckor, tills jag måste resa”, berättade han, och jag fick tårar i ögonen. Jag stötte ihop med honom på flera ställen och gick sedan med honom en halvdag, och han höll nästan hela tiden på och sms:ade med sin kärlek.

Jag fick också veta en hel del om hans familj och jobb, men lite ska jag väl hålla för mig själv.

Minns också det svenska paret, kanske runt 45, som alltid bara hade semestrat med allinclusiveresor till diverse strandnära orter på varmare breddgrader. Men så i våras hade Hon sett en dokumentär om caminon på tv, och blivit eld och lågor. Han skulle inte följa med, han tyckte det verkade tråkigt att bara gå, och hade dessutom inte tid, men erbjöd sig att vandringsträna med henne vilket han också gjorde. Och till sist blev han också sugen på att hänga med, och då blev det så lägligt att han blev av med jobbet och plötsligt hade massor med tid. Båda var helt lyriska och sa att det här var den bästa semester de nånsin hade haft. De gillade att man levde så enkelt, att inse att man inte behöver så mycket saker egentligen, bara sju kilo packning på ryggen, och att alla människor de mötte var så vänliga. Hon hade dessutom fått en nära väninna i en äldre spansk pilgrim som hon kommunicerade med genom gester och ljud, och kallade för ”mamma”. Men jisses vilket tempo de höll, jag hade svårt att hänga med dem när vi gick tillsammans en dag.

Sist men inte minst måste jag nämna de underbara italienska själarna som jag tillbringade två dagar med, samt delade sovsal med på två platser. Vi fann varandra direkt och pratade nästan oavbrutet första dagen. Andra dagen var jag lite trött och vi pratade mindre, men jag lärde mig otroligt mycket av dem, och de av mig hoppas jag. En av dem, som var idrottslärare, undervisade mig och några andra pilgrimer i grunderna i salsa en kväll i en håla där ingenting hände, och det var faktiskt kul. Jag som haft så mycket fördomar mot salsa tyckte till och med om musiken.

Jag hade svårare att kommunicera med deras vän brasilianaren – till vänster på bilden här, men tyckte mycket om även honom på ett ordlöst vis. Han var lite äldre och var även han lärare.

En person jag tillbringade lite tid med var också en italiensk tjej, även hon idrottslärare. Hon var väldigt snäll och bjöd mig på mat, och tyvärr fick jag aldrig tillfälle att bjuda igen. Hon berättade i alla fall en invecklad historia om en spanjor som hon mött på vandringen och var förtjust i, trots att hon samtidigt verkade avsky honom. Nu hade hon medvetet tappat bort honom för att se om ödet skulle föra dem samman igen.

Jag har med berått mod utelämnat alla namn här, vill ju inte hänga ut någon.

Vill du veta lite mer i detalj hur en pilgrimsvandring kan te sig dag för dag, kan du gärna klicka dig vidare till rapporten jag skrev efter vandringen 2013. I år tog jag mig från Astorga till Portomarin, och sedan med buss till Santiago de Compostela varifrån jag flög hem igen! Sju dagar, med 20-36 km vandring per dag.

Här bjuder jag också på en tipslista med bra saker att ta med på vandringen som du kanske inte tänker på i första taget:

  • Fast tvål att tvätta kläder med. Drygare!
  • Klädnypor, så att du kan fästa dina tvättade plagg på tvättlinorna som ofta finns.
  • Nål och tråd samt tändare. Oumbärligt när du behöver sticka hål på fotblåsor.
  • Öronproppar och sovmask, för en lugnare sömn.
  • Liten matlåda.

Mobbad

Det är inte många som känner mig som vet att jag var mobbad i skolan. Det var två killar i klassen som, oberoende av varandra, retade mig för mitt namn (Moa i andranamn, vem hette MOA liksom, urtöntigt), för mina kläder, och för att jag var jag.

Jag minns särskilt en lägerresa vi gjorde i femman, till Asa. Eller: jag minns inte mycket alls från resan utom en sak. Det var en klass från en annan skola där samtidigt och i den klassen gick en flicka som hette Annika. Hon hade fett hår, verkade lite trög och pratade med en märkligt hes röst. Alla tyckte att hon var lite läskig. Vid ett tillfälle närmade sig den ene mobbaren mig, Palle som han kallades. Med rynkad näsa och smalnande blick viskade han att jag var äcklig och sen tillade han: du är precis som Annika.

Det var nog den värsta förolämpning han kunnat ge mig. Och eftersom jag på den tiden inte var så tuff som nu, faktiskt inte tuff alls utan bara mjuk och snäll, gick jag bara undan och grät på insidan. Och det satte sig. Jag började själv tänka att jag var äcklig. Fast jag var en helt normal och faktiskt ovanligt söt 12-åring.

En annan händelse minns jag däremot med viss tillfredsställelse. Mitt under en lektion började min andra plågoande, Fidde som han kallades, reta mig för mina byxor. ”M o a” sa han med sitt mobbartonfall, ”Moa kör med nitade brallor”. Detta var i sexan och för första gången reagerade jag. Han fick en hård smäll på ena överarmen (jag muskade honom som man sa på den tiden) och började omedelbart gnälla: fröööken, hon slooog mej!

Vår svenskalärare visste nog inte vad hon skulle tro då jag var en riktig mönsterelev i vanliga fall, men gav både mig och Fidde kvarsittning för säkerhets skull.

Jag minns hur värt jag tyckte det var. Och jag tror faktiskt att Fiddes attacker upphörde efter detta. Tilläggas ska kanske att Fidde var kortast i klassen och själv lite mobbad pga detta. Den andre mobbaren däremot var omåttligt populär trots att han luktade starkt av svett för jämnan.

På högstadiet delades klassen upp och jag slapp både Fidde och Palle lyckligtvis utom på vissa lektioner då det var helklass. Det blev lite bättre, fast Palle fortfarande gav sig på mig verbalt när han hade tillfälle.

Nu är jag vuxen och känd för att inte låta någon sätta sig på mig. Jag får t o m ibland höra att jag är hård. Men det var verkligen inte sån jag var från början.

Förutom mobbningen var det en väldigt rivig jargong bland klassens tjejer. Att vara taskig mot varandra var helt enkelt det normala. Det var inte riktat mot mig specifikt utan alla drabbades, men jag verkade vara den som led mest av det. Periodvis grät jag varje eftermiddag efter skolan över hela situationen, som jag inte visste hur jag skulle hantera. När vi äntligen slutade nian var jag enormt lättad över att slippa klassen och i min nya gymnasieklass rådde en skämtsam men alltid snäll och trevlig stämning. Åh vad jag trivdes.