Kategoriarkiv: Skriva

Krönika i tidningen Cykling

Jag fick frågan om jag ville skriva en krönika om höstcykling, och fick väldigt starka minnesbilder av min mamma när jag tänkte på ämnet. Så texten fick helt enkelt handla om henne. Här är den, ur Cykelfrämjandets tidning Cykling nummer 3/2018.

Det är speciellt att cykla om hösten

I min familj cyklar vi alltid. Till aktiviteter, till lantstället 16 km bort, till jobb och skola. Det betyder att vi cyklar året om, även på vintern – men nu är det höst. Gatan täcks av gulröda höstlöv och luften doftar av mogna äpplen. En del av doften kommer från vårt eget ekipage, för mamma har den pinsamma vanan att plocka upp fallfrukt från gatan. Hon är uppvuxen under krigstiden och klarar inte av att se mat förfaras.

Mammas damcykel är robust och tålig precis som mamma. Hon trampar på, outtröttligt. Själv sitter jag bekvämt och väl påbyltad på pakethållaren och ser staden susa förbi genom gatlyktornas sken. Fyra år på det femte och har just varit med mamma på sammanträde i den lilla staden. Jag har tre syskon och njuter av egentiden med mamma. Och jag älskar de här skymningsturerna bak på cykeln.

Senare är jag på väg till lite egentid med mamma igen. Numera cyklar jag själv, men mamma fick sluta för ett par år sedan efter att ha orsakat flera olyckor och till sist hamnat på akuten helt sönderskrapad och förvirrad. Det är samma friska känsla i luften, samma mogna äpplen och vackert färgade löv. Men en annan stad och ett annat liv. Framför allt en annan tid – 40 år har passerat.

På några av villagatornas trottoarer står korgar med äpplen och en vänlig lapp: Varsågod att ta! Jag stannar och fyller fickorna med nyplockad frukt. Ingen mer smutsig fallfrukt från gatan!

Mamma sitter i sitt rum längst bort i korridoren och tv:n är som vanligt på. Jag sätter mig bredvid, håller den varma handen. Äpplena har jag lagt i den blåa glasskålen mitt på bordet. Hon ville inte ha just nu.

”Mamma, minns du när jag var liten och du brukade skjutsa mig på cykeln”, säger jag. ”Jag tyckte alltid det kändes så tryggt, och jag satt så skönt eftersom du hade de där rejäla packfickorna.” Mamma vrider huvudet mot mig och ler stilla. ”Mamma, minns du när vi gjorde den där cykelutflykten i Småland och bodde på vandrarhem, när jag var 16? Och det började regna när vi skulle hem och vi cyklade 11 mil i ösregn och sjöng för att hålla humöret uppe?” Mamma nickar. Jag vet inte vad som rör sig i hennes huvud, men jag känner en intensiv närvaro. Och när jag tänker på alla cykelturer vi har gjort ihop, mest på sommaren men även andra årstider, blir jag varm inuti.

Två månader senare är det slut på de höstliga cykelturerna genom villakvarteren. Mamma har gått bort. Vi är ledsna och sörjer, hela mammas stora släkt, men inser att hon har det bättre nu. Om det existerar en himmel kan jag tänka mig att mamma är där, och susar fram genom gulröda höstlöv, rak i ryggen och mumsande på ett äpple.

 

Elin Dunås

Sonett om frihet

I dag är vägen bred och ganska hygglig;

igår var stigen vindlande och smal.

Jag vandrar som om ej det fanns nåt val.

Men ändå är jag stolt och stark och lycklig.

 

På ryggen bär jag allt som jag behöver,

Min ryggsäck den är liten, inte fet.

På ängen går en ensam gammal get.

Som äter utav buskar och av klöver.

 

Jag ser på den och tänker nu på livet:

en killing är jag – ingen gammal stöt.

Men det går ej att ta något för givet;

 

en dag är foten torr, den nästa blöt.

Dock viktigast av allt är ändå frihet,

trots att dess smak ej alltid är så söt.

Sonett om självkärlek

Att älska mig är lätt när jag är ensam
Att älska mig är lätt när jag är fri
Och ingen annan stjäl min energi
Då känner jag mig outsägligt tacksam

Och håller av min själ med hela hjärtat
Jag ser mig själv som strålande och vis
När ingenting försätter mig i kris
Och psyket ej av hårda ord är svärtat

Men ändå är det trist att gå allena
På denna livets snåriga skogsstig
Mer ljuvt att då med någon sig förena

Så länge detta ej känns som ett krig
Det svåra är att hålla kvar det rena
Och känna att ”jag älskar dig och mig”

En övning från skrivarkursen – utgå från en mening

I helgen var jag på skrivarkurs med Kreakalma, på Frötuna gård. ”Sök dina berättelser” hette kursen.

En av de många övningar vi fick göra var att utgå från en mening som lärarinnan läste upp, och skriva fritt utifrån det i 20 minuter. Nästa dag fick vi 20 minuter för att redigera texten. Det kan vara väldigt bra att ha så begränsat med tid tycker jag, för då måste man liksom få det klart.

elin_frötuna

Jag sitter och skriver, med mössa och fleecetröja för att det var så kallt! Senare eldade de så att jag slapp mössan.

Meningen vi utgick från var ”Jag blir förvånad ibland när jag tänker på hur gammal jag är”, och var tagen ur en novell av Alice Munro (första meningen).

Såhär skrev jag:

Jag blir förvånad ibland när jag tänker på hur gammal jag är.
Förvånad och förbannad.

Det är ett ständigt förfall nu. Gråa hår. Rynkor. Slapp hud.

Jag minns när jag var 27 år och tillsammans med Martin. Han hade varit i Indien och träffat en 45-årig kvinna där. Jag minns inte vad hon hette, Carol kanske. Han sa i alla fall att kvinnan var som en 45-årig Elin. Jag fick se bilder och jag tyckte att hon såg distingerad ut; jag kan inte komma på något bättre ord.

Hon hade ett lugn och en värdighet, men verkade inte särskilt glad. I alla fall log hon inte på en enda bild.

Alla kort var tagna på en skogspromenad. Martin var också med på några bilder, han var 33 år – gammal och klok tyckte jag, då. han skrattade på alla bilderna.

Tänk att det har gått 18 år.

Tänk att jag har blivit såhär gammal.

Jag trodde att jag skulle ha en annan livssituation nu. Bo i ett hus. Med trädgård. Inte i en sån här miljonprogramslägenhet, ensam med ett barn.

Fast mycket är ändå bättre än vad jag hoppats på.

Att jag faktiskt har ett barn. Att jag har det så fritt. Att jag har så många vänner, att jag är i bra fysisk form. Och att jag älskar det jag gör, och känner mig så glad och nyfiken. Faktiskt gladare nu vid 45 än när jag var 27.

Jag blir förvånad ibland när jag tänker på hur gammal jag är. Förvånad, men framför allt tacksam.

SLUT

Jag har inte ändrat något fast den säkert skulle vinna på det, men mitt syfte med texten var att visa på utveckling – från ilska till glädje och tacksamhet.

Någon påpekade också att texten visar förändring av fokus från det yttre (rynkor, gråa hår), till det inre (tacksamhet, glädje).

Den innehåller också en vändpunkt på slutet – viktigt dramaturgiskt.

Bästa skrivarkursen!

Nu är jag hemma efter en både lugn och intensiv helg på Frötuna gård, en bit utanför Uppsala. kursgård För första gången i mitt liv vågade jag åka på kurs i kreativt skrivande! Jag har såklart gått olika kurser i journalistiskt skrivande, men just det här fria, mer personliga skrivandet har för mig alltid varit något ytterst privat, lite skämmigt. Och att behöva läsa upp sin text inför alla – vilken mardröm!

Nu är jag glad att jag åkte. Kursen var bara sååå bra!

För ögonblicket är jag för omtumlad av alla intryck, härliga personer, nya insikter…. för att kunna ge en rättvis beskrivning, men jag återkommer!

Ja, förresten, Kreakalma ordnade kursen och lärare var kunniga och pedagogiska Elisabeth Croneborg.

Här lite bilder till att börja med! kurssal kurskritor kursant kursfönster kursmat