Min erfarenhet av circling

Inbjudningar till olika circlingevent dök med jämna mellanrum upp i mitt Facebookflöde. Men när jag läste i eventen fanns inte mycket info. Jag fick lite sektkänsla. Circling var nog inte för vem som helst som var nyfiken, utan bara för speciellt initierade.

Men nu har jag varit på ett event, driven av nyfikenhet, och av det jag läste på nätet om att det var för alla som längtade efter äkta kontakt istället för att bara vara artig och uppföra sig, som i så många andra sammanhang.

Eventet hölls hemma hos en av circlingpersonerna, som var facilitator, i hans lägenhet i en förort. Totalt var vi sju personer inklusive honom: tre killar/män och fyra tjejer/kvinnor. Jag uppskattade att jag var åtminstone tio år äldre än alla andra.

Vi drack the och sedan satte vi oss på kuddar i en cirkel i det lilla vardagsrummet. Och så började det, utan någon introduktion. Vi tittade på varandra. En del tittade ner i golvet. Nu skulle saker börja hända, men det hände inte så mycket.

Efter ett tag bröt ledaren och sa åt oss att para ihop oss två och två. Jag såg mig omkring men fick ingen kontakt med någon. Bredvid mig satt en kille och stirrade ned i golvet, jag fick känslan att han inte ville vara med alls. Men jag frågade i alla fall om vi skulle jobba. ”Okej då”, sa han motvilligt. Jag beslöt mig för att inte ta det personligt.

Så skulle vi först blunda och connecta med oss själva, sedan öppna ögonen och titta på varandra, och när vi kom på något att säga, inleda med ”jag märker att ”. För mig var hela grejen svår. Jag kände mig tom i huvudet, jag hade inte lust att prata, ville bara sitta tyst och titta på den andra personen. Så när jag sa något, t ex: ”jag märker att jag känner mig varm”, eller ”jag märker att jag inte vill prata”, var det för att jag kände mig pressad till det. Men så långt kom jag inte att jag sa just det. Jag försökte bara uppföra mig och spela enligt reglerna, inser jag så här i efterhand, fast det var rakt emot syftet.

I nästa steg skulle vi tillföra rörelse. Ganska snart fann jag mig sittande bakom min partner, masserande hans axlar. Jahg insåg varför, han hade pratat om sina värkande axlar och rört sig plågat, det kändes som att det var det minsta jag kunde göra. Sedan lutade han sig mot mig, det var ganska mysigt. Jag fick lite moderskänslor sådär, han såg ung ut.

Vi bytte och en tjej log mot mig och undrade om vi skulle jobba. Jag nickade, men sedan förstördes det av att en annan tjej sa att då kunde inte hon byta partner, så vi fick mixa oss och jag var istället med tjejens yngre bror.

Övningen upprepades fast nu utan rörelse och vi skulle istället säga Jag vill ….. För mig var detta svårt, jag visste inte alls vad jag ville. Jag var nöjd med att sitta där tyst, som innan.

Efter ett tag kände jag att jag ville röra på mig och då sa jag det – men satt stilla för så var instruktionen. Min partner ville en massa – och rakt motsatta – saker, det var mycket energier i rörelse där.

Efter detta var det thepaus och därefter skulle vi sitta i en cirkel och låta saker hända. Jag tänkte att det nog skulle bli som i inledningen, men oj vad jag bedrog mig. Först var en väldigt tunn och liten tjej i fokus, och ju mer hon sa att hon inte ville ha någon uppmärksamhet, desto mer fick hon. Det var något speciellt med hennes aura, som att hon var ett sagoväsen. Alla liksom drogs till henne och kunde inte slita loss blickarna. Jag mindes hur det hade varit att vara ung och söt och få uppmärksamhet och hur obehagligt jag oftast tyckte att det var.

Jag illustrerar med en gemenskapsbild från en av mina pilgrimsvandringar.

 

Så skiftade uppmärksamheten till killen som var där med sin syster. Och det som hände nu är svårt att beskriva. Nej, jag klarar inte av det. Jag kan bara säga att det var tydligt att systern älskade sin bror och oroade sig för honom, att han stötte bort henne och inte ville ha hjälp, att hon var förtvivlad över hans avvisanden. Jag satt där och började tänka på min egen bror och vår relation. Att det inte är enkelt att släppa ett syskon inpå livet. Att jag själv är på min vakt för jag är rädd att det jag säger ska användas emot mig. Och att det kanske är naturligt att man inte ska vara så nära sina syskon?

Alltihop avslutades i alla fall med att killen som hade uttryckt att han var arg, vilket berodde på att han kände sig ensam och på något sätt väntade sig av andra att de skulle hjälpa honom med det, men samtidigt stötte bort alla som ville hjälpa, låg i ledarens knä och blev smekt över håret. Och efter det verkade han mycket starkare och kunde närma sig sin syster och hålla om henne.

Vi skulle sluta kl 21 (det började kl 18) men kvart över satt alla fortfarande helt stilla och tysta. Tjugo över gick jag och en av killarna som erbjöd mig sljuts hem. Jag frågade honom utanför om den här gången varit typisk eller kanske mer ovanlig, och han svarade att alla gånger var helt olika. Han var själv ledare inom circling och väldigt erfaren. Han var den av alla som jag upplevde som mest grundad.

Trots att jag själv känt mig lugn under hela processen, satte det sina spår. Nästa dag kände jag mig helt uppriven och grät. Det var alla starka känslor hos andra deltagare som satt igång nånting hos mig. Och det var antagligen precis som det skulle vara.

 

Läs mer om circling:

What is Circling?

http://jeffreyplatts.com/circling/