Ibland drömmer jag om min mamma. I natt var en sån natt. I drömmarna är mamma levande och frisk, och jag brukar försöka fråga henne hur det kändes att vara så sjuk, nästan döende. Jag får aldrig något svar, hon är väldigt tyst i mina drömmar, men jag brukar tänka att det här är ett mirakel. Att en gravt dement och rörelsehindrad människa blivit frisk igen.

I nattens dröm var vi tillbaka i huset där jag växte upp, på Folkungagatan i Växjö. I drömmen bodde jag på undervåningen, i pappas gamla rum och ”hobbyrummet” som vi kallade det fast det mest var ett slags förråd eller skräpupplag, förutom när min ena bror använde det som replokal och förvarade sitt bands instrument där. Det fanns en stor träport ut från framsidan (det gör det inte i verkligheten) och jag noterade att dörrarna var gamla och svåra att stänga. Men till slut lyckades jag få igen dem och låsa med den stora nyckeln.

Jag och syskonen hade något slags delad vårdnad om mamma drömde jag. Det var söndag och jag var egentligen bjuden på en grej, men det var självklart för mig att tacka nej eftersom jag ville passa på att vara med mamma, som skulle vidare nästa dag. Jag tittade på henne och kände mig lycklig och priviligierad över att få vara med denna älskade människa.

Mamma, jag saknar dig. ❤️