Författararkiv: Elin

Om Elin

Hej, det är jag som är New Earth Media!

”Sluta vara vegan så mår du bättre”

Jag hör ibland om människor som varit veganer och som haft något problem med hälsan.

Rådet de alltid får av vården är då att börja äta animalier.

Men hjälper det?

Här är två exempel jag hört om nyligen.

En person hade problem med trötthet och värk. Vegan. Hon ordinerades då att börja äta kött. Mycket kött, nästan som en carnivorediet.

Hon berättade detta för mig och att det kändes konstigt att äta så mycket kött men att hälsan var viktigast.

Ungefär nio månader senare frågade jag henne hur det gick. Hon skrattade och sa att hon inte blivit ett dugg bättre, så nu var hon vegan igen.

En annan person blev trött och svimmade ofta när hon blev gravid. Lösningen: börja äta mjölk, ägg, kött och fisk. Resultatet: ingen skillnad. Ändå gick hon inte tillbaka till att vara vegan.

Men tänk om den som var omnivore och hade hälsoproblem skulle få rådet att äta växtbaserat? Det händer ju inte.

Men en mig närstående som hela livet haft svåra magproblem och fått slaskdiagnosen IBS och som fått rådet att följa nåt slags foodmap vilket inte hjälpte över huvud taget, när han blev vegan av etiska skäl och väntade sig det värsta i fråga om magplågor på grund av alla baljväxter – han blev av med sina problem till 95 procent.

Tänk om han fått rådet att skippa animalier av hälsoskäl?

Inget mer bistånd till Mali – jag tänker på Oumar

Regeringen avbryter biståndet till flera länder, bland annat Mali. När jag hörde det gick mina tankar till Oumar Dembele på organisationen DEMESO.

Jag intervjuade honom 2021 när jag jobbade åt Sida. Och minns hans oro över att bidragen skulle dras in, bidrag de var helt beroende av.

Här är artikeln jag skrev om DEMESO:s arbete.

Hopp åt de utsatta – juridisk hjälp i Mali

Tänk dig att en släkting plötsligt vill köra ut dig från ert gemensamma hem. Eller att den du är gift med vill skiljas, vägrar ge dig ett öre av det du har rätt till, och att domstolen dömer till dennes fördel. Varje år kan organisationen DEMESO i Mali hjälpa hundratusentals människor i den här typen av tvister, tack vare stöd från bland annat Sida.

Makens syster vill ha huset själv

Djenebou Kane torkar tårarna med sin sjal. Hon är en gift, medelålders kvinna som just har berättat varför hon sökt juridisk hjälp hos den ideella organisationen DEMESO.

En kort sammanfattning av Djenebous historia: hon är ofrivilligt barnlös, hennes första man dog efter 22 års äktenskap, och nu är hon tillsammans med hans halvbror. I huset bor även en annan kvinna: exmakens syster och nuvarande mannens halvsyster. Och det är här problemen börjar. Systern tycker att hon själv har rätt till huset efter sin bror, eftersom Djenebou har en ny man; Djenebou måste flytta. Medan Djenebou tycker att hon också har rätt att bo där, som hon har gjort i alla år. Det var hennes exmake som byggde huset åt dem alla.

– En granne som hörde om min situation tipsade mig om Madame Lee som är juridisk handläggare på DEMESO. Madame Lee tog sedan med mig hit och jag fick träffa en advokat som nu hjälper mig med min process, säger hon.

Hon fortsätter:

– Alla har varit otroligt vänliga och jag är väldigt nöjd med hjälpen jag fått. DEMESO ger hopp åt dem som tappat hoppet.

Mer än tusen juridiskt kunniga hjälper

DEMESO i Mali har cirka 1200 juridiska handläggare, så kallade parajurister, i sex av landets tio administrativa regioner. Varje år ger de juridisk hjälp till flera hundra tusen människor, varav mer än hälften är kvinnor. Ofta handlar det om att informera om de hjälpsökandes rättigheter och vägar till att få hjälp.

Många fall rör tvister om egendom, ibland i samband med en skilsmässa. Om handläggaren bedömer att det finns goda chanser att vinna en process, får någon av centrets 24 advokater ta vid, som för Djenebou. De är unga och nyutexaminerade, för det råder svår advokatbrist i Mali. I hela landet med drygt 20 miljoner invånare finns enligt DEMESO färre än 300 advokater, att jämföra med Sveriges mer än 5500 på drygt hälften så många invånare. Nästan alla finns i huvudstaden Bamako.

Vi träffar också Sadio Napate. Hon är i pensionsåldern och får rättshjälp i en skilsmässotvist. I Mali får män ha flera hustrur, och Sadios man hade två.

– Jag hade inte turen att få barn, men jag hjälpte till att ta hand om och uppfostra hans andra hustrus barn, berättar hon.

För en tid sedan dog Sadios mamma. Efter begravningen tog sig mannen en ny hustru (en tredje) och förbjöd sin barnlösa hustru att komma hem.

– Jag avbröt mina studier när jag och min man träffades för att han ville att jag skulle vara hemma. Av den anledningen har jag inget yrke och inga pengar. Därför tycker jag att han borde ge mig underhåll – om han nu inte vill låta mig komma tillbaka hem, förklarar hon.

Jag är väldigt nöjd med hjälpen jag fått hittills, jag vet inte vad jag hade gjort utan den.

Sadio har redan drivit sitt fall, utan rättshjälp, i en lägre instans. Hon förlorade. Nu har hon fått hjälp av DEMESO att överklaga. Den nya rättegången ska hållas snart.

– Jag är väldigt nöjd med hjälpen jag fått hittills, jag vet inte vad jag hade gjort utan den, säger Sadio.

Drabbade behöver ekonomisk hjälp

Oumar Dembele arbetar med kommunikation och påverkansarbete på DEMESO. Han är med vid intervjuerna och berättar att de gör allt de kan för att hjälpa Sadio och Djenebou att ta del av sin lagliga rätt, och kommer att fortsätta så länge projektet finns kvar.

– Det är bra att vi kan hjälpa dem juridiskt. Jag önskar att vi kunde ge ekonomisk hjälp också, för det skulle behövas. Sadio är till exempel över 65 år, hur ska hon försörja sig? Men den möjligheten finns inte i dag, säger han.

Projektets huvudsakliga mål är juridiskt stöd, förklarar Richard Bomboma som är chef för utvecklingssamarbetet i Mali.

– Genom att hålla isär olika typer av stödformer och aktiviteter blir stödet mer fokuserat och relevant. Alla samarbetsorganisationer har heller inte kapacitet att hantera ekonomisk hjälp, säger Richard Bomboma.

Undersöker brott mot mänskliga rättigheter

Förutom att driva tvister jobbar DEMESO för ökad rättssäkerhet på många olika sätt. Oumar Dembele är en av dem som jobbar med att påverka justitiedepartementet att ändra lagarna så att människor i fattigdom ska ha samma rättigheter som andra. De fokuserar också på fångars rättigheter, och på att göra hela rätsväsendet mer effektivt.

En annan, svårare, del av arbetet är att motverka korruption och brott mot mänskliga rättigheter.

– Vi gör mängder med research för att kunna driva korruptionsfall och vi undersöker brott mot mänskliga rättigheter i norra Mali som begås av jihadister och militären. Vi försvarar de drabbade i många olika processer, berättar Oumar.

Det förekommer utomrättsliga avrättningar, tortyr och annan kränkande behandling, sexuellt våld och att människor fängslas helt godtyckligt.

Situationen i Mali präglas fortfarande av den konflikt som bröt ut i landet 2012. Under 2021 har läget försämrats. Konflikterna finns nu inte bara i norr; spänningar mellan olika folkgrupper i landets centrala delar har lett till våldsdåd med hundratals dödade. Det förekommer utomrättsliga avrättningar, tortyr och annan kränkande behandling, sexuellt våld och att människor fängslas helt godtyckligt. Många som bryter mot lagen slipper straff.

Bra samarbete med Malis stat

För att vara mer tillgängliga för allmänheten har DEMESO byggt kontor inne på 34 domstolar. Samarbetet med staten är gott och Oumar berättar att de får mycket uppskattning för allt de gör.

I ett annat projekt inom programmet driver DEMESO yrkesutbildningslokaler inne på Bollé, Malis fängelse för kvinnor och barn. De intagna får lära sig bland annat sömnad, trä- och metallsnickeri samt tvåltillverkning. Kläder, möbler och annat som tillverkas går sedan till försäljning och hjälper till att finansiera yrkesutbildningarna.

– Överskottet som blir kvar blir sedan till ett startkapital som kvinnorna får när de kommer ut i samhället igen, samtidigt som de har med sig värdefulla yrkeskunskaper för att kunna försörja sig mer långsiktigt, avslutar Oumar.

Uppdaterad: 20 oktober 2021

Hej från Luleå!

Nu har jag varit här i nästan två månader. Hur ska jag sammanfatta? Svårt!

Jobbet är perfekt. Omväxlande, intressant, roligt. Jag har otroligt roliga kollegor, tror aldrig jag skrattat så mycket på jobbet tidigare.

Det som är utmanande är det sociala på fritiden. Att få vänner tar tid och de första sex veckorna hade jag egentligen mest fullt upp med att överleva.

Det har blivit många utflykter på egen hand, solofikor, träning flera gånger i veckan, en helgkurs i silversmide och några resor hem till min bas i Stockholm.

Jag blir kvar här ett bra tag, så efter nyår ska jag försöka hitta sociala meningsfulla sysselsättningar.

Dagens solofika – på Norrbottens museum. Kaffet var inget vidare tyvärr, men miljön är mysig. Nästa gång väljer jag te.

Andliga ex-veganer är farliga

Ja, i alla fall om de är inflytelserika, som Yoga girl. Min Facebookvän som kommenterade på ett föraktfullt, ”roligt” sätt om veganer på min vägg, gör kanske inte jättestor skada.

Men precis som Yoga girl (mer om det sen) hänvisade han till ett känslomässigt, andligt, argument när han skulle berätta om varför han börjat äta kött.

Såhär skrev han: ”Jag har själv varit vego i många år. Är fullt medveten om hur sjuk köttbranschen är. Sedan några år äter jag kött igen, ett val jag gjorde efter att jag bodde med en indianstam i Amazonas i en månad. Har jag möjlighet så äter jag viltkött jagat i Sverige.”

Jag får erkänna att där och då orkade jag inte gå in i en argumentation med honom om hans eget val. Jag argumenterade bara emot att veganer skulle göra fel i att ”ständigt basunera ut sina matvanor”. Han skrev att veganerna i hans umgängeskrets höll en rätt hög profil och ofta debatterade sina matvanor i sociala medier. ”Jag förbehåller mig rätten att garva lite åt denna politisering av mat.”

Jag påpekade att veganism inte handlar om mat utan om respekt för andra varelsers liv. Och att många använder sociala medier som ett sätt att påverka andra. Han svarade inte på det.

Men varför tar jag upp det här ämnet nu? Det är faktiskt över ett år sedan jag hade chatten med min bekant. Jo, anledningen är att jag fick upp en video av Ed Winters, ”Eartling Ed”, med namnet Spirituality – the enemy of veganism.

I videon talar han om hur andliga brukar prata, de använder uttryck som ”det här är i linje med vad jag känner”, ”min sanning”, etcetera. Han berättar bland annat om hur Yoga girl fick ett ägg av sin dotter, som fått det av en hönsägare, och hur hon såg det som ett slags andlig ceremoni att skala och äta ägget, ”kanske den mest utsökta mat jag någonsin ätit”. Yoga girl såg det som ett tecken från universum på att hon skulle bli vegetarian istället för att vara vegan.

Det här får mig att tänka på historier jag hörde om hur svårt det kunde vara med vissa volontärer på Ängsbacka (en andlig kursgård, fast vissa skulle nog inte kalla den andlig); när det var dags fr dem att göra sina sysslor som till exempel att hjälpa till med maten eller städa, kunde det hända att de inte dök upp. För att deras ”andliga vägledare” sa åt dem att de bara skulle vara i sin egen space de närmaste timmarna. Det är svårt att argumentera emot känslor.

Men, som Ed Winters påpekar, veganism handlar inte om känslor. Det är ett intelektuellt ställningstagande från människor som ser att det vi gör mot djuren är fel och helt onödigt, och samtidigt bidrar till miljöförstöring och orättvisor.

Hoppas du också vill titta på filmen!

När jag försökte kränga biljardbord i Australien

För länge sedan, innan jag hade utbildat mig till journalist, bodde jag i Australien. Det var bara några månader, men tanken från början var att stanna längre och skaffa mig ett jobb. Igår hittade jag en text jag skrivit om den enda dagen jag jobbade under min tid där – ett riktigt fiasko.

Det lustiga är att det jag kommer ihåg från den där dagen, nämligen bara två saker, inte är med i den utförliga texten. Vad det var berättar jag sen!

Här kommer den i alla fall:

Säljandets konst

En dag provade jag på försäljarens otacksamma yrke. Jag var i Melbourne i Australien, i desperat jakt på ett jobb. Min man hade visserligen ett tämligen välbetalt jobb där, men det gick inte en dag utan att han pikade mig på grund av mitt tillstånd som hemmafru.

Efter en månad när jag hade sökt tiotalet jobb utan framgång, såg jag en annons i lokalpressen: ”Ett varuhus söker hårt arbetande individer för att hjälpa till med försäljning, orderregistrering och att ta emot pengar vid försäljning. Studenter och resenärer välkomna” (anmärkning 2023: Det där med resenärer borde jag ha reagerat på).

Jag föreställde mig ett enormt varuhus, nästan som ett lager, fullt med kartonger och en massa unga, uniformklädda människor som sprang omkring och plockade, skrev och sålde.

”Jag försöker alltid göra mitt bästa”

På intervjun fick jag först vänta i ett rymligt rum i en brun fåtölj. I mitten stod ett rejält bord fyllt med veckotidningar, ur vilken jag förvånat fiskade upp en svensk Vecko-revyn. Strax kom det in en skäggig, mager man, klädd i vad jag föreställde mig var hans bästa kostym; den var dessvärre sommartunn. (Det här var på vintern, anmärkning 2023.)

Intervjun var över på två minuter.

Han rörde sig ryckigt, var uppenbarligen hjärnskadad. När en kvinna kom in slog han sig genast i slag med henne och klagade med sin underliga röst över kylan. Hon var väl i fyrtioårsåldern, grått, kort hår och två skära kinder i ett ansikte som strålade av förväntan och tillit. Ur den vita tajta jumpern stack en gul skjortkrage fram och hon hade svarta typ skidbyxor och vita gymnastikskor. Istället för väska bar hon en vit plastkasse. Hon talade engelska med lätt brytning.

Kände mig som en bedragare

Intervjun var över på två minuter. Då hade jag fått fylla i en blankett där det bland annat frågades vilket mitt mål med försäljning var. Som så många gånger förr kände jag mig som en bedragare när jag nu skrev ”Jobba på kontor”. En annan fråga löd: ”Är du ambitiös? Förklara!” Mitt svar: Jag försöker alltid göra mitt bästa och är inte rädd för att fråga. (Lustigt nog stämmer detta fortfarande, 2023.) Det hade jag läst i en ”söka-jobb-bok” på Prestons bibliotek. (Oj, där ser man! /2023)

Intervjuaren, en ung, skrattande flicka med kortklippt hår, ställde enkla frågor, tycktes inte lyssna på svaret och sa hela tiden: ”How does that sound?” Jag skulle komma tillbaka nästa morgon klockan halv nio för att prova på jobbet under en dag. ”How does that sound?”

Försov mig och fick brått

Dagen därpå var jag tvungen att ta en taxi eftersom väckarklockan svikit och det skulle vara omöjligt att hinna fram i tid. Nitton dollar, men vad gjorde väl det när jag hade ett jobb i sikte?

När jag kom fram träffade jag den rosakindade kvinnan med plastkassen, den hjärnskadade mannen i tunn kostym och en vietnamesisk, pojkaktig flicka. Det var vi som skulle provjobba. Följaktligen var detvi som var företagets framtid.

Jag blev presenterad för en ung kille med krökt näsa och svart hästsvans. Honom skulle jag följa med ”runt i stan” och ”mest ha kul”, fick jag veta av chefen, som för övrigt berättade att han nyligen varit i Sverige.

Så hängde jag på killen. Likt en mulåsna släpade han en tung järnkärra efter sig, fylld med kartonger. Rätt vad det var befann vi oss vid stationen, och han frågade om jag hade biljett. Det hade jag ju inte. Han köpte då två dagsbiljetter à fyra dollar och räckte mig den ena. Jag tog emot den och tänkte att det var en kostnad som företaget stod för, han sa inget om att jag skulle ge honom pengar.

Nyfikenheten tog överhanden.

Killen – jag lyckades aldrig uppfatta hans namn – var spanjor och 23 år gammal, samt övertygad om att han snart skulle bli befordrad till manager. Något jag var skeptisk till. Snart förstod jag att jobbet bestod i att gå runt och knacka dörr och försöka sälja det som fanns på vagnen. Ingen hade beställt något. Dessutom förstod jag att den enda lönen kom från försäljningen, allt var provisionsbaserat. Jag som alltid brukade smälla igen dörren mitt framför näsan på dessa hala, omkullpratande individer befann mig nu på deras sida. (Det här var innan Internet, dörrknackeriförsäljning var vanligt då.) Rätt åt mig?

Eftersom jag aldrig för mitt liv skulle kunna tänka mig ett sånt här jobb hade jag kunnat ta första bästa tåg hem, men nyfikenheten tog överhanden. Jag tycker dessutom om att avsluta det jag gett mig in på.

Ville han jäklas med mig?

Nu efteråt undrar jag om det inte var för att jäklas med mig som han tog mig till Altonas fabriksområden. Vi var i oräkneliga fabrikslokaler där män i alla åldrar åt mig med blicken och flinade äckligt när de trodde att jag inte såg. Spanjoren presenterade mig hela tiden som sin chef som skulle klå honom om han inte sålde tillräckligt.

I packarna fanns det två ting: leksaksbiljardbord för fem dollar och blinkande lyktor för tjugo. Ingen var intresserad av de dyra lyktorna, som spanjoren påstod hade kostat allt från 56,95 till 60 dollar på postorder, men biljardborden gick åt. När han talade för sina varor böjde han sig lätt framåt med ett påklistrat leende, och talade med honungslen röst.

Dålig kvalitet

I fabrikerna var det isande kallt och uteslutande män jobbade där, men på de varma kontoren fanns ofta kvinnor. När spanjoren visade ett biljardbord för en kvinnlig chef sa hon att hennes ungar redan hade förstört två stycken. Till min förvåning köpte hon ändå¨ett nytt: ”Så blir barnen glada”.

Jag försökte betala, men han insisterade på att stå för kalaset.

Vi traskade runt – jag var så hjälpsam jag kunde, drog runt den tunga kärran emellanåt och började tycka riktigt bra om killen. Han hade rest omkring i Europa, så vi pratade om Italien, där jag bott, och Spanien. Australien var ändå bäst, menade han.

Pizza till lunch

Vi år lunch sittande på ett trästaket utanför en osande fast food, varsin smockfylld, fettdrypande pizza. I Australien kostar maten ingenting. Jag försökte betala, men han insisterade på att stå för kalaset. Ändå kändes det som att det retade honom att han fick betala både min biljett och min lunch.

Sedan tog vi tåget igen. Ombord träffade vi en mager, rödhårig varelse, fattigt klädd och med sin trasiga shoppingbag fylld med karamellpåsar. Han och spanjoren verkade känna varandra. Den rödhårige vände sig till mig: ”Vill du köpa”, undrade han. ”Du får naturligtvis ett specialpris.” När han pratade flackade han med blicken runt i kupén. ”Försäljningen går inte så bra”, klagade han. ”Folk säger att godis inte är bra för tänderna och sånt.”

”Så du tror att det här är ett yrke för dig?”

Knappt hade vi klivit av tåget förrän min följeslagare satte iväg som en klippare med sitt fortfarande tunga lass. Jag hann inte med och avståndet mellan oss ökade hela tiden. Eftersom jag inte räknat med så mycket gående hade jag tagit på mig ett par snygga skor som långsamt skavde av allt skinn från hälarna.

Rätt vad det var stannade spanjoren, vände sig om mot mig och sa riktigt hotfullt: ”Så, tror du att det här är ett yrke för dig?”

”Nej”, svarade jag andfått, ”det är för tungt”. Hans ögon smalnade ännu mer och hans röst var en blandning av det honungslena från säljandet och något mer otåligt, aggressivt när han sa: ”Okej, har du din biljett kvar? Det har varit angenämt att träffa dig.”

Med en blandning av lättnad och besvikelse tog jag den utsträckta handen och vände tillbaka mot stationen.

Strax upptäckte jag att jag hade gömt min väska, med plånbok och allt, på kärran. Jag började springa tillbaka och kom till ett vägskäl. Jag tittade till vänster och till höger men killen sågs inte till någonstans. Jag svor för mig själv och chansade på att han gått rakt fram. Jag sprang och sprang medan det sista skinnet skavdes av från hälarna. Till sist fick jag syn på honom, flera hundra meter fram. Med målmedvetna steg släpade han den tunga kärran efter sig, i ett rasande tempo.

Där slutar texten!

Jag kan säga att jag har glömt allting utom det där med biljetten, och jag minns också, vilket inte är med, att jag berättade för spanjoren hur jag och min kille blivit lurade på pengar i Bangkok. Antagligen misstog han det för att vi var rika och hade gott om pengar att slösa. Han visste inte att det var våra sista slantar och att vi hade blivit sjuka för att vi inte hade råd att köpa ett kylskåp. För vid ett tillfälle, efter lunch, vände han sig mot mig och sa: ”Did you and your boyfriend loose a lot of money in Bangkok?”

Han lät så blixtrande arg när han sa det, och hånfull.

Det andra jag minns var delvis med, det var skorna. För jag hade ett par skor med höga klackar på mig, så dumt när vi skulle trava runt sådär. Jag undrar varför jag inte har kvar de skorna? Antagligen för att de var obekväma.

Att jag glömde väskan kommer jag inte ihåg och jag förstår inte heller varför texten slutar innan jag fått tillbaka den. Kanske gillade jag bilden av hur han strävade på.

En bra sak: Jag har alltid haft dåligt samvete för att han betalade min tågbiljett, men nu när jag läser om det tycker jag att det var helt rätt. Jag hjälpte ju honom sälja, han fick provisionen, inte jag.

Det är en lättnad att inse.

Högt och lågt från min radiosommar – orkar du lyssna?

Jag jobbade ju med lokalradio i somras – så kul! Ett av de roligaste uppdrag jag någonsin haft, helt klart.

Här har jag samlat ett urval av mina inslag, mest för min egen skull men kanske någon mer är nyfiken.

Djurrätt / djurskydd

Miljö / hållbarhet

Näringsliv

Kommunpolitik

Sjukvård

Är det svårt att vara vegan?

När någon frågar mig om det inte är besvärligt att vara vegan brukar jag svara med ett rungande nej! Jag tycker inte det är svårt, jag äter bättre och mer varierat nu än när jag använde mjölkprodukter, ägg, kött och fisk. Jag äter betydligt mer och fler sorters grönsaker och baljväxter. Halvfabrikat använder jag sparsamt, det är så enkelt att exempelvis göra egna bönburgare eller en bolognese på belugalinser istället för färdig färs. Min kost sprudlar av vitaminer och mineraler och jag är piggare än jag var när min kost ledde till helt onödigt lidande.

Känner mig som ett ufo

Men ibland känner jag mig som ett ufo. Så var det till exempel i helgen när jag var och besökte Hjälmare Docka. Jag och mitt sällskap diskuterade om vi skulle ta med oss matsäck, vilket vi brukar göra för att det är så svårt att hitta bra vegansk mat ute i landet. Men jag hade ju frågat ett av matställena på Instagram – och de – Café Kvarnfallet – hade svarat att de hade ”både sallader, bakad potatis, gofika och glass”. Det lät ju fantastiskt!

Men när vi kom dit och läste på menyn hittade vi inte minsta spår av det utlovade. Allting innehöll animalier. De som jobbade såg nervöst på varandra. Allt var slut, sa de skamset. Jag frågade om det var slut för dagen eller slut för gott. Fick ett lite svävande svar, att det inte är så stor efterfrågan på veganskt och att röror och sånt blir gammalt.

Det förstår jag såklart, bara lite tråkigt att jag fick fel information.

Onödigt att dela upp veganskt / icke-veganskt

Tråkigt också att det ska vara så vattentäta skott mellan mat för veganer och mat för andra. På de flesta ställen. Det är ju inte alltid så, exempelvis har Espresso House valt att enbart ha veganska semlor, och på Shells butik PLOQ är all morotskaka vegansk.

Vi passerade även ett helt nyöppnat trädgårdscafé som verkligen var superfint. Ägarna hade anlagt hela trädgården själva på mark som bara var skog tidigare. Nu var den i olika nivåer, med flera rabatter, stenpartier och en stor damm. Lite missförstånd blev det när jag frågade ägaren Sofia om det fanns djur i dammen. ”Ja, vi fiskar där”, tyckte jag hon sa, för att sedan nämna flera olika fiskarter och avsluta med guldfisk. ”Men guldfisk äter man ju inte”, sa jag medan jag försökte hålla veganilskan i schack. Hon gjorde stora ögon. ”Nej men vi äter inte fiskarna, de är våra husdjur. Vi äter inte hönorna heller.” (Nej, vem äter hönor numera?) Efter att missförståndet retts ut – hon hade sagt ”Ja, vi har fiskar där” – kunde vi skratta åt det tillsammans.

Inte heller hon hade något veganskt, vilket var extra tråkigt för allt såg otroligt gott och färskt ut, men hon tackade för feedbacken. Loppans trädgårdscafé hette det stället, och bilden här endan gör det verkligen inte rättvisa.

Loppans trädgårdscafé är värt ett besök bara för den vackra trädgården, och silkeshönorna. På bilden, Sofia, ägare.

Det tredje stället vi hamnade på var Hjälmare Kanalcafé, som ligger vackert vid kanalen. Det är rymligt med en enorm uteservering och välbesökt av människor som lägger till med båt, men också såna som – liksom vi – gör en biltur dit.

För några år sedan hade dn en vegansk sallad, men nu fanns inte minsta spår av veganskt på menyn. Tjejen bakom disken sa i alla fall att de hade vegansk skagenröra och kunde ordna en sallad eller bakad potatis. Jag var mest sugen på sallad så jag beställde en sån, mitt sällskap avstod. Men när salladen kom blev jag besviken. Det var en tallrik med skivad sallad, några körsbärstomater, och i mitten en deciliterstor metallskål med en klick skagenröra. Detta kostade 129 kronor. När jag frågade hur de kunde ta så bra betalt för denna enkla sallad, när det fanns andra sallader som kostade mindre, fick jag bara svaret att det var deras caesar som de gjort om. Men hallå, en caesar innehåller kyckling och parmesan, samt dressing, hur kan det ens jämföras? Inget bröd fick jag heller för det var inte veganskt. Inte ens brödet! I rättvisans namn erbjöd de mig en glutenfri våffla som skulle vara vegansk. Men jag hade sett fram emot en mer matig sallad och var inte sugen på våffla. När de inte ville ge rabatt lämnade jag tillbaka salladen. Det slutade med att jag drack 2,5 koppar kaffe och blev så speedad att jag inte kunde sova i natt. Håhåjaja.

Väntar på salladen som jag sedan skickar tillbaka, på Hjälmare kanalcafé i Arboga.

Men mitt i allt detta påminner jag mig om att det inte är ett dugg synd om mig. Det är djuren det är synd om.

I storstäder är det inte heller några som helst problem på serveringar, så gott som alla har åtminstone något en vegan kan äta. Och så finns det ju specifika veganställen som Full Soul Vegan, ChouChou, Fern och fika och Café 44 till exempel (alla i Stockholm).

Kosläppen är hotade

Det är kosläppstider. Den här perioden släpper gårdar i Sverige ut korna på deras lagstadgade sommarbeten. Många människor kommer för att bevittna denna lyckliga dag för kor som hållits instängda i många månader.

LRF och Arla vill inte ha sommarbete

Att kor ska få gå ute under sommarhalvåret står i den svenska djurskyddslagen.

”Dina nötkreatur ska vistas utomhus under sommaren. Anledningen är att en stor del av djurens välfärd är beroende av möjligheten till ett naturligt betesbeteende och att kunna motionera och röra sig fritt.”

Källa: Jordbruksverket

Men starka krafter inom mjölkindustrin vill ta bort lagkravet på sommarbete. Inte för att de vill plåga korna, utan för att det är en konkurrensnackdel när inga andra länder i EU har det kravet. Det handlar alltså som så ofta om pengar. Jag skrev om det här för några år sedan när jag jobbade på Syre, se längre ned.

Just den här kon lever på en gård där de får gå ut året om och skulle inte påverkas av att lagen om sommarbete togs bort. Tiden för utevistelse varierar beroende på var i landet korna bor. I Mellansverige gäller 90 dagar. Foto: Elin Dunås

1500 kor ska hållas inne

Nu har Göteborgs djurförsöksetiska nämnd godkänt ett försök att hålla 1 500 kor i sju olika stallar inne under 18 månader, för att utvärdera hur innevistelsen påverkar kornas hälsa. Projektet finansieras av LRF och är ett samarbete mellan forskningsinstitutet RISE och Växa Sverige.

Utveckling som oroar

När ansökan gjordes 2021 fick den avslag, men efter smärre justeringar har nämnden alltså godkänt djurförsöket. I en ledare i tidningen Norrbottens-Kuriren den 8 maj beskrivs det som ”en stor framgång” (låst artikel, men en provprenumeration kostar två kronor).

Skärmdump från Norrbottens-Kuriren 8 maj.

Att försöket godkänts och att en tidnings ledare är så positiv visar på en oroande utveckling.

Manipulativt argument

I artikeln jag skrev i Syre sa LRF:s ordförande att bönderna säkert skulle släppa ut korna ändå. Ett argument som känns manipulativt. Även om det vore sant, kan man starkt misstänka att tiden ute skulle bli kortare, och att vissa skulle skippa det helt om det inte var lagstadgat. För det som hörs i debatten är att kor mår lika bra inomhus bara de får gå fritt. Att de rentav skulle föredra den trygga varma inomhusmiljön.

Här är min artikel, läs och bilda dig din egen uppfattning!

Därför vill LRF ta bort lag om sommarbete för kor

Publicerad 2020-10-28

Zoom

Därför vill LRF ta bort lag om sommarbete

Skamligt, tar inte kunskap på allvar, behövs en annan syn på djurhållning. Lantbrukarnas riksförbund har fått skarp kritik för att de vill ta bort lagkravet på sommarbete för svenska mjölkkor i lösdrift. Vi bad LRF:s ordförande Palle Borgström svara på kritiken.

När det stod klart att LRF röstat för att få bort det lagstadgade sommarbetet,  lät reaktionerna inte vänta på sig.


– Skamligt om man skulle vända utvecklingen, när vi snarare borde gå åt andra hållet och utvidga beteskravet att gälla fler djur än mjölkkorna, sa till exempel ekobonden Adam Arnesson till tidningen Altinget.

Förslaget som fattades på riksförbundsstämman i månadsskiftet september/oktober gällde enbart kor i lösdrift. Det vill säga 80 procent av alla kor i Sverige, en andel som stadigt ökar. Uppbundna kor ska få fortsätta komma ut, tycker LRF.

Djurrätts-, djurskydds- och miljöorganisationer, men alltså även enskilda lantbrukare, har fördömt beslutet. Det beskrivs som att gå tillbaka i utvecklingen, inte förenligt med djurskyddslagen, men också korkat i och med att det skulle ta bort den unika konkurrensfördelen för svenska mejeriprodukter. Och dessutom säger forskningen att betande kor ger mer mjölk, är friskare och behöver mindre antibiotika.

Syre frågade Palle Borgström, ordförande i LRF, hur förbundet resonerar. Han valde att svara via mail.

Ni vill ändra lagen så att kor i lösdriftssystem inte ska ha rätt att gå ut. Hur motiverar ni det?

– Dagens beteslagstiftning antogs 1988 då vi hade en helt annan djurhållning än i dag med dagens moderna lösdriftsstallar som skapar bättre förutsättningar för en god djurvälfärd under årets alla dagar. Vi ser därför att regelverket nu behöver anpassas och ligga i linje med livsmedelsstrategins mål om en god kombination av konkurrenskraft och god djuromsorg, svarar Palle Borgström.

Kor mår bättre av att komma ut på bete. Vad säger ni om att ni berövar många kor den möjligheten?

– Oavsett om korna är inomhus eller utomhus är djurvälfärden den högsta prioriteten. Och oavsett hur beteslagen kommer att se ut kommer våra djur fortsätta komma ut på bete som är en viktig del i svensk djurproduktion. De öppna landskapen och den biologiska mångfalden förutsätter också en välmående svensk mjölkproduktion och genom att förena god djuromsorg med möjlighet att utveckla företaget kan dessa målsättningar förenas.

En del av kritiken handlar om att svenskproducerade mejerivaror förlorar en stor del av sin konkurrensfördel om sommarbetet inte är obligatoriskt. Finns det inte en risk att svenska produkter tappar i popularitet?

– Varje vecka läggs i snitt två mjölkgårdar i Sverige ned på grund av bristande konkurrenskraft. Betesdrift är en dyrare produktion och det krävs merbetalning för att vi inte ska tappa konkurrenskraft. Vi behöver kunna konkurrera på lika villkor inom EU och mjölkbönderna behöver få en betalning som innebär att de kan leva på sitt arbete. Dessutom är det svårt att ta mer betalt i Sverige när själva mervärdet är lagstadgat hos oss.

– Sverige är det enda landet som har lagstadgat beteskrav i EU. Det innebär att vi inte kan söka EU-stöd för något som konkurrerande länder har möjlighet att göra. Att öka flexibiliteten gällande lagstiftningen om bete innebär ett steg mot jämnare konkurrenskraft. Sedan ska det självklart vara tydligt för konsumenten vad man väljer för produkt och vilka mervärden man betalar för.

Hur bedömer du att era medlemmar skulle hantera sommarbetet om lagkravet togs bort?

– Vår bedömning är att våra mjölkdjur fortsatt kommer att vara på bete då det är en naturlig del i svenskt jordbruk oavsett lagstiftning. Därför tror jag att de flesta skulle fortsätta släppa ut sina mjölkkor, det visar även undersökningar som LRF har gjort i branschen.

– En del större gårdar som har nya moderna stallar med lösdrift kommer sannolikt att hålla sina mjölkande kor inomhus mer än de gör i dagsläget. Även när lösdriftsstallarna öppnar sina dörrar visar det sig att korna ofta föredrar att stanna kvar inomhus. Samtidigt kommer ungdjur, dräktiga kor och sinkor fortsatt gå ute, avslutar Palle Borgström.

Arla vill också ta bort lagkravet

LRF är inte ensamma om att tycka att lagkravet bör tas bort. Även Arla och Sveriges mjölkbönder har samma inställning, och fem kristdemokrater har lämnat in en motion med samma förslag som LRF.

I våras skrev Stefan Gunnarsson, universitetslektor i uthållig animalieproduktion vid SLU, en debattartikel som kritiserade Sveriges mjölkbönders inställning. Han jämförde med hur marknaden drivit på så att burhönor nästan försvunnit, för att konsumenter inte vill ha ägg från hönor i burar. På samma sätt kommer konsumenterna inte att vilja köpa mjölk från kor som aldrig får gå ute, menade han. Stefan Gunnarsson varnade därför mjölkbönderna för att bygga in sig i betesfria system.

Det här vill LRF

På sin riksförbundsstämma i månadsskiftet september/oktober 2020 röstade LRF ja till en motion om kornas sommarbete. Att-satserna i motionen var:“riksförbundsstämman beslutar uppdra åt riksförbundsstyrelsen att verka för att lagstiftningen ändras så att nötkreatur i lösdriftsstallar undantas från kravet på bete och utevistelse” samt “riksförbundsstämman beslutar uppdra åt riksförbundsstyrelsen att verka för ökad ersättning till betesdrift”.
Idag hålls omkring 80 procent av korna i Sverige i så kallade lösdriftssystem inomhus. I Sverige är det lag på att alla mjölkkor ska få gå ute under sommaren minst sex timmar per dag; perioden varierar beroende på var i landet man befinner sig. LRF vill begränsa den rättigheten till de kor som står uppbundna.
Här hittar du protokollet från stämman.

Starka reaktioner på LRF:s beslut

”Skamligt om man skulle vända utvecklingen, när vi snarare borde gå åt andra hållet och utvidga beteskravet att gälla fler djur än mjölkkorna”.
– Ekobonden Adam Arnesson i tidningen Altinget.
”Istället för att försvaga mjölkkornas rätt till bete, måste blåslampan riktas mot marknadens aktörer. Det är deras jobb att marknadsföra det svenska betet och se till att det resulterar i en merbetalning till svenska mjölkbönder. Och det är upp till oss konsumenter att välja ost och andra mejerivaror från djur som fått beta.”
– Jenny Jewert, jordbruksansvarig Världsnaturfonden WWF till Natursidan.
”Det finns omfattande forskning som visar på positiva effekter av bete på djurens hälsa och beteende. Betet är bl a positivt för kornas ben- och klövhälsa. … Lösdrift inomhus kan inte ersätta betesgång utomhus”.
– Gunnela Ståhle, styrelseledamot i Djurskyddet Sverige, i ett blogginlägg
”LRF visar här tydligt att de inte tar kunskap om betets positiva inverkan på kornas välfärd på allvar. Att ’luftiga stallar och teknikutveckling’ skulle göra att kor inte behöver utevistelse och bete, stämmer helt enkelt inte. Det går inte att ersätta vad det innebär att beta färskt gräs och stå och röra sig på mjuk mark istället för hårda och ofta hala golv. Utevistelse på betesmark ger också en helt annan möjlighet till sociala interaktioner, även för kor i lösdrift.”
– Linda Björklund, sakkunnig och etolog på Djurens Rätt, i ett blogginlägg
”Om gårdarna är för stora för att korna ska få komma ut, då borde frågan istället vara hur vi kan vända på den trenden? Fundera på hur man istället för att ha 1000 djur, ska kunna ha 50 kor. Vi behöver en kontraurbanisering och en annan syn på djurhantering.”
– Mjölkbonden Fredrik Kjellröier i tidningen Altinget
”Beteslagen är unik för Sverige. Svenska mjölkbönder har redan investerat för att leva upp till lagen och nu handlar det snarare om att hitta vägar att ta betalt för nyttan av betet, än att montera ner investeringen.”
– Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreningen

Yoga och jakt hör inte ihop!

Min vän Annika tipsade mig om en artikel i Mariestads-Tidningen nyligen. I en stor intervju berättade yogin Malin Berghagen att hennes partier jagar och att hon tyckte att kombinerade yoga- och jaktretreater var en bra idé. Nyheten gjorde oss besvikna och bestörta, och vi funderade på vad vi kunde göra. En insändare blev resultatet. Men trots flera påminnelser publicerades den aldrig.

Ur artikeln om jakt- och yogaretreat i Mariestads-Tidningen. Malin Berghagen poserar framför en död uppstoppad björn.
”Jakt är precis som yoga, läkande och utmanande”. Läkande att döda?

Här är insändaren Mariestads-Tidningen inte ville publicera

“Jakt är precis som yogan, läkande och utmanande, båda har kontakt med naturen.”

Vi höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när vi läste detta uttalande från Malin Berghagen i Mariestads-Tidningen. Dessutom poserar hon på bild framför en uppstoppad björn.

Problematisk jakt

Den jakt som sker i Sverige i dag är problematisk på så många vis. Det är förvånande att en yogi som Malin propagerar för den. Vi kan inte tro att det beror på något annat än okunskap, så här kommer lite fakta.

  • Björnjakt är en trofé- och nöjesjakt där även utländska jägare bjuds in. Det är inte bättre än när svenska jägare åker till Afrika för att skjuta apor och elefanter. 
  • Under björnjakten släpps två starka, aggressiva hundar efter björnen som förgäves försöker komma undan. Den springer för livet men dödas obönhörligen då hundarna driver den mot jägarna. 
  • Just nu pågår jakt på våra fridlysta lodjur. Även där släpps hundarna efter lodjuret. Mitt i parningstider sker denna jakt där även lodjursmamman med sin årsunge jagas. De klättrar kanske upp i ett träd för att komma undan, men skjuts då ner.
  • Varje år dödas en miljon vilda djur i skogarna. Många av dem skadeskjuts.  Jägareförbundets statistik från 1998 visade att 1 procent av älgar som påskjutits (cirka 850) aldrig återfanns. Skadeskjutning orsakar stort lidande och ofta en plågsam död. 

Viktigt känna till avigsidan med jakt

Nu jagar kanske inte Malin lodjur och björn. Kanhända är hon en skicklig skytt som aldrig skadeskjuter älgar. Men innan man uttalar sig om jakt bör man känna till avigsidorna med jakten, och det stora lidande det orsakar.

Vi är också trötta på narrativet att jakt skulle handla om att ha kontakt med naturen. Något många jägare upprepar som ett mantra. Kontakt med naturen kan man ha på så många sätt utan att hålla i ett vapen. Det borde inte behöva sägas.

De flesta yogis förespråkar ickevåld

Yoga handlar om enhet, att vara ett med helheten. De flesta yogis förespråkar också icke-våld. Att en yogi då ger sig i lag med jägare och själv ligger på lur med bössan, är för oss obegripligt och obehagligt. 

Och När Malin berättar att hon vill starta retreat där jakt och naturupplevelser kombineras med yoga, blir man riktigt bekymrad. Om hon nu inte bryr sig om djuren, tänker hon då inte alls på de människor som lider av att jakt bedrivs i deras närområde? Jakt idag är big business! Våra vilda djur säljs ut till stadsbor som tycker att det är mysigt att jaga och döda djur. 

Många är förtvivlade

Föreningen Jaktkritikerna kommer dagligen i kontakt med människor boende på landet som blir förtvivlade när deras älskade rådjur, fåglar, rävar och grävlingar skjuts bort. Att ännu en kändis gör reklam för jakt är provocerande för dem som vill ha sina vilda vänner kvar. 

Vi hoppas att Malin Berghagen tänker om. Ägna retreaten åt yoga och naturupplevelser – men låt djuren vara ifred!

Annika Anastassiou, Jaktkritikerna och Elin Dunås, journalist

På galapremiär för dokumentären Rosornas by

Det kom en inbjudan till en galapremiär av en dokumentärfilm. Jag blev lite förvånad, för det var länge sedan jag skrev filmrecensioner och brukade få den typen av inbjudningar. Förresten var det till pressvisningar, jag brukade bjudas in då, inte till några festligheter.

Svettiga dagar

När jag läste lite mer noggrant ramlade polletten ner. Jag mindes svettiga dagar framför datorn med ett krångligt transkriberingsprogram, filmsekvenser med otydligt ljud och ibland svår dialekt, som jag satt och översatte från italienska till engelska. Jag var ovan vid programmet, och jag var ovan vid att översätta till engelska. Det var extremt tidsödande för mig och till slut kom vi fram till att jag skulle avsluta och de skulle anlita någon annan. Jag fick sedan några andra uppdrag där det gällde att översätta olika dokument till italienska. Men sen juni 2018 har vi inte hörts.

Ett dåligt samvete för mig var att jag hade kvar den orangea powerbanken med filmmaterial efter att vi slutat samarbeta. Länge tänkte jag gå och lämna tillbaka den, det hade inte varit någon lång utflykt. Men av någon anledning blev det inte av och till sist, efter några år, slängde jag den. Ingen hade heller frågat efter den.

Nästan fem år har gått

Översättningsarbetet jobbade jag med i april och maj 2018.

Ibland har jag undrat över filmen, tänkt att det antagligen inte blev något. Men nu är den alltså klar! Den är producerad av Story och ska nu visas på lite olika festivaler. Och sedan på Folkets bio. Galapremiären var också på Folkets bio, Zita, igår.

Jag tyckte om filmen, som handlar om romers situation i ett ”läger” (men med riktiga hus, fina hus) utanför Milano. De lever i konstant osäkerhet och under ständigt hot att få sina hus rivna. Men jag noterade att ingenting av det råmaterial jag transkriberat var med. Nämligen ett upprört möte utomhus om en skolbuss som aldrig kom, och långa sekvenser när morfadern i en av familjerna berättade om hela sitt liv som rom och hur de hade tjänat sitt uppehälle genom att slipa knivar och sälja bilar. Och hur deras traditioner hade sett ut när det gällde till exempel mat.

Ändå blev jag – tillsammans med många andra – avtackad på scenen. Och mitt namn stod också med i eftertexterna. Det kändes nästan lite väl snällt av upphovsmakarna. Men väldigt kul såklart.

Lite pixligt från avtackningen.