Jag har blivit närmast besatt av att läsa om Epstein nu sedan Epstein files släpptes. Det får mig att tänka på min tid i Italien, tidigt 90-tal. Jag fick så många förslag om att spela in porrfilm, vika ut mig, etcetera. Jag var ändå vuxen, inte 14 år som många av hans offer. Jag tackade såklart nej, men jag var inte heller i så desperat behov av pengar.

Under en period hade jag haft problem med hälsan en längre tid och inte kunnat arbeta. Min sambo, en italiensk kille, klagade över att jag inte bidrog tillräckligt till hushållet. Vår relation blev allt sämre och under denna period fick jag kontakt med en fotograf som undrade om jag kunde tänka mig att vara med på bilder i nåt slags serietidningar för tonåringar, som tydligen var populära i USA. Serietidningar fast med riktiga fotografier, alltså. Det skulle vara lättklätt.

Först sa jag nej, men efter ännu ett gräl med min pojkvän bestämde jag mig för att göra det.

Jag hade redan besökt fotografen i hans stora, ljusa lägenhet med inbyggd studio och blivit förevisad hans fotobook som bland annat innehöll bilder på kända skådespelare som Muriel Hemingway, Monica Bellucci och en blond manlig som jag glömt bort nu men som var väldigt populär i början av 1990-talet. Det fanns fler, men jag minns särskilt Muriel Hemingway.

Dagen för fotograferingen kom, och jag möttes av en förväntansfull fotograf. Jag frågade när den andra modellen skulle komma, han som skulle spela min pojkvän. Till min stora förvåning sa fotografen att nej, den rollen skulle han spela. Till saken hör att han måste ha varit runt fyrtio och inte med den bästa vilja i världen kunde passera för tonåring. Detta borde ha fått mig att backa, men nu var jag där, förberedd, och inställd på att tjäna 500 kronor som skulle vara betalningen. Det låter ju inte så mycket, men faktum är att det var hela min månadshyra för drygt trettio år sedan.

Jag blev tillsagd att klä av mig helt och svepa in mig i ett lakan. Jag skulle inte behöva visa något mer än brösten. Som jag minns det klädde jag av mig bakom en skärm, och han anslöt strax efter, också invirad i ett lakan. Vad som hände sedan har jag bara dimmiga minnesbilder av. Jag minns att jag tyckte han såg ut som en gris, rosa och tjock. Jag minns hans starka doft av eau de cologne, Armani. Jag minns att vi satt mitt emot varandra medan en filmkamera på stativ förevigade oss i olika positioner. Vid ett tillfälle var våra underkroppar nära varandra med lakanen emellan, och jag kände att han hade stånd. Då sa jag att jag ville avbryta, vilket han motvilligt gick med på.

Två veckor senare ringde han upp mig och sa att bilderna inte hade godkänts av förlaget, eftersom jag hade sett så ”stel och otillgänglig” ut. Vi skulle behöva ta om dem. Vid det här laget anade jag dock ugglor i mossen så att säga, så jag sa att det inte var aktuellt. ”Men då blir det inga fler jobb för dig!” sa han. Jag sa att det kunde kvitta. Då vädjade han till mitt samvete i stället, och utbrast: ”Men jag har haft utgifter för det här!” Jag minns att jag hånskrattade: ”Det skulle du ha tänkt på innan”.

Jag visste inte vad jag skulle tro om hans förklaring, men jag var helt säker på att jag inte ville försätta mig i en ny situation där jag helt ensam i en lägenhet skulle utsättas för hans upphetsning. Just detaljen att han var en vuxen man och att bilderna skulle användas till en berättelse om tonåringar, gick inte ihop. Antingen hade bilderna ett annat syfte, eller också var allting en del i en plan för att få mig att gradvis sänka garden och gå med på mer.

När World Wide Web gjorde sitt intåg några år senare tänkte jag tillbaka på den här händelsen och tackade mig själv för att jag inte gått vidare, och för att de första bilderna tydligen varit för stela för att kunna användas.

I en Facebooktråd frågade någon varför Epstein och hans krets hade tagit så många fotografier. Och fick till svar: Det här var innan internet, de tänkte inte att bilderna skulle spridas. Kanske var det snarare före bloggar och sociala medier, då människor själva började dela bilder.

En sak som stannat kvar från min egen fotografering är att jag än i dag inte står ut med den klassiska doften från Armani.