Arbetsliv på film: rekrytering med hjärtat och hänsynslös exploatering

Artikel av Elin Dunås publicerad i Personal & Ledarskap nr 8/2008

Arbetsliv på film: Rekrytering med hjärtat och hjärtlös exploatering

Hur skildras ledarskap och arbetsliv på bio just nu? Rekrytering med magkänslan, skumma arbetsvillkor i bemanningsbranschen och arbetet som ett kall är några teman P&L stöter på.

Det finns en passage i filmen Sex and the city som borde kunna intressera alla som arbetar med personalfrågor. Den hyllade relationskolumnisten Carrie Bradshaw har hamnat i en livskris på grund av just relationsproblem, och bestämt sig för att anställa en assistent som ska reda upp hennes trassliga liv. Intervjuerna äger rum över skummande cappuccinos på ett trendigt café.

Carrie lyssnar till den ena kandidaten efter den andra som helst bara vill glassa runt i modevärlden, inte ta hand om Carries kartonger och obesvarade mejl. Tills hon träffar Louise från S:t Louis. Nu händer något intressant. Det som först ser ut som en mångfaldsmedveten rekrytering av en kvinna som är färgad, visar sig vara något helt annat. Carrie lutar sig fram, frågar varför den unga kvinnan ensam flyttat till New York, och får svaret: “för att finna kärleken”. Det är då Carrie definitivt smälter och bestämmer sig för Louise.

Kärleken – och varumärkena – var också det som fick Carrie att flytta
till New York tio år tidigare. Rekryteringen blir trots allt en lyckträff, så i detta fall ledde den berömda magkänslan rätt.

Precis som tv-serien Sex and the city handlar inte filmen särskilt mycket om karriär. I stället är det relationer, kärlek och sex som är det outtömliga temat, och man kan undra hur de fyra väninnorna har tid att tjäna ihop till alla dyra märkeskläder. Men i filmen ges ett exempel på vad som kan hända när jobb och privatliv blir ett. Den nu 50-åriga PR-kvinnan Samantha har flyttat till Los Angeles och satsat allt på att marknadsföra sin betydligt yngre, skådespelande pojkvän. Hon har lyckats så väl att han aldrig är hemma. Den annars så sexuellt aktiva Samantha tröstäter på sin designade divan, försöker undvika att frestas av sin sexige hunk till granne och väntar i timmar på att pojkvännen ska komma hem. Hon klagar för vännerna över att hon säger hans namn fler gånger än sitt eget under en normal arbetsdag. Till sist inser hon att det inte fungerar längre, ger upp
både honom och jobbet, och åker tillbaka till New York för att börja om på nytt. Blanda inte ihop kärlek och karriär, är budskapet.

Medan den lättsamma och roliga Sex and the city duttar med i-landsproblem, har It´s a free world ett allvarligare syfte. Filmen är ett inlägg i debatten om Storbritanniens många papperslösa som utför jobb ingen britt vill göra, för betydligt sämre lön och utan någon som helst anställningstrygghet.
Regissören Ken Loach lyckas ge en trovärdig förklaring till hur en till synes helt vanlig människa kan komma på iden att hänsynslöst utnyttja papperslösa. Huvudpersonen är Londonbon Angie, en ensamstående, trångbodd och hårt arbetande mor som tröttnat på sexuella trakasserier och tomma löften om avancemang. Hon är stark och envis och vill skapa ett bättre liv åt sig och sonen.

I filmens början får hon sparken från ett jobb som rekryterare på ett bemanningsföretag som förmedlar arbetskraft från Centraleuropa, och startar i stället eget i samma bransch med väninnan hon delar lägenhet med. Affärsidén är att hyra ut arbetskraft på dagsbasis.

Först är tanken att driva en schyst verksamhet som följer lagar och regler. Men marginalerna är små och Angie vill ha snabba cash. Hon struntar snart i att betala in skatt och sociala avgifter, börjar hyra ut bostäder till ockerpriser där de boende sover i skift, och när några kunder börjar efterfråga billigare arbetskraft, anlitar hon även papperslösa.
Angie skyr snart inga medel för att tjäna pengar. Hennes kompanjon,
som hela tiden motvilligt gått med på fifflet, får nog och vänder
henne, full av avsky, ryggen.

Eftersom filmen är ett debattinlägg blir den ingen sedelärande historia om hur ont straffar sig. För det är just det som är problemet: ont straffar sig inte; brittiska företag som anställer papperslösa kan bara anklagas för undermålig administration. Någon påföljd drabbas därför inte Angie av under filmens gång, förutom att hon hotas och misshandlas av ursinniga arbetare som inte fått betalt.
När filmen slutar är hon i ytterligare någon före detta öststat för att locka människor till London med löften om ett bättre liv.

En film som låg högt på biotoppen i somras är uppföljaren till den första Narniafilmen – Berättelsen om Narnia: Prins Caspian. Filmen, som bygger på en av författaren CS Lewis populära böcker, visar vårt behov av en stark ledare och hur ett dåligt ledarskap kan försämra moralen hos alla undersåtar. Det här är en vacker och tekniskt välgjort film, som tyvärr lite slarvar bort sin berättelse bland alla utdragna fajter på slagfältet.

Lite skrattretande blir det när en oerfaren prins Caspian ska övertyga en hop blodtörstiga varelser, narnierna, om sin lämplighet som ledare, och bara behöver ett par minuter för att omvända dem från motståndare till anhängare.
Men den verklige ledaren är ändå lejonet Aslan, som alla väntar på och som till sist uppenbarar sig. Det är han som bara genom att titta på någon kan få den att känna vad som är rätt, och som uttalar visdomsord i stil med: Saker händer aldrig två gånger på samma sätt.

Precis som en riktig guru.

Tillbaka till Texter