Artikel av Elin Dunås i Personal & Ledarskap nr 9 /2007
Hon fick aldrig mer än tvåor och någon enstaka trea, trots att hon pluggade mest av alla. Länge trodde Josefi (utan n!) Dahlberg att hon var dum i huvudet. Först när hon fyllt 19 fick hon diagnosen som förändrade allt.
När Josefi Dahlberg gick i mellanstadiet satt ett stapeldiagram uppklistrat på klassrummets vägg. Det visade hur många boksidor varje elev hade plöjt, och staplarna växte vecka efter vecka. Men stapeln vid Josefis namn kom aldrig i närheten av de andras. Bilden blev ett skrämmande bevis på att hon var sämst i klassen på att läsa.
Först många år senare fick hon veta varför hon hade så svårt för att hänga med i skolarbetet.
Vi träffas i hennes hemstad Västerås en solig höstdag, då hon under ett par timmar sliter sig från arbetet med att planera inför en stundande dysleximässa. Hon är initiativtagare, arrangör, föreläsare och utställare. Att organisera och prata inför folk är saker hon alltid har varit bra på. När det var grupparbete i skolan var det hon som stod framme vid tavlan och redovisade. Dessutom har hon blivit en mästare på att strukturera sin tid. Det var nödvändigt när hon
studerade.
– Många med dyslexi har andra styrkor. De är ofta entreprenörer och kreativa personer. Men att ha dyslexi innebär också att bemötandet man fått, till exempel i skolan, har sänkt självförtroendet, vilket kan göra en mindre kreativ, säger Josefi
Dahlberg.
Så var det också för henne. Den på fritiden glada, kaxiga tjejen, krympte allt mer i skolan. Värst var det på högstadiet, då hon tystnade helt.
– Till sist var jag jätteliten, säger hon.
I den självbiografiska boken När bitarna föll på plats får vi följa henne från att hon förväntansfull går och köper pennfack och rosa bokomslagspapper med sin mamma inför skolstarten, genom alla år med oförstående lärare, råplugg som inte leder någon vart och de självdestruktiva tonåren då hon kontrollerar vad hon äter, tränar som en galning och, när det är som värst, rispar armarna med rakblad så att sängöverkastet fläckas av blod. Först när mamman läser hennes dagbok och tar med henne till en psykolog bryts den onda cirkeln.
Men läs- och skrivsvårigheterna fortsatte. I en passage berättar Josefi Dahlberg om hur en lärare på vårdgymnasiet skriver något på tavlan som hon inte förstår. När hon tar mod till sig och frågar, säger läraren, inför alla: ”Har du inte lärt dig någonting i skolan? Kan du inte läsa?”
– Jag funderade på att hoppa av, men bestämde mig för att stanna kvar och kämpa i stället.
Betygen räckte inte för att komma in på högskolan, där hon senare skulle läsa beteendevetenskap, så hon fick komplettera på Komvux i tre och ett halvt år. Under ett sabbatsår på en folkhögskola mötte hon en syokonsulent som förstod att Josefi Dahlberg hade dyslexi. Senare på Komvux fick hon sin diagnos, efter att ha tjatat sig till ett test. Det var en enorm lättnad.
– Nu fick jag svart på vitt att jag inte var obegåvad. Jag hade bara inte fått rätt sorts hjälp under alla år.
Men det fick hon nu. Med hjälp av en speciallärare och hårt arbete lyckades hon till sist få VG och MVG i flera ämnen. Tillsammans med läraren jobbade hon med en speciell metod, Wittingmetoden, som innebär att kopplingen mellan språkljud och bokstäver lärs in på nytt. Hon fick också uppmaningen att skriva fritt, utan att tänka på om det blev fel eller inte. ”Vi rättar tillsammans sen”, sa läraren.
– Jag hade alltid tyckt om att skriva, men känt mig hämmad av alla regler. Nu lossnade det, berättar hon.
Hela tillvaron blev lättare. Den som inte har problem med att läsa tänker kanske inte på att hela samhället bygger på det skrivna språket. Det kan vara svårt att hänga med i filmer, att beställa på restaurang och hitta rätt på biblioteket.
När hon sedan började på högskolan fick hon ännu mer stöd, bland annat genom en så kallad Daisyspelare som gjorde att hon kunde lyssna på böckerna på ett enkelt sätt. Daisyspelare används annars mest av synskadade. När hon var klar med sin examen i beteendevetenskap våren 2005 gjorde hon till sin livsuppgift att hjälpa andra med dyslexi, genom att föreläsa vid skolor, hos föreningar, företag och organisationer.
– Efteråt kommer alltid någon fram och säger att de känner igen sig. En del kramar om mig och berättar om sina egna erfarenheter. Då känner jag att det jag gör är värdefullt.
– Med min bok vill jag visa att det går att vända motgång till framgång, avslutar Josefi Dahlberg.
Elin Dunås
Fakta dyslexi
Dyslexi, av grekiskans dys som betyder svårt och lexia som betyder ord, innebär att en person har svårt för att stava och läsa. Cirka 6 procent av befolkningen har tydlig dyslexi och ytterligare cirka 4 procent har mindre problem. För att lära sig läsa och skriva måste man inse att ord är uppbyggda av små byggstenar, fonem, som i olika kombinationer bildar språkets ord. Vissa har svårt att upptäcka fonemen och får därmed svårt att knäcka den alfabetiska koden.
Modern teknik för hjärnavbildning har visat att vissa delar av hjärnan fungerar annorlunda hos personer med dyslexi. Det är dels de som har med språkfunktionen att göra, i vänster tinninglob, dels ett område längre bak i hjärnan som har med snabb och direkt ordigenkänning att göra. Den fonetiska svagheten är ofta avgränsad och behöver inte omfatta djupare skikt av språkförmågan eller ha med den allmänna intellektuella kapaciteten att göra.
Dyslexi är ofta förenad med stor begåvning på andra områden. Undersökningar av släkter och tvillingar har visat ett starkt ärftligt inslag i dyslexi.
Läs mer:
Dyslexiföreningen, www.ki.se/dyslexi, www.dyslexi.eu,
www.wittingforeningen.se.
Åtta tips till arbetsplatsen för handlingsplan mot dyslexi
1. Ha realistiska förväntningar. Nästan ingen kan arbeta bort sina problem helt.
2. Hitta lokala resurser genom kommunens skolkontor, läspedagogiska centra och FLMS, www.flms.se.
3. Informera alla i organisationen. Bjud gärna in någon med läs- och skrivsvårigheter för att berätta om sina erfarenheter.
4. Förvänta er inte att personer med läs- och skrivsvårigheter alltid själva tar kontakt. Finns ett konkret erbjudande om test och träning bör däremot var och en själv få ta steget att anmäla sig.
5. Förbered arbetsledare, personalansvariga och fackliga företrädare.
6. Var beredda på att testresultaten av läs- och skrivförmågan kan vara nedslående. Ge dem som testats möjlighet att prata om det efteråt.
7. När testerna är klara, anpassa åtgärderna efter kraven på arbetsplatsen, de anställdas önskemål och hur många som behöver hjälp.
8. Vid rekrytering, använd ickeverbala instrument för test av begåvning.
Källa: Dyslexi i arbetslivet, Previa/P&L