(Artikel skriver för WWF 2017)

Visste du att bo- och byggemenskaper bidrar till ett mer hållbart samhälle? Vi berättar varför, och pratar med några eldsjälar.

 

Intresset ökar för att bo tillsammans med andra, liksom för att påverka sitt eget boende. Det bådar gott för planeten, för även om gemenskap i sig inte löser klimatproblemen, är det en viktig pusselbit. Kanske rentav en förutsättning. Det menar Johan Söderblom, som arbetar med klimatfrågan på Världsnaturfonden WWF.

 

– För att vi ska få ett mer hållbart samhälle, krävs också social hållbarhet. Dessutom kan man genom att bo kollektivt få ut mer av en yta, man kan dela på verktyg, fordon och annat, och spara energi genom att laga mat tillsammans. Så det är även ekologiskt och ekonomiskt hållbart, säger han.

Han nämner en några år gammal studie från KTH som visar att boende i kollektivhus släpper ut 20 procent mindre koldioxid än en genomsnittsperson. Det beror på att el- och  energianvändningen sjunker kraftigt.

 

Johan Söderblom har i stort sett hela sitt vuxna liv bott tillsammans med andra i kollektiv. Nu deltar han i en studiecirkel där olika kollektivhus besöks, i regi av föreningen Kombo. Tanken är att flytta in i ett kollektivhus som Kombo bygger i samarbete med Familjebostäder i Stockholm.

– Jag är 35 år och med tiden har jag känt mer behov av att också kunna vara för mig själv. En bogemenskap är en kombination av två världar, man har sin egen lägenhet men också tillgång till gemensamma ytor och gemenskap med andra.

 

Skönhet och gemenskap ger resiliens

Att bogemenskaper bidrar till ett hållbart samhälle är också något som arkitekten Erik Berg sett i sin forskning. Han har tittat på hur man kan skapa resilienta kvarter i en befintlig stad. Resiliens har med hållbarhet att göra men betyder att kunna klara av påfrestningar och därmed fungera väl över tid.

– Vi kom fram till att det finns två kritiska komponenter. Dels behöver kvarteren helt enkelt vara vackra och stimulerande för att invånarna ska knyta långsiktiga band till platsen och ha lust att värna och ta hand om den. Allt som skapar livsglädje i närmiljön är viktigt, inte minst grönska, växter och levande varelser.

– Den andra komponenten är ett starkt socialt kapital, det vill säga tillit, förtroende och sociala band mellan människor. Då finns förutsättningar att hitta gemensamma lösningar på problem, vilket är avgörande för att allt annat ska fungera. Boendegemenskaper är ett fantastiskt verktyg för att stärka banden, så det är åt det hållet vi behöver röra oss, menar Erik Berg.

Byggemenskaper bra för resiliensen

Byggemenskap kallas det när en grupp människor går samman för att bygga ett eller flera hus ihop. Även byggemenskaper bidrar till stärkta band, som stärker resiliensen. Men det finns också andra skäl. En naturmiljö som har en mångfald av arter, är mer resilient, eftersom chansen är större att en art kan ersätta en art som dör ut. Lite på samma sätt kan man se på ett stadskvarter, menar Erik Berg.

 

– Det blir knappast resilient med 200 identiska lägenheter i en enda fastighet. Det behövs en mångfald av olika byggnader, ägare och bostadstyper! Med byggemenskaper blir det automatiskt en större mångfald, säger han.

När de som ska bo i huset också är engagerade i byggandet, blir det ofta också mer hållbart, eftersom de boende självklart är intresserade av att huset ska hålla länge. (Mer om varför byggemenskaper är bra för miljön i intervjun med Pernilla Ottosson här på sidan.)

Sedan några år kämpar Föreningen för Byggemenskaper för att det ska bli lättare att starta byggemenskaper i Sverige. Ett problem är att man i de flesta kommuner markanvisar väldigt stora ytor i ett svep, i stället för små bitar. På många andra håll i Europa gör man först en detaljplan och markanvisar sedan, vilket ger möjlighet för mindre aktörer att bygga.

 

Men det skiljer sig åt mellan kommunerna, och Göteborg, Linköping, Upplands Väsby samt Uppsala jobbar nu aktivt med att främja byggemenskaper, enligt arkitekten Staffan Schartner, ordförande för Föreningen för Byggemenskaper.

– Vallastaden i Linköping är ett bra exempel. Där har kommunen markanvisat till många små aktörer, vilket gör det lättare för byggemenskaper, säger Staffan Schartner.

Kommuner satsar på byggemenskaper

Totalt finns det ”några dussin projekt” som startats och genomförts av dem som bor i byggnaden, enligt Staffan Schartner. Inte mycket, men han ser ändå relativt ljust på framtiden.

– För ett tiotal projekt finns konkreta planer, men väldigt många fler är i idéstadiet. Den tydligaste förändringen gäller kommunernas beredskap att markanvisa till byggemenskaper, där åtminstone tre eller fyra kommuner medvetet har tagit det steget och flera andra planerar att följa efter, säger han.

 

En utredning föreslog 2015 att byggemenskaper skulle få startbidrag på 300.000 kronor, men regeringen har inte tagit ställning ännu. Staffan Schartner tycker personligen att statliga kreditgarantier vore mycket bättre.

– Ett typiskt byggemenskapsprojekt har en intialkostnad på cirka 30 miljoner kronor. 300 000 är bara runt 10 procent av det och därmed otillräckligt för de flesta, samtidigt som det finns en risk att man snubblar på vägen.

Ökat intresse för bo- och byggemenskaper

En auktoritet på området bogemenskaper är Kerstin Kärnekull, som skrivit flera böcker om kollektivhus och seniorboenden.

– Jag ser både bo- och byggemenskaper som ett fenomen som handlar om att människor vill utforma och engagera sig i sitt boende tillsammans. Man efterlyser alternativ till det som erbjuds. Och intresset ökar, det märker jag genom att allt fler hör av sig.

Hon bor själv i kollektivhuset Färdknäppen i Stockholm sedan starten 1993.

– Det är ett fantastiskt sätt att bo på, tycker hon, och syftar på att man kan äta ihop fem dagar i veckan men bara behöver göra tre arbetspass var sjätte vecka, att man delar på datorer, tidningar och verktyg och att det alltid finns medmänniskor i närheten.

 

Färdknäppen är ett exempel på kollektivhus för ”andra halvan av livet”. Ingela Blomberg är också medlem och är ofta där och äter och njuter av gemenskapen, men bor på egen hand.

Hon berättar om en intervjustudie hon gjort med människor som bott eller bodde i ett kollektivhus i Hässelby utanför Stockholm.

– De som vuxit upp där sa att det var ett helt fantastiskt ställe att bo på. Man lekte i korridorerna och det fanns alltid någon att gå till. De hade inte bara sina egna föräldrar utan fick relationer även med andra vuxna, vilket ofta gav en ”relief” (lättnad), berättar hon.

Nöjda kollektivhusboende

De äldre tyckte också att det var en idealisk boendeform.

– För en kvinna vars man hade fått en stroke var det en räddning att bo i det huset. Hon kunde gå iväg till de gemensamma lokalerna och om något hände var hon hos honom på tre minuter.

Generellt tyckte de som levde i en relation att det var bra att det fanns andra vuxna att umgås med, så att förhållandet inte blev så tillknäppt. Om ens partner inte ville hänga med på bio eller ut i skogen fanns det alltid någon annan som ville.

Johan Söderblom håller med om att det är en fördel att bo flera vuxna ihop.

– Även när jag haft partner har jag föredragit att bo kollektivt med den personen.
Jag tycker om det lättillgängliga umgänget, att man alltid har folk omkring sig, och att man kan hjälpas åt med saker.

Att det dessutom är bra för miljön är förstås en stor bonus.
Text: Elin Dunås