Igår fick jag chansen att vara lite vardagshjälte och hjälpa en medmänniska i nöd. Såhär var det: jag hade jobbat klart på kontoret jag delar med några andra frilansar och bestämde mig för att titta in på biblioteket på väg hem, för att låna något att läsa. Knappt hade jag hunnit in förrän jag såg en dam i kanske 70-årsåldern som stod vid informationsdisken och verkade ha ett problem. Över axeln hängde en skinnväska där en dator stack ut. Jag förstod ganska snabbt att hon hade gått till biblioteket med sin laptop för att skriva ut ett dokument, eftersom hon inte hade någon skrivare hemma. Kvinnan som jobbade i infodisken förklarade att det inte gick att skriva ut från den egna datorn utan bara från bibliotekets datorer. ”Gå hem och maila dokumentet till dig själv så kan du skriva ut det här på måndag”, föreslog hon.

Den besökande kvinnan började ge ljud ifrån sig av vanmakt. Jag förstod att hon verkligen behövde skriva ut dokumentet nu, inte på måndag. Hon sa också att hon inte visste hur man mailade ett dokument, för det hade hon aldrig gjort.
Efter lite dividerande fram och tillbaka sa bibliotekarien åt henne att sätta sig någonstans på biblioteket och maila till sig själv, så kanske någon i personalen kunde hjälpa henne, ”men vi har mycket att göra, det är inte säkert att vi hinner”.

Hon fick mig att tänka på min mamma som var totalt förvirrad när det gällde datorer, trots att hon gått datakurser för pensionärer och allt. Det fastnade liksom inte. Och personalen på biblioteket skulle nog inte ha tid. Så jag följde efter henne in på biblioteket och sa att jag kunde hjälpa henne. Vilket jag också gjorde. Men det visade sig vara svårare än jag först trott.
Första problemet var att det inte fanns wifi på biblioteket, så hon kunde helt enkelt inte maila till sig själv. Vi löste det genom att sätta på hotspotfunktionen på min mobil och koppla upp hennes dator på den. Mailet gick iväg, och hon loggade mödosamt in på bibliotekets dator med sitt lånekortsnummer och lösenord. Hon visste inte hur hon skulle komma åt sin gmal, så jag hjälpte henne med det. Jag skrev in hennes mailadress, och lämnade platsen åt henne så att hon skulle kunna skriva in sitt lösenord. En glimt av hopplöshet kom i hennes ögon. Hon hade ingen aning om vad hon hade för lösenord, för på sin laptop var hon hela tiden inloggad.

Inga problem, jag satte igång hennes nu avstängda laptop igen och mailade dokumentet till mig själv, varefter jag loggade in på min gmail på den publika datorn, öppnade dokumentet och klickade på skrivarsymbolen.

Kvinnan tackade mig gång på gång då hon äntligen höll i det svårutskrivna pappret, och jag kunde inte låta bli att fråga henne vad det var för ett viktigt dokument. ”Ska du hålla tal?”, frågade jag för det var den känslan jag fick. ”Äsch, det är bara en sak jag ska läsa upp imorgon på en fest”, svarade hon.

När jag gick hem med en varm känsla i kroppen kom jag på att jag helt hade glömt att låna någon bok.