Kategoriarkiv: Privat

Träning efter covid-restriktionerna

Jag funderar på träning och hur det kommer att bli när alla coronarestriktioner har lyfts, någon gång i en mer eller mindre avlägsen framtid.

Vi har vant oss vid utrymmet, hur kommer det att kännas att inte ha lika mycket space?

På gymmet får vi nu vara max 12 i den stora gruppträningssalen, gott om utrymme blir det. Egentligen var det inte så trångt innan heller. Men i yogastudion där jag gick tidigare, oj oj oj. Max 30 hade ägaren bestämt, och redan då låg mattorna praktiskt taget sömlöst intill varandra. Ändå kunde läraren själv bestämma om den ville släppa in ytterligare två. Då var vi alltså 33 i en liten sal. Vartenda hörn var utnyttjat till max och läraren fick vara utan matta. Slingrade sig emellan oss, hud mot hud. Jag önskar att jag hade mätt salen, för nu kan jag bara uppskatta: 60 m2? Obs, detta kan vara en feluppskattning!

Under pandemin minskades antalet där till 13 vilket ju egentligen var alldeles för mycket det med, med tanke på att man måste ha 10 m2 per person. Men ägaren hade pratat med andra studios och alla hade bestämt sig för att räkna med hela lokalens yta vilket i det här fallet betydde entré, korridor, två omklädningsrum och så salen då, allt. Och då landade det på 13.

Nu skulle jag förmodligen få panik av 25-30-32 i samma yogasal – plus läraren. Kommer de verkligen att kunna återgå till det igen? Det frågar jag mig, och den som lever får se.

yogalektion
Photo by Dylan Gillis on Unsplash

Men tillbaka till gymmet, där det har blivit väldigt svårt att få en plats om man inte är ute flera dagar i förväg. Det har lett till att personer har börjat smita in utan att boka plats. Ofta går det bra eftersom alla som bokat ändå inte dyker upp. Och för att ledaren inte bryr sig om att räkna. Oftast stämmer ju antalet också. Men nyligen på ett pass höjde ledaren sin röst: “Ni är visst en för mycket? Är det någon som inte har bokat sig, var snäll och gå.”

Vi såg oss omkring, och jag kände en stark tillfredsställelse över att jag inte var inkräktaren – det hade jag varit en annan gång, utan att bli upptäckt. “Men äsch, det gör väl inget med en mer eller mindre”, sa en lång kvinna efter en stund. En kortare kvinna replikerade snabbt: “Blir det en kontroll nu kan gymmet tvingas stänga!”

Då började det röra på sig i ena hörnet, det tog skruv kan man säga, och en mörk kvinna masade sig upp från yogamattan. Hon ville väl inte vara den som fick gymmet att stänga ned, bara för att hon lite spontant sådär kommit på att hon ville yoga. Men det var ju bra att hon gav sig till känna till sist. Annars hade det kunnat bli som på en buss jag hörde om för flera år sedan, när en person gått på utan biljett och inte hade pengar (på den tiden bussförarna i Stockholm sålde biljetter), och busschauffören vägrade köra innan personen gått av. Fast i det fallet har jag för mig att en annan resenär betalade hans biljett till slut, så att bussen kunde åka.

“Det är kvinnornas fel”

Docka i skog.
Foto: wu yi @takeshi2 / Unsplash

Jag gav mig in i en diskussion i en Facebookgrupp. En kvinna hade ett förslag om att starta en kampanj som gick ut på att alla män skulle ta sig tid att prata med pojkar om vikten av att respektera flickor och kvinnor. Att man inte får tafsa etcetera. En man kritiserade hennes förslag. Han skrev en lång och hätsk kommentar där han menade att det är kvinnornas fel att män inte är jämställda – för vem är det som uppfostrar männen? Jo, kvinnor. Enligt honom.

Jag funderade över vad det var för ålder på en person som hade de här i mitt tycke förlegade åsikterna. Så jag klickade mig in på hans sida och såg 1. att personen hade som sysselsättning “hemma med barn” och 2. att profilbilden föreställde något annat än han själv, varpå jag klickade mig vidare till ännu fler bilder på annat än honom och efter några klick hamnade på en bild på en liten kille på fyra, fem år som satt på en bänk mellan två dockor, en brunett och en blond. Dockorna hade linnen och korta kjolar. Pojken sträckte ut sin vänstra arm så att handen låg på ena dockans bröst. Bildtext: Min underbare son.

När jag kommenterade att en person som hade en sådan bild som profilbild kanske inte borde klaga på kvinnors uppfostringsmetoder, fick jag höra att jag var en sjuk person eftersom jag 1. trodde att en sådan bild, tagen på Leeegoland minsann!, skulle göra någon till våldtäktsman, 2. hade tittat på alla hans tusen profilbilder. Han skrev också att detta inte var en dejtingsajt (???), mm. Det blev en liten diskussion men sedan blev jag trött på hans dumma argument och försök att förolämpa mig och blockade honom.

(Vill du se vilka dockor det handlade om, kolla här.)

Hur vore det om alla tog sitt ansvar att uppfostra nästa generations män och kvinnor till bra personer? Istället för att skylla ifrån sig på det andra könet, skolan, samhället … Hur vore det om fler män kunde inse hur viktiga de är som förebilder för små pojkar, och inte skratta bort sexistiska handlingar som ett skämt?

Dubbelmoral om troféjakt

Nyheten om att några kändisar ägnat sig åt troféjakt i Sydafrika år 2017 har gjort många upprörda. Min första reaktion var likadan. Men så besinnade jag mig. Varför denna hetsjakt mot några få kända personer som jagar, när det finns nästan 300 000 registrerade jägare i Sverige? Var finns upprördheten över den svenska troféjakten?

Va, har vi troféjakt i Sverige? Är det inte bara älgar och annat klövvilt som dödas för att balansens skull?

Jovisst. Det kallas viltvård, men innebär att det är helt lagligt att döda hundratusentals djur varje år. Stora och små.

Några exempel:

Brunbjörn. Finns cirka 2900 i Sverige enligt Naturvårdsverket. Fridlyst. På Artdatabankens rödlista: Nära hotad. Antal brunbjörnar som sköts hösten 2020: 293

Lodjur. Finns drygt 1100 i Sverige enligt Naturvårdsverket. På Artdatabankens rödlista: Sårbar. Antal lodjur som sköts vintern 2021: 82.

Eurasiatisk skogsvarg. Finns cirka 400 i Sverige (365 vid inventeringen 2019/20). På Artdatabankens rödlista: Starkt hotad. Antal vargar som sköts i licensjakt vintern 2021: 27.

Det finns också en tävling som tidningen Jaktjournalen ordnar varje år, Rovjdjurskampanjen. “Alla jägare som skjuter eller fångar räv, grävling, mård, mink, iller, kråka, skata, måsfågel eller nötskrika har chansen att både göra en betydelsefull viltvårdsinsats och vara med om att vinna fina priser för sitt engagemang.” står det på tidningens hemsida.

Vinnaren 2020 hade lyckats skjuta 340 djur, bland annat 37 rävar och 244 fåglar.

Djur som skadar, som vi vill bli av med, kanske någon invänder. Men människor i Sydafrika blir kanske också störda av babianer? Chakma baboon som FH ska ha skjutit och fått exporttillstånd för i Sydafrika är klassad som livskraftig, medan andra babianarter är hotade.

En babian sitter på en väg.

Foto: Wikimedia commons

När man läser kommentarerna på ena kändisens (FH) instagram verkar folk vara upprörda dels för att han skjutit utrotningshotade arter – stämmer alltså inte, dels för att apor är så lika oss människor att det betraktas som mord att döda en.

Jag kan förstå det, men samtidigt: Varför är så få upprörda över att fridlysta brunbjörnar och starkt hotade vargar skjuts här hemma hos oss? Är det för att de inte är så lika oss människor? Eller bara för att det är lättare att se problem som finns långt bort, än nära oss. För det som sker i vårt eget land har vi ju faktiskt en sportslig chans att påverka.

Här kan du se hur många djur av olika arter som dödats i jakt varje år i Sverige: Viltdata

(Personligen är jag emot all jakt. Låt naturen sköta sig själv.)

Massage i coronatider

I fredags var jag på en massage som jag hade bokat in för ett bra tag sedan. Jag bokade in den för att jag länge känt mig trött och behövde en liten boost. Jag vet ju också att vi människor mår bra av närhet och det har jag inte direkt i överflöd numera, om jag inte räknar med katterna.

När det väl var dags för massagen hade jag dock hunnit vara ledig och åka på skidsemester, så energin var på topp, jag var inte trött längre.

Det var en kombinerad massage och healing och det var en på många sätt positiv upplevelse. Det lustiga var att när jag skulle gå så sträckte hon fram ena handen, vilket jag tolkade som att hon ville ta i hand. Men när jag gjorde en gest att ta hennes hand vek hon undan. Hon sa att vi tar ju inte i hand eller kramas nu under coronatider. Hon hade bara sträckt sig fram för att ta något. Jag tyckte att det var lite märkligt i den kontexten vi var i, att inte vilja ta i hand, när hon hade masserat i stort sett hela min kropp inklusive mina händer med sina bara händer. Men jag sa ingenting om det.

Handmassage

Två dagar senare började jag känna mig lite hängig. Jag blev tvungen att lägga mig och sova i flera timmar mitt på dagen, vilket inte är normalt för mig.

Nästa dag fick jag lite feber och kände mig illamående och yr.

Jag fick för mig att jag skulle kolla massörens facebooksida, som visade sig ha många offentliga inlägg. Samma dag jag varit där på massage skrev hon att hon var sjuk. Det fick mig verkligen att fundera på både det ena och det andra.

Jag tror inte det blir någon mer massage för mig på ett bra tag.

En väninna blev sjuk efter att ha varit på ansiktsbehandling där hon som behandlade inte hade ansiktsmask. Det hade inte massören heller kan jag tillägga.

 

Om kärleken fick styra (sonett)

En kylig höstdag går jag över vägen

Vid tunnelbanan står en sliten man

på knäna och han sträcker ut sin hand

Han är där varje dag, så angelägen

 

Men det är sällan som jag tömmer fickan

Jag orkar inte bry mig om hans nöd

Och att han inte ens har råd med bröd

till sönerna och till den lilla flickan

 

Jag tycker inte om den jag har blivit

Mitt sinne är så avdomnat och kallt

Nu tittar jag på orden som jag skrivit

 

Och tänker: Kärleken är störst av allt

Om vi lät kärleken få styra livet

Då fanns det ingen människa som svalt

Sonett om frihet

I dag är vägen bred och ganska hygglig;

igår var stigen vindlande och smal.

Jag vandrar som om ej det fanns nåt val.

Men ändå är jag stolt och stark och lycklig.

 

På ryggen bär jag allt som jag behöver,

Min ryggsäck den är liten, inte fet.

På ängen går en ensam gammal get.

Som äter utav buskar och av klöver.

 

Jag ser på den och tänker nu på livet:

en killing är jag – ingen gammal stöt.

Men det går ej att ta något för givet;

 

en dag är foten torr, den nästa blöt.

Dock viktigast av allt är ändå frihet,

trots att dess smak ej alltid är så söt.

Sonett om självkärlek

Att älska mig är lätt när jag är ensam
Att älska mig är lätt när jag är fri
Och ingen annan stjäl min energi
Då känner jag mig outsägligt tacksam

Och håller av min själ med hela hjärtat
Jag ser mig själv som strålande och vis
När ingenting försätter mig i kris
Och psyket ej av hårda ord är svärtat

Men ändå är det trist att gå allena
På denna livets snåriga skogsstig
Mer ljuvt att då med någon sig förena

Så länge detta ej känns som ett krig
Det svåra är att hålla kvar det rena
Och känna att “jag älskar dig och mig”

Mamma

Ibland drömmer jag om min mamma. I natt var en sån natt. I drömmarna är mamma levande och frisk, och jag brukar försöka fråga henne hur det kändes att vara så sjuk, nästan döende. Jag får aldrig något svar, hon är väldigt tyst i mina drömmar, men jag brukar tänka att det här är ett mirakel. Att en gravt dement och rörelsehindrad människa blivit frisk igen.

I nattens dröm var vi tillbaka i huset där jag växte upp, på Folkungagatan i Växjö. I drömmen bodde jag på undervåningen, i pappas gamla rum och ”hobbyrummet” som vi kallade det fast det mest var ett slags förråd eller skräpupplag, förutom när min ena bror använde det som replokal och förvarade sitt bands instrument där. Det fanns en stor träport ut från framsidan (det gör det inte i verkligheten) och jag noterade att dörrarna var gamla och svåra att stänga. Men till slut lyckades jag få igen dem och låsa med den stora nyckeln.

Jag och syskonen hade något slags delad vårdnad om mamma drömde jag. Det var söndag och jag var egentligen bjuden på en grej, men det var självklart för mig att tacka nej eftersom jag ville passa på att vara med mamma, som skulle vidare nästa dag. Jag tittade på henne och kände mig lycklig och priviligierad över att få vara med denna älskade människa.

Mamma, jag saknar dig. ❤️

 

Djur på cirkus känns förlegat

Vi var på cirkus härom kvällen, bjudna av en förening där vi är medlemmar. När jag fick inbjudan kollade jag först upp cirkusen för att se om de hade några djur med. När jag såg att de hade “fyra hästar” och inte hade fått några anmärkningar för sin djurhållning, tänkte jag att det är väl inte värre med hästar på cirkus än på en ridskola. Och tackade ja.

Bilen kör över "starke Adolf", som vi kallade honom. Mer sånt här och färre djur på cirkusar!

Bilen kör över “starke Adolf”, som vi kallade honom. Mer sånt här och färre djur på cirkusar! Se hela filmen nedan …

Efter att ha sett föreställningen från första parkett, har jag ändrat mig. Aldrig att jag går på en djurcirkus mer! Åh, det var en sån fin föreställning egentligen, med skickliga artister och snygga, hänförande nummer. Jag älskar lukten av sågspån och åsynen av de gamla obekväma träbänkarna (men älskar inte att sitta på dem, haha!). Och min fantasi sätts igång. Är den där snygge manlige artisten gift med henne? Vem är tillsammans med vem egentligen?

 

Men så travade hästarna in på arenan. Vi satt tysta och såg när de två vita hästarna sprang runt, runt, jämsides, medan en kvinna med bara ben och en man i åtsittande kläder gjorde sina cirkuskonster på deras ryggar. Duns, lät det när någon landade på hästryggen.
“Har hästen rabies eller?”, frågade mitt unga sällskap. Den ena hade så mycket vit fradga i munnen att den lossnade och spreds i luften.

“Nej, det är fradga och det får den för att den har betsel i munnen och halsen är så hårt böjd”, förklarade jag.
“Men varför måste de ha halsen så?” frågade han, och jag tvekade lite: “Tja, jag antar att det ska se snyggt ut”, sa jag och undrade hur någon kunde njuta av åsynen av speciellt den ena hästen, den med fradgan, som såg ut att vilja komma loss till varje pris.

Jag tittade på hästarnas ögon, de var  liksom tomma. För övrigt såg de välnärda och friska ut.

Redan innan vi kommit så långt hade mitt sällskap lagt märke till den långe, mörke mannen som gick bakom hästarna. “Ska han piska hästarna, eller varför har han en piska?”

“Han ska nog bara markera lite”, sa jag.

Jag hade svårt att titta på numret och började se mig om i publiken, titta ner i mobilen, titta överallt utom på de stackars hästarna.
“Nu piskade han dem”, sa mitt sällskap argt – själv hade jag missat det.

Jag tittade och såg nu hur mannen med märkligt stelt kroppsspråk som gick efter smiskade till bakbenen på hästarna med den långa piskan. Det såg inte ut att göra ont, men kändes ändå inte okej. Hästarna gjorde så gott de kunde, varför skulle de piskas?

Det värsta var dock mannens ögon. Jag är ledsen om jag trampar någon på tårna nu, men de ögonen såg inte snälla ut. Och plötsligt säger mitt sällskap precis det jag tänker: “Den mannen ser riktigt ond ut”.

När vi är på väg hem frågar han vilket betyg jag ger cirkusen mellan 1 och 10. Jag svarar fem, för att det där med hästarna drog ned betyget väldigt. Han håller med.

“Tacka vet jag djurfri cirkus”, säger jag och vi nickar.

Bilden nedan är från en aktion skapad av Djurens Rätt förra året, för djurfria cirkusar.

Bildresultat för cirkusmanifestation

Jag tänker på att jag en gång i tiden var en djurrättsaktivist som protesterade mot djurcirkusar. Och att det var just vid en sådan manifestation som jag helt tappade lusten att vara aktivist. Det var kanske 18 eller 19 år sedan, jag minns inte så noga, och vi var några från Djurens Rätt som stod och delade ut informationsblad utanför en cirkus. Bland oss hade en grupp unga män, som jag aldrig sett förut, infiltrerat sig, och plötsligt började en av dem reta cirkusartisterna. Jag minns inte exakt hur allting hände, bara att stämningen blev väldigt obehaglig och att artisterna blev upprörda och att det hux flux var fullt slagsmål. Det blev polisärende och rättegång men jag avböjde att vittna för jag hade inte så noga sett i vilken ordning allt hade skett.

Vill man gå på djurfri cirkus rekommenderar jag nycirkusar som Cirkus Cirkör.

I flera länder är det förbjudet att ha med djur på cirkusar (Källa: Djurens Rätt) och jag tycker det är hög tid att Sverige sällar sig till

  • Bolivia
  • Bosnien Hercegovina
  • Brasilien (regionala förbud, inte helt klart nationellt)
  • Cypern
  • Grekland
  • Honduras
  • Malta
  • Mexiko

I Sverige är det tyvärr inte ens förbjudet att ha med vilda djur som elefanter, men av de cirkusar som turnerar i Sverige i år är det ingen som har elefanter längre (Cirkus Scott slutade med elefanter 2013), däremot kameler och lamadjur. Källa: https://www.djurensratt.se/cirkus/djurcirkusar2017