Träning efter covid-restriktionerna

Jag funderar på träning och hur det kommer att bli när alla coronarestriktioner har lyfts, någon gång i en mer eller mindre avlägsen framtid.

Vi har vant oss vid utrymmet, hur kommer det att kännas att inte ha lika mycket space?

På gymmet får vi nu vara max 12 i den stora gruppträningssalen, gott om utrymme blir det. Egentligen var det inte så trångt innan heller. Men i yogastudion där jag gick tidigare, oj oj oj. Max 30 hade ägaren bestämt, och redan då låg mattorna praktiskt taget sömlöst intill varandra. Ändå kunde läraren själv bestämma om den ville släppa in ytterligare två. Då var vi alltså 33 i en liten sal. Vartenda hörn var utnyttjat till max och läraren fick vara utan matta. Slingrade sig emellan oss, hud mot hud. Jag önskar att jag hade mätt salen, för nu kan jag bara uppskatta: 60 m2? Obs, detta kan vara en feluppskattning!

Under pandemin minskades antalet där till 13 vilket ju egentligen var alldeles för mycket det med, med tanke på att man måste ha 10 m2 per person. Men ägaren hade pratat med andra studios och alla hade bestämt sig för att räkna med hela lokalens yta vilket i det här fallet betydde entré, korridor, två omklädningsrum och så salen då, allt. Och då landade det på 13.

Nu skulle jag förmodligen få panik av 25-30-32 i samma yogasal – plus läraren. Kommer de verkligen att kunna återgå till det igen? Det frågar jag mig, och den som lever får se.

yogalektion
Photo by Dylan Gillis on Unsplash

Men tillbaka till gymmet, där det har blivit väldigt svårt att få en plats om man inte är ute flera dagar i förväg. Det har lett till att personer har börjat smita in utan att boka plats. Ofta går det bra eftersom alla som bokat ändå inte dyker upp. Och för att ledaren inte bryr sig om att räkna. Oftast stämmer ju antalet också. Men nyligen på ett pass höjde ledaren sin röst: “Ni är visst en för mycket? Är det någon som inte har bokat sig, var snäll och gå.”

Vi såg oss omkring, och jag kände en stark tillfredsställelse över att jag inte var inkräktaren – det hade jag varit en annan gång, utan att bli upptäckt. “Men äsch, det gör väl inget med en mer eller mindre”, sa en lång kvinna efter en stund. En kortare kvinna replikerade snabbt: “Blir det en kontroll nu kan gymmet tvingas stänga!”

Då började det röra på sig i ena hörnet, det tog skruv kan man säga, och en mörk kvinna masade sig upp från yogamattan. Hon ville väl inte vara den som fick gymmet att stänga ned, bara för att hon lite spontant sådär kommit på att hon ville yoga. Men det var ju bra att hon gav sig till känna till sist. Annars hade det kunnat bli som på en buss jag hörde om för flera år sedan, när en person gått på utan biljett och inte hade pengar (på den tiden bussförarna i Stockholm sålde biljetter), och busschauffören vägrade köra innan personen gått av. Fast i det fallet har jag för mig att en annan resenär betalade hans biljett till slut, så att bussen kunde åka.