Kategoriarkiv: Skriva

Dialogövning

En av uppgifterna på kursen i kreativt skrivande som jag gått var att skriva en dialog. Den skulle vara ren, utan kringinformation eller för mycket beskrivningar. Jag valde att skildra ett gräl eftersom det brukar bli mer intressant. Jag undrar om någon tjuvlyssnar på dem?

Dialog

– Den senaste tiden har jag tjuvlyssnat på folk ute på stan. Jag har märkt att det oftast är en person som pratar, och den andra bara nickar och hummar. Det är inga dialoger utan monologer med en åhörare.
– Jaha?
– Ja, det är nästan alltid så, och det tragiska är att den som lyssnar inte ens verkar intresserad. Den tittar bort eller ser uttråkad ut. Inte alltid, men ofta! Så är det inte med oss precis.

– Nej. Om du tittade bort eller såg uttråkad ut när jag berättade något skulle jag märka det. Jag skulle fråga dig om du var med.
– Ja, det skulle du! Och om du inte skulle vara intresserad skulle jag märka det direkt och tappa fokus.
– Ja, fast.
– Fast vaddå?
– Jag kanske inte lyssnar på dig aktivt hundra procent av tiden …
– Hur menar du nu?
– Om jag lyssnade fokuserat hundra procent av tiden skulle jag vara … en övermänniska!
– Ojdå Markus. Så det krävs en övermänniska för att orka lyssna på mitt svammel?
– Måste du tolka allting så negativt jämt, Hanna.
– Negativt? Tolkar jag allting negativt jämt, säger Hanna och knölar ihop servetten till en projektil.

– Märk inte ord! Fan, vad svårt det är att snacka med dig, säger Markus och skjuter ut stolen som för att resa sig.
– Ordmärkeri är bara den enfaldiges sätt att hävda sig, mumlar Hanna för sig själv. Vart ska du? Ska vi inte reda ut det här?
– Ska vi reda ut att du är så negativ och krånglig?
– Men snälla Markus, vi skulle ju inte prata såhär, har du glömt vad terapeuten sa om jag-budskap och att inte säga ”alltid”?
– Jag har inte sagt ”alltid”. Du med ditt jävla terapisnack. Jag orkar inte mer. Och lägg av med att snälla mig!
– ….
– Jag behöver hämta lite luft, vi ses sen.
– Okej, bara gå.
– Är det okej?
– Visst, säger Hanna och kniper ihop läpparna.
– Men du, måste det vara så dramatiskt. Jag behöver bara vara ifred lite. Vi kommer ingen vart med det här.
– Så säger du alltid när det hettar till.
– Okej, men nu var det faktiskt du som använde ordet alltid.
– Ja, hoppsan! Det gjorde jag ju faktiskt. Förlåååt.
– Skönt att se dig le igen. Även om du är väldigt söt när du är arg.
– Äsch, dra åt, säger Hanna och låsas sikta på honom med sin vita pappersprojektil.
– Vi ses hemma senare, älskling.
– …
– Hanna?
Vi får väl se!

Övning: Inre monolog

HÄR SITTER JAG OCH RÖKER

(En skrivövning, inre monolog. Observera att detta är fiktion. It is not about me)

Jaha, här sitter jag och röker. Äckligt av mig att inte ens gå ut. Bara upp med fönstret, inte är det så mycket bättre än mamma när hon sitter där som klistrad vid köksfläkten och blossar. Men jag har i alla fall finare utsikt! Träd, gräs. Lite blå himmel, mjuka moln. Tänk att få glida iväg på ett sånt där fluffigt moln. Skönt det hade varit. Lämna allt, allt jobbigt. Där kommer den där kvinnan igen med sin bebis. Ska hon amma? Ja, nu tar hon upp ungen. Jaha, kul för henne. Men jag har aldrig sett till nån pappa, undrar om hon är ensam med barnet? Undrar hur det hade blivit för mig. Nä usch, vill inte tänka på det. Ett moln, ulligt. Sväva iväg, tänk om jag kunde. Om jag skulle ta och pallra mig ut. Gå en promenad, utforska det nya området. Det ska finnas en sjö sa Marie igår när vi stötte ihop i tvättstugan. Nu stoppar mamman ned ungen i barnvagnen igen fäller upp suffletten går därifrån. Men inte hem, hon går uppför backen ser jag. Promenaddagsmed andra ord, ska väl försöka få lillan att somna. Det fläktar skönt från fönstret. Om jag skulle ta och försöka hitta den där sjön, bara det inte är för mycket folk. Det är visserligen onsdag, men många har semester. Här kan jag ju inte sitta. Här blir inga barn gjorda, haha. Jag borde inte röka så mycket. Det har blivit svårare sen jag kom tillbaka till Stockholm, i Italien rökte ju alla. I princip alla. Här tittar folk snett så fort jag tänder en. Inte ens på jobbet röker dom, alla svenskar har slutat röka. Utom mamma då. Mor och dotter, så äckliga båda två. Ja usch. Jag måste sluta. Mario, blir bara förbannad när jag tänker på honom. Tio år och så skulle det sluta såhär. Alla bara: han var så trevlig, han var så charmig. Jaja. Inte så charmig när han gick bakom ryggen på mig med den där horan. Hora, vad säger jag? Den där kvinnan. Hon gjorde inte fel, det var han, jag vet ju det. Förlåt! Åh, om han ville göra slut, varför sa han inget? Varför måste det bli såhär fult. Jaja, han kanske försökte ta upp det någon gång, men han gav ju för helvete upp direkt när jag inte höll med. Ingen stake i honom. Mes. Blir så arg när jag tänker på det, måste tänka på annat. Idag, vad ska jag göra idag? Ringa någon, vem? Fluffigt och mjukt. Och solen. Älskar solen. Den där killen bor här i huset. Vilken stor ryggsäck han har. Jag drömde att jag hade en sån där ryggsäck för en vecka sen eller nåt. En sån där hög, med snören som drogs åt. Jag gick i ett hedlandskap med en massa kullar, det var så vackert och gräset var ljusgrönt. Sen stannade jag och tog av mig ryggsäcken och där låg ett dött barn. Och det var bara helt normalt, jag blev inte chockad eller så. Bara ”jaha, där är det, barnet.” Självklart. En flicka. Vad ska jag säga till mamma? Jag vill berätta, men kommer hon förstå? Hon som alltid pratar om hur hon blev gravid och pappa inte ville ha mig. Hon räddade mig. Tacksamheten som jag borde känna, och oftast känner, men samtidigt önskar jag att jag inte behövt veta! Undrar om pappa skulle ha stannat annars? Om jag inte hade kommit i vägen? Fast då hade han ju inte varit min pappa, förstås. Då hade jag inte funnits. Åh, mamma, jag såg ingen annan utväg, jag ville inte men vad skulle jag göra? Jag kunde inte försörja mig och barnet, du hade knappast kunnat hjälpa mig heller med din sjukpension. Och Mario den jävla kraken blev helt galen när han fick veta. Vit i ansiktet. Katolik och allt, det märktes inte då. Han följde i alla fall med mig till sjukhuset. Usch vill inte tänka på det. Direkt efteråt mådde jag så bra, illamåendet var borta och kaffe smakade gott igen. Kaffe, om jag skulle brygga lite? Nä, inte sugen just nu. Varför är det inte som på film? När tjejen råkar bli gravid och berättar för pappan blir han fan alltid glad! På nåt sätt hade jag trott att det skulle vara så, som på film. Den där tyngden i magen, borta. Nej inte tänka mer på det. Om jag skulle gå ut? Jag bara sitter här. Nu har solen gått i moln också. Är det inte mörka moln som kommer där på himlen? Det blir nog regn. Men jag gillar ju regn. Renande regn. Minns när jag var liten och det regnade så häftigt och vi var på landet, och mamma och jag sprang ut med schampo i håret, vi passade på att tvätta det, regnet var som en dusch. Regnet tvättar allting rent. Men blåst avskyr jag. Blåst gör mig otrygg. Blåst, det blåser på månen. Vad var det den handlade om, minns inte. Dina och Dorinda, hette dom så? Minns bara att jag tyckte om den, inget mer.  Läsa, det har jag inte gjort på länge. Saknar det. Kanske skulle gå till biblioteket, om det nu är öppet? Jag slutade läsa i Italien, det var för svårt att läsa på italienska eller engelska. Jaha, här sitter jag fortfarande. Och röker. Jag ska ta tag i det. Sluta. Imorgon. Då slutar jag. Lovar!

 

Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Fören tid sedan läste jag Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Här är mina tankar om den.

Drömfakulteten är njutbar att läsa. Språket är poetisk och drömskt, det fula skildras så att det blir vackert.

Det är också ett gripande och fascinerande levnadsöde vi får ta del av. En människa som fick en start i livet ingen ska behöva ha, med sexuella övergrepp från pappan och en psykiskt instabil mamma som inte kunde ta hand om barnen. En människa som med sitt vassa intellekt formades till någon som var farlig både för sig själv och andra. Men som också hade många skarpa idéer om samhället och hur det skulle kunna förändras.

Självklart håller jag inte med Valerie Solanas om hennes huvudtes att män är överflödiga och borde utplånas. Däremot har jag själv tänkt många av hennes tankar om vår relation till arbete, hur isolerade vi lever från varandra, och om sex.

Försökte mörda Andy Warhol

Valerie Solanas blev genom sina tidiga upplevelser fylld av hat, så till den grad att hon försökte mörda konstnären Andy Warhol och sedan bara ångrade att hon inte träffat bättre. Skotten fick fruktansvärda konsekvenser, inte bara för Valerie Solanas själv. Andy Warhol överlevde visserligen, men skadades för livet, psykiskt och fysiskt, och dog senare i en av de många operationer han tvingades genomgå till följd av skadorna; han var då bara 58 år gammal. Valerie kom undan med tre års fängelse, vilket är ofattbart lite.

I verkligheten hade Valerie en lillasyster, men i Drömfakulteten tycks Sara Stridsberg ha valt att omvandla systern till en liten bror, kallad Silkespojken. Eller är det i själva verket Valeries son som hon fick som tonåring? För mig blir det mindre logiskt att Valerie skulle vara så hatisk mot män när hon faktiskt hade en älskad bror. Jag funderar på vad Stridsberg vill uppnå med könsbytet. Vill hon visa att det fanns personer av manligt kön som Valerie trots allt inte hatade?

Dokumentärt grepp förvirrar

Stridsberg blandar vilt fakta och fiktion. Det skapar problem. Det dokumentära greppet, med verkliga namn och långa stycken som ser ut som avskrifter av bandade intervjuer eller samtal, gör att jag, som oinsatt, kan ledas att tro att allt är faktabaserat. Vad tycker de efterlevande om romanen? Valeries son David lever fortfarande.

Bokomslag drömfakulteten av Sara Stridsberg

 

Jag skulle ha uppskattat ett förord där författaren beskrev sitt arbetssätt, och ett efterord där vi fick veta vilka uppgifter som var påhittade och inte. Eller kanske helt enkelt en kort sammanfattning av Solanas liv, så att jag själv kunde göra en bedömning.

En annan variant hade varit att byta alla namn och inte alls referera till Valerie Solanas, som i romanen Flickorna (The girls, Emma Cline, 2016) som jag just nu läser. Den är inspirerad av sekten The Manson Family och fungerar ypperligt som självständigt verk, inga referenser till verkliga händelser behövs. Det ger också en naturlig frihet åt författaren att lägga till, dra ifrån och ändra.

Skapar etiska problem

Men jag är inte helt säker på att det rent litterärt hade varit bättre. Förmodligen väcker boken nu mer uppmärksamhet och nyfikenhet inför den verkliga Valerie. Men samtidigt innebär det etiska problem. Det är en knepig fråga!

I övrigt gillar jag Stridsbergs sätt att blanda olika stilar: prosa – i det ovanliga perspektivet du-form – med dialoger som tagna ur ett teater- eller filmmanus, pseudodokumentära avsnitt och prosalyriska impressioner.

Jag känner att jag kommer Valerie extra nära särskilt genom de täta dialogerna med ”berättaren”. Genom stilvariationen får jag samtidigt en bild av USA från 1940- till tidigt 1990-tal.

Drömfakulteten är för mig en stor läsupplevelse, och en roman som jag säkert kommer att gå tillbaka till och inspireras av vidare. Jag skulle också själv kunna tänka mig att skriva romaner inspirerade av verkliga livsöden, men jag skulle då försöka hålla mig närmare verkligheten och vara noga med att inte lämna läsare i ovisshet om vad som kunnat beläggas med källor och inte.

Källor:

Drömfakulteten, Sara Stridsberg, 2006

S.C.U.M Manifesto, Valerie Solanas, 1967, http://kunsthallezurich.ch/sites/default/files/scum_manifesto.pdf

Valerie Solanas, learn about the woman who shot Andy Warhol, Tim Ott, mars 2019, https://www.biography.com/news/andy-warhol-valerie-solanas-shot

Almanac: The shooting of Andy Warhol, https://www.youtube.com/watch?v=hZZciXv6Vt4

Andy Warhol was shot by Valerie Solanas. It killed him 19 years later, Sarah Pruitt, History Stories, https://www.history.com/news/andy-warhol-shot-valerie-solanas-the-factory

Valerie Solanas, Warholstars.org, https://warholstars.org/valerie-solanas.html

Främlingen av Camus – perspektiv och moral

En av mina favoritromaner är Främlingen av Camus. Det är en roman jag återkommit till genom åren, och har läst på olika språk: svenska, franska och engelska. Därför blev jag glad över att en av uppgifterna på kursen Kreativt skrivande I vid Linnéuniversitetet handlade om den.

Bokomslag till en fransk upplaga av Främlingen, Camus

Uppgiften: Läs Albert Camus roman Främlingen och ta ställning till följande frågor:

Hur styr det valda perspektivet den uppfattning ni får om Meursault?
Vilka moraliska idéer ser ni i romanen? Hur kommer dessa till uttryck?
Hur hade detta förändrats om romanen skrivit i tredje person? 2500 tecken.

Mitt svar.

Om Främlingen

Camus berömda roman Främlingen är skriven i jagform. Perspektivet gör att vi befinner oss inne i huvudpersonen Mersaults huvud, tänker hans tankar och ser världen med hans ögon.

Genom jagperspektivet begränsas vår uppfattning om hur han ser ut och uppträder, och vad som händer när han inte är med. Vi får lita på utsagor och på iakttagelser som ”Hon ryggade lite men sa inget” och ”När han gick såg han arg ut”. Men samtidigt får vi på slutet veta en hel del om Mersault genom de många vittnesmålen i mordrättegången.

Ibland är det också osäkert om detta jag har uppfattat saker rätt, som när Mersault konstaterar att Marie glömt alltihop (om mammans död) på kvällen, eller att orsaken till att mamman grät första tiden på hemmet bara var att hon var ovan. Som läsare tror jag honom, men hur ligger det egentligen till?

Lämnar mycket åt fantasin

Perspektivet lämnar mycket utrymme åt min egen fantasi, vilket jag inte ser som negativt.

Mersault döms för mord, men framför allt  för bristande moral. Han försöker inte urskulda att han skjutit den arabiske mannen på stranden, han säger inte ens att han ångrar sig. Jag tolkar det som att han inte ser någon poäng med att ångra något som ändå inte kan göras ogjort. På samma sätt resonerar han om sin mamma: vi ska alla dö en dag, och nu var det hennes tur. En prosaisk inställning.

Mersault är en outsider med sitt eget sätt att uppfatta världen och det skär sig ständigt med omgivningen. Som läsare känner jag med honom och tänker på de gånger jag själv känt mig annorlunda och dömd av omgivningen. Ett av många exempel på hans egenartade sätt är när Marie frågar om han älskar henne och om de ska gifta sig. Han svarar ärligt att han inte älskar henne men kan tänka sig att gifta sig, men att det egentligen inte spelar någon roll Reaktionen är så udda att den förälskade Marie inte tycks kunna ta det på allvar. För hur kan någon som tillbringar tid med henne och visar så mycket värme och kärlek, samtidigt vara så likgiltig?

Jagperspektivet ger ökad förståelse

Jag är övertygad om att jagperspektivet gör att jag känner mer med huvudpersonen än jag skulle ha gjort med ett tredjepersonsperspektiv. I nyckelscenen, där han skjuter ihjäl mannen, blir känslan extra stark. När han fortsätter skjuta fyra skott på den livlösa kroppen,  upplever han det ”som jag knackade på olyckans dörr, fyra korta knackningar”. Mersault inser att han förstör för sig själv, men kan inte låta bli. Det är sådana inkonsekvenser och svagheter hos människor som gör att vi kan känna igen oss och  känna sympati.

Två moralfrågor som ägnas mycket fokus är dels det faktum att Mersault placerade sin mor på ett hem, dels hur han uppträdde på begravningen. Han grät inte, rökte vid kistan och drack en cappuccino. Men det är i ljuset av andra val som beteendet vid kistan blir graverande. Efteråt beger han sig till stranden, råkar träffar en kvinna (Marie) och roar sig med henne resten av dagen och natten. Så gör man bara inte!. Men är det egentligen en helt otänkbar reaktion, att man vill trösta sig med kärlek efter att ens mamma dött?

Vittnar falskt för att rädda en vän

Mersault ingriper inte heller när grannen Raymond misshandlar sin älskarinna, ja han vittnar till och med till dennes fördel utan att känna till hur det egentligen ligger till.  Men det ligger ingen djup övertygelse i detta; som så ofta gör vår huvudperson saker för att han inte ser någon anledning att låta bli, snarare än för att han verkligen vill.

Om perspektivet hade varit tredje person, även internt tredjepersonsperspektiv, hade jag inte kommit honom lika nära. Och visst kan han tyckas likgiltig, men samtidigt skulle det kunna tolkas som ett mer österländskt inspirerat förhållningssätt till livet, hämtat från zen och tantra. Ett förhållningssätt där alla är lika mycket värda och allt som händer är likvärdigt.

Med det synsättet är Mersault i själva verket på en högre medvetandenivå än sin omgivning.

Inte underligt att ingen förstår honom.

ELIN DUNÅS

 

 

Bortbytingen – ur trollmors perspektiv

Det här är en travesti på den välkända sagan Bortbytingen av Selma Lagerlöf. En av uppgifterna på kursen Kreativt Skrivande som jag gått vid Linnéuniversitetet var att skriva en version av Bortbytingen ur någon annan karaktärs perspektiv. Jag har kallat mitt bidrag för Förtrollningen.

FÖRTROLLNINGEN

Nog tyckte jag om han, det var inte det. Hans näpna små tofsar på öronen, hans fina bruna färg, det borstiga håret, de starka benen. Justus bara log från öra till öra så fort han vila blicken på han. Men så kom den där olycksaliga dagen då jag gick ut med Jujje, och kom hem med en mager unge som inte var min, ett människobarn.

Det är svårt att förklara. Plötsligt låg något så obeskrivligt ljust och vackert där rakt framför fötterna på mig. Det liksom sken om han, och jag kunde inte annat än böja mig ned och ta upp han. Det var som den gången jag hitta en skatt i en övergiven stuga. Finner man en skatt är man bara dum om man inte tar den, eller hur? Så tänkte jag då …

Problemet var att jag samtidigt lämna Jujje. Knappt hade jag kommit bakom granarna så ångra jag mig, fast bara lite lite. Och medan jag grunnade på nästa steg, hörde jag hur människoparet tog Jujje och for iväg med vagnen. ”Han får det bra där, han får det bra där”, upprepade jag för mig själv tills jag nästan trodde på det själv.

Där hemma blev de som tokiga. Det var skrik, knuffar och buffar, det var ögon stora som jättesvampar; kedjorna skramlade och jag har aldrig sett så många tänder blottade samtidigt. Allra argast var Julius. Jag trodde han skulle slita nacken av den lille.

Men jag kunde inte släppa min skatt, min lille bortbyting. Och dagarna gick och jag var hela tiden som i kontakt med Jujje och kände hur han mådde och hur de var emot han. När de var goda, kunde jag vara god mot bortbytingen. När de var onda, blev någon här tvungen att vara detsamma. Det var den förbannelse som drabbat oss.

Men när Justus en dag kom med en trästock och börja slå pojken, såg jag hur de gjorde samma sak mot Jujje där borta i mänskobyn. Efter detta vakade jag över min bortbyting i ljus och mörker. Inte för att jag kunde göra nåt, det var mänskornas handlande som bestämde allt. Varje kväll tänkte jag: En dag till, sen lämnar jag tillbaks han, jag är starkare än förtrollningen. Men dagarna blev veckor, veckorna blev månader och månaderna blev år som lades till år. En besatthet var det.

Och jag blev ständigt mer illa sedd. Värst var det med Julius, han kunde inte tåla den lille. Och det gjorde att han inte heller kunde tåla mig; även detta var en del av förbannelsen. En dag sa han: Nu får du välja, antingen sätter vi ut mänskan i skogen åt vargarna, eller så drar jag till skogs, och byter till Norrtrollens stam. Det finns bestämt en trollkvinna där som har ett gott öga åt mig. Jag rös, jag svettades, jag ville skrika, när han sakta vände sig om och gick, men pojken låg så tung i famnen min och jag kunde inte röra en lem. Och jag visste att samma scen utspelade sig hos mänskorna.

Det gick en stund, kanske var det minuter, kanske en timme, vad vet jag. En hel evighet kändes det som. Sen kom som en varm våg över och genom mig, det var som jag vaknade upp ur en konstig dröm. Mitt lilla barn, min egen unge fattades mig så starkt att hjärtat gick sönder. ”Min pojk, var är du?” ropade jag, och i nästa stund viskade jag till den lille: ”Gå, gå till människobyn där din riktiga mamma väntar”, och han såg in i mina ögon med sin blåa blick och nickade, men han ville att jag kom med.

Så jag följde honom nästan hela vägen, gömde mig bakom en tjock ek, och såg hur han sprang mot mamman, som satt lutad mot husgaveln i gräset, som apatisk. Men nu fick hennes kinder färg och ögonen ljus och hon sträckte sig mot den blonde. Samtidigt kom min stora fina pojk emot mig. Vi kramades och dansade runt och trollade oss snabbt tillbaka hem.

Nu var det bara Justus som fattades. Men se, han var också där, och han kom emot mig med tårar i sina stora svarta ögon. ”Förlåt mig”, sa han, ”förlåt att jag varit en sån dumming”. Jag kramade han hårt och sa: ”Förlåt mig du, jag skulle inte ha bytt bort vår unge.”

Nu försöker jag bara förlåta mig själv. Lysande ädelstenar och skatter är inget annat än trams, det är inte det som gör oss lyckliga. Men vårt eget kött och blod, våra egna rötter, de skrovliga stenarna som är hemma, det är något som är värt att kämpa för.

Man brukar säga ingenting ont som inte har nåt gott med sig, och i den här historien är det goda hur allt förändrades i människobyn efteråt. Och det vet jag med säkerhet, eftersom jag fortfarande kan se vad som händer där borta.

ELIN DUNÅS

 

“Hon hade en känsla av att vara färdig med allt, ha genomgått allt, stå utanför allt, där hon satt och serverade soppan – som om det hade funnits en strömvirvel därborta och man kunde vara indragen i den eller stå utanför den och hon stod utanför.”

Mot fyren, Virginia Woolf 1927. Ett citat jag känner igen mig i just nu.

Krönika i tidningen Cykling

Jag fick frågan om jag ville skriva en krönika om höstcykling, och fick väldigt starka minnesbilder av min mamma när jag tänkte på ämnet. Så texten fick helt enkelt handla om henne. Här är den, ur Cykelfrämjandets tidning Cykling nummer 3/2018.

Det är speciellt att cykla om hösten

I min familj cyklar vi alltid. Till aktiviteter, till lantstället 16 km bort, till jobb och skola. Det betyder att vi cyklar året om, även på vintern – men nu är det höst. Gatan täcks av gulröda höstlöv och luften doftar av mogna äpplen. En del av doften kommer från vårt eget ekipage, för mamma har den pinsamma vanan att plocka upp fallfrukt från gatan. Hon är uppvuxen under krigstiden och klarar inte av att se mat förfaras.

Mammas damcykel är robust och tålig precis som mamma. Hon trampar på, outtröttligt. Själv sitter jag bekvämt och väl påbyltad på pakethållaren och ser staden susa förbi genom gatlyktornas sken. Fyra år på det femte och har just varit med mamma på sammanträde i den lilla staden. Jag har tre syskon och njuter av egentiden med mamma. Och jag älskar de här skymningsturerna bak på cykeln.

Senare är jag på väg till lite egentid med mamma igen. Numera cyklar jag själv, men mamma fick sluta för ett par år sedan efter att ha orsakat flera olyckor och till sist hamnat på akuten helt sönderskrapad och förvirrad. Det är samma friska känsla i luften, samma mogna äpplen och vackert färgade löv. Men en annan stad och ett annat liv. Framför allt en annan tid – 40 år har passerat.

På några av villagatornas trottoarer står korgar med äpplen och en vänlig lapp: Varsågod att ta! Jag stannar och fyller fickorna med nyplockad frukt. Ingen mer smutsig fallfrukt från gatan!

Mamma sitter i sitt rum längst bort i korridoren och tv:n är som vanligt på. Jag sätter mig bredvid, håller den varma handen. Äpplena har jag lagt i den blåa glasskålen mitt på bordet. Hon ville inte ha just nu.

”Mamma, minns du när jag var liten och du brukade skjutsa mig på cykeln”, säger jag. ”Jag tyckte alltid det kändes så tryggt, och jag satt så skönt eftersom du hade de där rejäla packfickorna.” Mamma vrider huvudet mot mig och ler stilla. ”Mamma, minns du när vi gjorde den där cykelutflykten i Småland och bodde på vandrarhem, när jag var 16? Och det började regna när vi skulle hem och vi cyklade 11 mil i ösregn och sjöng för att hålla humöret uppe?” Mamma nickar. Jag vet inte vad som rör sig i hennes huvud, men jag känner en intensiv närvaro. Och när jag tänker på alla cykelturer vi har gjort ihop, mest på sommaren men även andra årstider, blir jag varm inuti.

Två månader senare är det slut på de höstliga cykelturerna genom villakvarteren. Mamma har gått bort. Vi är ledsna och sörjer, hela mammas stora släkt, men inser att hon har det bättre nu. Om det existerar en himmel kan jag tänka mig att mamma är där, och susar fram genom gulröda höstlöv, rak i ryggen och mumsande på ett äpple.

 

Elin Dunås

Sonett om frihet

I dag är vägen bred och ganska hygglig;

igår var stigen vindlande och smal.

Jag vandrar som om ej det fanns nåt val.

Men ändå är jag stolt och stark och lycklig.

 

På ryggen bär jag allt som jag behöver,

Min ryggsäck den är liten, inte fet.

På ängen går en ensam gammal get.

Som äter utav buskar och av klöver.

 

Jag ser på den och tänker nu på livet:

en killing är jag – ingen gammal stöt.

Men det går ej att ta något för givet;

 

en dag är foten torr, den nästa blöt.

Dock viktigast av allt är ändå frihet,

trots att dess smak ej alltid är så söt.

Sonett om självkärlek

Att älska mig är lätt när jag är ensam
Att älska mig är lätt när jag är fri
Och ingen annan stjäl min energi
Då känner jag mig outsägligt tacksam

Och håller av min själ med hela hjärtat
Jag ser mig själv som strålande och vis
När ingenting försätter mig i kris
Och psyket ej av hårda ord är svärtat

Men ändå är det trist att gå allena
På denna livets snåriga skogsstig
Mer ljuvt att då med någon sig förena

Så länge detta ej känns som ett krig
Det svåra är att hålla kvar det rena
Och känna att “jag älskar dig och mig”

En övning från skrivarkursen – utgå från en mening

I helgen var jag på skrivarkurs med Kreakalma, på Frötuna gård. “Sök dina berättelser” hette kursen.

En av de många övningar vi fick göra var att utgå från en mening som lärarinnan läste upp, och skriva fritt utifrån det i 20 minuter. Nästa dag fick vi 20 minuter för att redigera texten. Det kan vara väldigt bra att ha så begränsat med tid tycker jag, för då måste man liksom få det klart.

elin_frötuna

Jag sitter och skriver, med mössa och fleecetröja för att det var så kallt! Senare eldade de så att jag slapp mössan.

Meningen vi utgick från var “Jag blir förvånad ibland när jag tänker på hur gammal jag är”, och var tagen ur en novell av Alice Munro (första meningen).

Såhär skrev jag:

Jag blir förvånad ibland när jag tänker på hur gammal jag är.
Förvånad och förbannad.

Det är ett ständigt förfall nu. Gråa hår. Rynkor. Slapp hud.

Jag minns när jag var 27 år och tillsammans med Martin. Han hade varit i Indien och träffat en 45-årig kvinna där. Jag minns inte vad hon hette, Carol kanske. Han sa i alla fall att kvinnan var som en 45-årig Elin. Jag fick se bilder och jag tyckte att hon såg distingerad ut; jag kan inte komma på något bättre ord.

Hon hade ett lugn och en värdighet, men verkade inte särskilt glad. I alla fall log hon inte på en enda bild.

Alla kort var tagna på en skogspromenad. Martin var också med på några bilder, han var 33 år – gammal och klok tyckte jag, då. han skrattade på alla bilderna.

Tänk att det har gått 18 år.

Tänk att jag har blivit såhär gammal.

Jag trodde att jag skulle ha en annan livssituation nu. Bo i ett hus. Med trädgård. Inte i en sån här miljonprogramslägenhet, ensam med ett barn.

Fast mycket är ändå bättre än vad jag hoppats på.

Att jag faktiskt har ett barn. Att jag har det så fritt. Att jag har så många vänner, att jag är i bra fysisk form. Och att jag älskar det jag gör, och känner mig så glad och nyfiken. Faktiskt gladare nu vid 45 än när jag var 27.

Jag blir förvånad ibland när jag tänker på hur gammal jag är. Förvånad, men framför allt tacksam.

SLUT

Jag har inte ändrat något fast den säkert skulle vinna på det, men mitt syfte med texten var att visa på utveckling – från ilska till glädje och tacksamhet.

Någon påpekade också att texten visar förändring av fokus från det yttre (rynkor, gråa hår), till det inre (tacksamhet, glädje).

Den innehåller också en vändpunkt på slutet – viktigt dramaturgiskt.