Kategoriarkiv: Poesi

Om kärleken fick styra (sonett)

En kylig höstdag går jag över vägen

Vid tunnelbanan står en sliten man

på knäna och han sträcker ut sin hand

Han är där varje dag, så angelägen

 

Men det är sällan som jag tömmer fickan

Jag orkar inte bry mig om hans nöd

Och att han inte ens har råd med bröd

till sönerna och till den lilla flickan

 

Jag tycker inte om den jag har blivit

Mitt sinne är så avdomnat och kallt

Nu tittar jag på orden som jag skrivit

 

Och tänker: Kärleken är störst av allt

Om vi lät kärleken få styra livet

Då fanns det ingen människa som svalt

Sonett om frihet

I dag är vägen bred och ganska hygglig;

igår var stigen vindlande och smal.

Jag vandrar som om ej det fanns nåt val.

Men ändå är jag stolt och stark och lycklig.

 

På ryggen bär jag allt som jag behöver,

Min ryggsäck den är liten, inte fet.

På ängen går en ensam gammal get.

Som äter utav buskar och av klöver.

 

Jag ser på den och tänker nu på livet:

en killing är jag – ingen gammal stöt.

Men det går ej att ta något för givet;

 

en dag är foten torr, den nästa blöt.

Dock viktigast av allt är ändå frihet,

trots att dess smak ej alltid är så söt.

Sonett om självkärlek

Att älska mig är lätt när jag är ensam
Att älska mig är lätt när jag är fri
Och ingen annan stjäl min energi
Då känner jag mig outsägligt tacksam

Och håller av min själ med hela hjärtat
Jag ser mig själv som strålande och vis
När ingenting försätter mig i kris
Och psyket ej av hårda ord är svärtat

Men ändå är det trist att gå allena
På denna livets snåriga skogsstig
Mer ljuvt att då med någon sig förena

Så länge detta ej känns som ett krig
Det svåra är att hålla kvar det rena
Och känna att “jag älskar dig och mig”

Vem vill du åka med?

“Vem vill du åka med?”
Det är pappa som frågar
Jag tittar på mammas cykel
med packväskor
bred och bekväm
Som mamma

Och så pappas cykel
smal, kantig, med sin vassa pakethållare
Bredvid står pappa
lite stel och kantig han med

Det går några sekunder
och de ser på mig
Mammas bruna ögon
Pappas grå

“Vi ska åka nu, hur ska du ha det?”
säger någon av dem,
antagligen pappa

Jag har svårt att andas
Jag sneglar på mammas trygga cykel
Blir pappa ledsen om jag väljer mamma?

Jag sänker blicken och nacken
och går till mammas cykel, ordlöst
Försöker se ut som om det inte betydde något
Som att det var en ren slump
att jag valde mamma

Inom mig tänker jag:

Nästa gång
nästa gång blir det din tur, pappa