En av uppgifterna på kursen i kreativt skrivande som jag gått var att skriva en dialog. Den skulle vara ren, utan kringinformation eller för mycket beskrivningar. Jag valde att skildra ett gräl eftersom det brukar bli mer intressant. Jag undrar om någon tjuvlyssnar på dem?

Dialog

– Den senaste tiden har jag tjuvlyssnat på folk ute på stan. Jag har märkt att det oftast är en person som pratar, och den andra bara nickar och hummar. Det är inga dialoger utan monologer med en åhörare.
– Jaha?
– Ja, det är nästan alltid så, och det tragiska är att den som lyssnar inte ens verkar intresserad. Den tittar bort eller ser uttråkad ut. Inte alltid, men ofta! Så är det inte med oss precis.

– Nej. Om du tittade bort eller såg uttråkad ut när jag berättade något skulle jag märka det. Jag skulle fråga dig om du var med.
– Ja, det skulle du! Och om du inte skulle vara intresserad skulle jag märka det direkt och tappa fokus.
– Ja, fast.
– Fast vaddå?
– Jag kanske inte lyssnar på dig aktivt hundra procent av tiden …
– Hur menar du nu?
– Om jag lyssnade fokuserat hundra procent av tiden skulle jag vara … en övermänniska!
– Ojdå Markus. Så det krävs en övermänniska för att orka lyssna på mitt svammel?
– Måste du tolka allting så negativt jämt, Hanna.
– Negativt? Tolkar jag allting negativt jämt, säger Hanna och knölar ihop servetten till en projektil.

– Märk inte ord! Fan, vad svårt det är att snacka med dig, säger Markus och skjuter ut stolen som för att resa sig.
– Ordmärkeri är bara den enfaldiges sätt att hävda sig, mumlar Hanna för sig själv. Vart ska du? Ska vi inte reda ut det här?
– Ska vi reda ut att du är så negativ och krånglig?
– Men snälla Markus, vi skulle ju inte prata såhär, har du glömt vad terapeuten sa om jag-budskap och att inte säga ”alltid”?
– Jag har inte sagt ”alltid”. Du med ditt jävla terapisnack. Jag orkar inte mer. Och lägg av med att snälla mig!
– ….
– Jag behöver hämta lite luft, vi ses sen.
– Okej, bara gå.
– Är det okej?
– Visst, säger Hanna och kniper ihop läpparna.
– Men du, måste det vara så dramatiskt. Jag behöver bara vara ifred lite. Vi kommer ingen vart med det här.
– Så säger du alltid när det hettar till.
– Okej, men nu var det faktiskt du som använde ordet alltid.
– Ja, hoppsan! Det gjorde jag ju faktiskt. Förlåååt.
– Skönt att se dig le igen. Även om du är väldigt söt när du är arg.
– Äsch, dra åt, säger Hanna och låsas sikta på honom med sin vita pappersprojektil.
– Vi ses hemma senare, älskling.
– …
– Hanna?
Vi får väl se!