Det här är en travesti på den välkända sagan Bortbytingen av Selma Lagerlöf. En av uppgifterna på kursen Kreativt Skrivande som jag gått vid Linnéuniversitetet var att skriva en version av Bortbytingen ur någon annan karaktärs perspektiv. Jag har kallat mitt bidrag för Förtrollningen.

FÖRTROLLNINGEN

Nog tyckte jag om han, det var inte det. Hans näpna små tofsar på öronen, hans fina bruna färg, det borstiga håret, de starka benen. Justus bara log från öra till öra så fort han vila blicken på han. Men så kom den där olycksaliga dagen då jag gick ut med Jujje, och kom hem med en mager unge som inte var min, ett människobarn.

Det är svårt att förklara. Plötsligt låg något så obeskrivligt ljust och vackert där rakt framför fötterna på mig. Det liksom sken om han, och jag kunde inte annat än böja mig ned och ta upp han. Det var som den gången jag hitta en skatt i en övergiven stuga. Finner man en skatt är man bara dum om man inte tar den, eller hur? Så tänkte jag då …

Problemet var att jag samtidigt lämna Jujje. Knappt hade jag kommit bakom granarna så ångra jag mig, fast bara lite lite. Och medan jag grunnade på nästa steg, hörde jag hur människoparet tog Jujje och for iväg med vagnen. ”Han får det bra där, han får det bra där”, upprepade jag för mig själv tills jag nästan trodde på det själv.

Där hemma blev de som tokiga. Det var skrik, knuffar och buffar, det var ögon stora som jättesvampar; kedjorna skramlade och jag har aldrig sett så många tänder blottade samtidigt. Allra argast var Julius. Jag trodde han skulle slita nacken av den lille.

Men jag kunde inte släppa min skatt, min lille bortbyting. Och dagarna gick och jag var hela tiden som i kontakt med Jujje och kände hur han mådde och hur de var emot han. När de var goda, kunde jag vara god mot bortbytingen. När de var onda, blev någon här tvungen att vara detsamma. Det var den förbannelse som drabbat oss.

Men när Justus en dag kom med en trästock och börja slå pojken, såg jag hur de gjorde samma sak mot Jujje där borta i mänskobyn. Efter detta vakade jag över min bortbyting i ljus och mörker. Inte för att jag kunde göra nåt, det var mänskornas handlande som bestämde allt. Varje kväll tänkte jag: En dag till, sen lämnar jag tillbaks han, jag är starkare än förtrollningen. Men dagarna blev veckor, veckorna blev månader och månaderna blev år som lades till år. En besatthet var det.

Och jag blev ständigt mer illa sedd. Värst var det med Julius, han kunde inte tåla den lille. Och det gjorde att han inte heller kunde tåla mig; även detta var en del av förbannelsen. En dag sa han: Nu får du välja, antingen sätter vi ut mänskan i skogen åt vargarna, eller så drar jag till skogs, och byter till Norrtrollens stam. Det finns bestämt en trollkvinna där som har ett gott öga åt mig. Jag rös, jag svettades, jag ville skrika, när han sakta vände sig om och gick, men pojken låg så tung i famnen min och jag kunde inte röra en lem. Och jag visste att samma scen utspelade sig hos mänskorna.

Det gick en stund, kanske var det minuter, kanske en timme, vad vet jag. En hel evighet kändes det som. Sen kom som en varm våg över och genom mig, det var som jag vaknade upp ur en konstig dröm. Mitt lilla barn, min egen unge fattades mig så starkt att hjärtat gick sönder. ”Min pojk, var är du?” ropade jag, och i nästa stund viskade jag till den lille: ”Gå, gå till människobyn där din riktiga mamma väntar”, och han såg in i mina ögon med sin blåa blick och nickade, men han ville att jag kom med.

Så jag följde honom nästan hela vägen, gömde mig bakom en tjock ek, och såg hur han sprang mot mamman, som satt lutad mot husgaveln i gräset, som apatisk. Men nu fick hennes kinder färg och ögonen ljus och hon sträckte sig mot den blonde. Samtidigt kom min stora fina pojk emot mig. Vi kramades och dansade runt och trollade oss snabbt tillbaka hem.

Nu var det bara Justus som fattades. Men se, han var också där, och han kom emot mig med tårar i sina stora svarta ögon. ”Förlåt mig”, sa han, ”förlåt att jag varit en sån dumming”. Jag kramade han hårt och sa: ”Förlåt mig du, jag skulle inte ha bytt bort vår unge.”

Nu försöker jag bara förlåta mig själv. Lysande ädelstenar och skatter är inget annat än trams, det är inte det som gör oss lyckliga. Men vårt eget kött och blod, våra egna rötter, de skrovliga stenarna som är hemma, det är något som är värt att kämpa för.

Man brukar säga ingenting ont som inte har nåt gott med sig, och i den här historien är det goda hur allt förändrades i människobyn efteråt. Och det vet jag med säkerhet, eftersom jag fortfarande kan se vad som händer där borta.

ELIN DUNÅS