En övning från skrivarkursen – utgå från en mening

I helgen var jag på skrivarkurs med Kreakalma, på Frötuna gård. ”Sök dina berättelser” hette kursen.

En av de många övningar vi fick göra var att utgå från en mening som lärarinnan läste upp, och skriva fritt utifrån det i 20 minuter. Nästa dag fick vi 20 minuter för att redigera texten. Det kan vara väldigt bra att ha så begränsat med tid tycker jag, för då måste man liksom få det klart.

elin_frötuna

Jag sitter och skriver, med mössa och fleecetröja för att det var så kallt! Senare eldade de så att jag slapp mössan.

Meningen vi utgick från var ”Jag blir förvånad ibland när jag tänker på hur gammal jag är”, och var tagen ur en novell av Alice Munro (första meningen).

Såhär skrev jag:

Jag blir förvånad ibland när jag tänker på hur gammal jag är.
Förvånad och förbannad.

Det är ett ständigt förfall nu. Gråa hår. Rynkor. Slapp hud.

Jag minns när jag var 27 år och tillsammans med Martin. Han hade varit i Indien och träffat en 45-årig kvinna där. Jag minns inte vad hon hette, Carol kanske. Han sa i alla fall att kvinnan var som en 45-årig Elin. Jag fick se bilder och jag tyckte att hon såg distingerad ut; jag kan inte komma på något bättre ord.

Hon hade ett lugn och en värdighet, men verkade inte särskilt glad. I alla fall log hon inte på en enda bild.

Alla kort var tagna på en skogspromenad. Martin var också med på några bilder, han var 33 år – gammal och klok tyckte jag, då. han skrattade på alla bilderna.

Tänk att det har gått 18 år.

Tänk att jag har blivit såhär gammal.

Jag trodde att jag skulle ha en annan livssituation nu. Bo i ett hus. Med trädgård. Inte i en sån här miljonprogramslägenhet, ensam med ett barn.

Fast mycket är ändå bättre än vad jag hoppats på.

Att jag faktiskt har ett barn. Att jag har det så fritt. Att jag har så många vänner, att jag är i bra fysisk form. Och att jag älskar det jag gör, och känner mig så glad och nyfiken. Faktiskt gladare nu vid 45 än när jag var 27.

Jag blir förvånad ibland när jag tänker på hur gammal jag är. Förvånad, men framför allt tacksam.

SLUT

Jag har inte ändrat något fast den säkert skulle vinna på det, men mitt syfte med texten var att visa på utveckling – från ilska till glädje och tacksamhet.

Någon påpekade också att texten visar förändring av fokus från det yttre (rynkor, gråa hår), till det inre (tacksamhet, glädje).

Den innehåller också en vändpunkt på slutet – viktigt dramaturgiskt.