Jag har med intresse tittat på några dokumentärer som kritiskt granskar SSRI. De går under samlingsnamnet Who cares in Sweden. Man kan antagligen anklaga dem för att driva en ganska hård tes – jag är medveten om att SSRI fyller sin funktion också. Som en läkare säger i filmen: SSRI är en välsignelse.
Men det var intressant för mig att se preparaten så massivt kritiseras för att skapa människor som inte bryr sig. Tesen är: Skuldkänslor är en viktig ingrediens i depression och ångest. SSRI tar bort skuldkänslorna och minskar därmed känslan av depression och ångest. Men baksidan är att personen som tar SSRI slutar bry sig över huvud taget. För att hårdra det lite. Dessutom: det finns en orsak till att man blir deprimerad/får ångest, och den orsaken behöver man ta itu med. Det kan t ex vara ett barndomstrauma som behöver lösas upp i terapi, en helt normal sorg som behöver läka ut, eller ett ofruktbart sätt att relatera till omvärlden. Tabletterna gör att du slipper ta itu med det, dvs du utvecklas inte – och vad är det för liv?
Enligt filmen tar 10 procent av svenskarna SSRI varje dag (jag har inte kollat den siffran).
Varför är jag då intresserad av frågan?
För det första har jag på nära håll följt personer som börjat med SSRI och blivit personlighetsförändrade.
Den plågade och rastlöse blev en skön typ som alltid var nöjd.
Den sjukligt orolige blev go och glad – men också så nöjd att hen inte tog tag i uppenbara brister i sitt liv.
Den oroliga och kontrollerande blev mer laid back – men tyvärr även oförmögen att känna in andras behov.
För det andra – under en kort period tog jag själv SSRI-preparat, 1999. Jag hade en mycket jobbig tid av olika anledningar, hade just börjat i terapi och tjatade till mig pillren av en motvillig läkare, med motiveringen att jag ville överleva sommaren då min terapeut skulle ha semester.
Hur påverkade det då mig?
Jo, det kändes som att jag var inne i en bubbla utan starka känslor. Efter att ha plågats av svår ångest en längre tid var detta en enorm lättnad. Men den sköna känslan för mig hade en mindre skön sidoeffekt. Det var som att ingenting som hände riktigt nådde mig längre.
Några exempel: En nära vän var inne i en kris och grät och pratade med mig. Jag noterade att jag inte kände någonting för hennes berättelse.
Jag var på bio och såg en film som i normala fall skulle ha berört mig starkt eftersom jag har väldigt svårt för självmord. Nu tittade jag bara likgiltigt på alla som hoppade ut från byggnader, slängde sig framför tåg, tog piller, etcetera. Inga känslor.
En vän berättade något roligt och skrattade ända från tårna. Jag tänkte att det här var ju roligt, men kunde inte ens le.
Visst var det skönt att slippa vara ledsen, men det var också obehagligt att inte känna några normala känslor, och snopet att inte heller känna mig riktigt glad. Det som fick mig att sluta med tabletterna var dock att jag plötsligt saknade förmågan att få orgasm. Detta i sin tur ledde till att min sexlust började sina. Just då hade jag en ganska ny relation, så det blev ett problem för oss båda.
Därför slutade jag med tabletterna efter tre månader.
Jag kan också tillägga att allt detta hände från dag ett. Det brukar heta att det tar tid innan effekten kommer, men inte för mig.
Om du vill titta på filmerna så finns de här: