Mitt möte med Michael Nyqvist



Jag minns Michael Nyqvist, och den enda intervju jag gjorde med honom. Året var 2002 och han var ännu inte särskilt känd, men gav intervjuer inför premiären av filmen Grabben i graven bredvid.

Michael Nyqvist i filmen Grabben i graven bredvid, 2002.

Michael Nyqvist som bonden Benny i filmen Grabben i graven bredvid, 2002.

Jag visste redan vem han var, efter att ha sett honom i Lukas Moodyssons Tillsammans (2000).

2002 hade jag ett vikariat på tidningen Plaza Kvinna. Kanske det roligaste jobb jag haft någonsin. Jag intervjuade skådisar och musiker, jag skrev om inredning, relationer och gjorde reportage om trafficking och om Hans Scheike och hans kvinnor. Vi var tre tjejer som spånade fram de mest galna idéer tillsammans.

Och så intervjuade jag Michael Nyqvist.

Vi hade stämt träff vid Odenplan, vi skulle äta lunch och jag skulle intervjua honom samtidigt. Jag hade ingen plan på vart vi skulle gå, så när han föreslog Tranan sa jag “okej”.

Väl därinne noterade jag att det endast fanns dyr A la carte och insåg att min arbetsgivare inte skulle bli glad. Men nu fanns ingen återvändo. Jag beställde den billigaste varmrätten, jag minns inte vad MN beställde. Men jag minns att han var glad och skämtsam, och att han berättade en anekdot från när han var servitör på Tranan under sin studieperiod.
“Det var en kund som frågade efter socker, och då gick jag till sockerskålen och tog en näve socker och gav personen”, mindes han och skrattade gott åt sig själv, sin egen klumpighet.

Jag minns också att han sa att författaren till boken Grabben i graven bredvid, Katarina Mazetti, hade sagt såhär när hon mötte honom: “Ja vad bra att de inte valde nån sån där tvålfager typ”.
Han skrattade igen, men jag fick en känsla av att han blivit lite sårad.

Vi pratade om hans uppväxt och jag blev faktiskt lite stött när jag flera år senare fick veta att han i själva verket var adopterad – varför hade han inte sagt det till mig?

Vem trodde jag att jag var, det var ju superhemligt!

Precis som hans lungcancer.

Vila i frid Michael.

PS. När jag kom tillbaka till redaktionen fick jag mycket riktigt bassning för den dyra notan. vad jag vill minnas hade MN även slagit till på en efterrätt. DS