Jag reflekterar över besvikelse. Är det okej att bli besviken på vänner, älskare och livet ibland? Jag tycker det. När jag sagt till mig själv: du borde inte ha så höga förväntningar på andra, du borde inte bli så besviken – då betyder det bara att jag blir besviken två gånger. Först på någon annan, sen på mig själv. Det är inte snällt mot mig och leder inte till något gott.
Det jag jobbar med nu: att hantera besvikelsen på ett konstruktivt sätt. Att eventuellt, i de fall det är på sin plats, kommunicera det jag känner – men på ett respektfullt vis, för alla inblandade. Inte minst för mig.

Om du blir besviken på mig? Då ser jag det som en kärlekshandling att du kommunicerar det. För det betyder att du bryr dig. Och det ger mig chansen att bättra mig. Alternativt klargöra vad jag är beredd att göra och inte.
Oavsett vilket, bidrar det till transparens. Och det är alltid bra!
?