Sitter på en spansk buss på väg från Madrids flygplats till Astorga, det är sen morgon och vi har stannat på södra busstationen i Madrid för att plocka upp passagerare.
Astorga. Det är oundvikligt att minnen väcks till liv. För tre år sedan vandrade jag pilgrimsleden dit tillsammans med en kille jag träffat i Léon. Tysk. Vi hade funnit varandra och slagit följe under flera dagar och nätter. Han var rolig att vara med och väldigt … lättsam.

När jag tänker på vad som får mig att längta efter en relation är det just det här otvungna hänget jag vill åt. Att bara vara tillsammans och samtidigt uppleva saker. Att skratta åt samma saker. Att känna livets puls.

Hos psykologen igår frågade han vad som hade varit så fantastiskt med mitt ex P. Som jag valde att lämna för att andra saker inte fungerade för mig (pratar inte om samlivet nu, det funkade bra!). Jag tänkte efter lite och svarade att jag inte tyckte han var så extraordinär, men att vi hade väldigt kul ihop, att vi alltid hade saker att prata om och att jag fick energi  av honom. Det var då han nämnde ordet Lättsam. Och det kan, när jag tänker efter lite, sammanfatta alla män jag fallit för. De har varit just så. Liksom sorglösa och ”jag tar dagen som den kommer”.

Kanske är det precis där skon klämmer, för kanske är det svårt att hitta någon som både är seriöst engagerad och lättsam? I alla fall torde det vara svårt att kombinera ”lever i nuet” med ”strukturerad och bra på att planera”. Absolut inte omöjligt, men sällsynt.

Kan jag lära mig uppskatta någon som inte är fullt så lättsam, för att få den där strukturen jag behöver? Kan jag bli mer lättsam själv, för att inte behöva söka det hos en partner? Eller ska jag inte backa på mina krav, för jag har ju faktiskt haft män som varit båda delarna. Tänker på S som som jag bodde med i 4 år och M som jag var sambo med i 1 år. Inte superstrukturerade kanske men fullt tillräckligt för mig.

Tänker också att ett hinder för mig kan vara att när någon blir seriöst intresserad av mig försvinner lätt lättsamheten och därmed just det jag dras till. Knepigt och synd, för kanske skulle den kunna finnas där bara jag hade tålamod att vänta.