Jag tänker på det här med anknytning och hur jag tidigare i mitt liv hade en otrygg undvikande sådan. Hade jag kunnat bli kär i Tino om jag varit trygg, eller otrygg ambivalent?

Jag träffade Tino i stort sett första dagen i Rom, när jag var 21. Vi träffades på aupairförmedlingen och han började direkt prata med mig. Han hade varit där några månader redan (men tvingats byta familj) och erbjöd sig att hjälpa mig och visa mig runt.

Tino var en intressant person. Han kom från Östberlin men hans familj hade lyckats fly till väst. Han gick alltid omkring med sin gitarr och en bok som han skrev i. Att som kille fatta beslutet att bli au pair tyder i sig på egensinne. Han var rolig och fick mig ofta att skratta och jag minns att han en gång sa: Jag skulle gärna gå klädd i Armani, men jag har inga pengar så därför ser jag ut såhär – med en gest mot sina slitna jeans och urtvättade tshirt.

Tino var dessutom eftertraktad bland de andra tjejerna, bl a av min blivande bästis Gordana som vad jag senare förstått blev vän med mig mest för att hon ville komma åt Tino (det var i alla fall vad Massimiliano senare påstod).

Länge såg jag vår kompisrelation som okomplicerad men med tiden började jag ana att han var mer förtjust i mig än som vän. Bevis på det fick jag en dag när Tinos vän Emilio snappade åt sig hans skrivbok och började läsa högt, trots Tinos protester. Jag minns inte exakt vad det stod men det handlade i alla fall om hur lycklig han känt sig när vi legat i en park och vilat samma dag och han fått hålla min hand.

Efter det försökte jag få känslor tillbaka, men utan att lyckas. Till sist behövde jag prata med honom om det, och det som hände då har etsat sig fast i mitt minne.
När jag förklarade att vi bara kunde vara vänner, blev Tino likblek i ansiktet. Han sa inte ett ord utan närmast stapplade därifrån, rätt ut i trafiken där han var nära att bli påkörd.

Jag kände stark sorg i hjärtat och önskade inget hellre än att jag kunnat besvara hans varma känslor för mig. Men jag var inte förmögen till det.

Vi träffades flera gånger efter detta, eftersom vi gick samma italienskkurs. Tinos reaktion var att fullständigt ignorera mig. Det gjorde ont och kändes skumt men på något sätt kunde jag förstå honom.

Sen tog kursen slut, vi sågs inte mer och efter några år flyttade jag från Rom. En dag hörde Gordana av sig och berättade följande märkliga historia. Hon hade träffat Tino i Rom men han hade inte känt igen henne. Men jag är ju Elins kompis, hade hon sagt då, varpå Tino sagt att han aldrig känt någon Elin. Total förträngning alltså. G sa också att han hade en italiensk flickvän nu, hon var skådespelare och ”molto bella”.

Jag undrar fortfarande om det var min rädsla och känslomässiga avstängdhet som hindrade mig från att få känslor för Tino. Hade jag träffat någon som han idag, fast äldre förstås, hade jag skattat mig lycklig. Tror jag.

PS. Nu får jag ”trygg” på anknytningstester. Det går att förändra.