Jag är och vandrar i Spanien och går nästan hela tiden ensam med mina tankar. Under den 6, 5 h långa vandringen idag gick jag själv större delen av tiden; bara på slutet hade jag sällskap med en walesare och vi pratade lite om caminon, om fiendskapen mellan England, Wales och Skottland, om vädret i Wales och om hans 30 år yngre svärson som skulle ha vandrat med honom men valde att vandra på egen hand. Innan vi var framme vid vandrarhemmet i Ponferrada tappade jag bort honom, han väntade inte och fortsatte gå – åt fel håll.

Nåväl. Innan dess, medan jag vandrade ensam, tänkte jag på hur viktigt det är för mig att man är rak mot mig. Inget stör mig så mycket som när jag får känslan att någon jag interagerar med döljer något viktigt. Till exempel att personen är irriterad på mig men ingenting säger.

Jag har haft nog av det beteendet under min uppväxt. Det var så mycket som var outtalat hemma hos oss att när mina föräldrar en gång bråkade öppet, ja då kände jag mig euforisk.

Mest av allt led jag av bristen på respons när jag visade starka känslor. Jag har minnen från när jag var 3-4 år och skrek och stampade av ilska, och ingen reagerade. Nej, jag är inte bitter, jag förstår att mina syskon fått lära sig beteendet av våra föräldrar och de i sin tur av sina. Kanske tyckte åtminstone pappa att han var snäll som inte skällde ut mig eller gav mig stryk, jag misstänker att det var så han bemöttes som liten. Faktum är att stryk hade varit bättre än denna totala likgiltighet!

Även i äldre år hände det att jag visade starka känslor och ingen verkade bry sig. Jag minns särskilt en gång när jag kanske var 18-19 och väldigt upprörd. Ingen gjorde något och sedan satte vi oss alla för att äta, som om inget hade hänt. Det var bara det att tårarna rann nedför mina kinder.

Med detta i bagaget gick jag ut i livet som lite av en känslomässig analfabet. S k negativa känslor fick inte uttryckas och jag hade inte ens ett språk att uttrycka dem med. Det ledde till att när jag hade min första seriösa relation och blev upprörd på min pojkvän, var det enda jag klarade av att göra att fly. Att handgripligen gå ut ur lägenheten och gömma mig ett tag. Min pojkvän blev alltid orolig och letade. Jag minns en gång hur jag hukade i en buske och med bultande hjärta hörde hur han ropade mitt namn från bilen. Lite grann läkte jag av att han faktiskt brydde sig och gjorde något.

Senare i mitt liv har jag gått i terapi i omgångar och mer och mer lärt mig att sätta ord på känslorna och våga uttala dem. I början var det skrämmande. När jag skulle ta mod till mig och säga vad jag kände, började jag ofta skaka i hela kroppen.
Med tiden har jag blivit mer van, men tycker fortfarande att det är svårt att uttrycka mig på ett lugnt och bra sätt, utan hårdhet. Så det är något jag jobbar med.
Kram från den spanska hettan.