Idag på vandringens femte dag hände något besynnerligt. Det finns så många ställen att stanna på för natten och igår valde jag och mitt sällskap då, de två italienska lärarna, Ospital. Ett litet härbärge med 18 platser i en sovsal.
Under sängen jag valde, längst in i högra hörnet, låg en flicka med koreanskt utseende och sov. Eftersom hon sov hela kvällen pratade vi aldrig.

Idag var planen att gå till Samos, 24 km bort. Mätt på sällskap startade jag ensam. Men jag tog fel väg och kom aldrig dit; dessutom hade jag faktiskt lust att gå lite längre. Det blev så att jag gick 12 km mer, till staden Sarría med 13.000 invånare. Jag hade sett i en annan pilgrims guidebok att där fanns minst 13 härbärgen, så jag tog inte första bästa. Jag gick förbi flera i den 28-gradiga hettan och valde lite på känsla ett stort med 100 bäddar, Albergue Alma do Camiño. Caminons själ.

Där blev jag visad in i en sal med 14 bäddar där de flesta var upptagna. Av de som fanns kvar valde jag överslafen längs in i vänstra hörnet. Jag ser mig inte så noga om men plötsligt tjuter tjejen i underslafen till: Wow, you were in Ospital last night and it was the same, you were over me!
Det tar ett tag innan jag kopplar, för jag såg aldrig tjejen under mig där i ansiktet ordentligt då hon sov. Men hon hade sett mig på morgonen.
När jag inser det osannolika i att vi hamnat på exakt samma ort, samma ställe och samma sängar i samma sal, tjuter jag också. Unbelievable, säger vi och tittar på varann, och jag lägger till: It must mean something.

Nu tänker jag att vi kanske har ett viktigt budskap till varandra, men jag har inte sett henne mer efter att jag duschat, varit ute och handlat, samt ätit.