Den gråhårige italienaren från härbärget närmar sig mitt bord och jag hälsar med ett Hòla. Han hälsar tillbaka och jag återgår till att skriva på mobilen. Han låter sig inte avskräckas utan kommer ända fram, frågar, på italienska: Har du ätit? Jag svarar kort att de öppnar precis nu för middag, att jag väntat i en halvtimme. Äter man gott här? Det återstår att se tänker jag, men säger med en gest åt bordet längst bort att det åtminstone är spanjorer bland gästerna, vilket torde vara ett gott tecken. Fortsätter skriva ner mina reflektioner från dagen medan jag blir avbruten av ytterligare en fråga: da dove vieni? Varifrån kommer du?

Sverige, svarar jag kort. Och för artighetens skull: och du? Sicilien, säger den gamle mannen, som går caminon med sin unge vackre lite rockstjärnelike son. Känner du till Sicilien? frågar han nu med ett grin som blottar mörka nedslitna tänder, och jag kan inte hjälpa det, jag får känslan att han är ett rovdjur som lärt sig gå på bakbenen.
På italienska betyder frågan han just ställde oftast: känner du till den platsen – har du varit där?
Jag svarar därför att jag aldrig varit där, varpå han börjar förklara var det ligger, som vore jag ett mindre barn, och det kommer ett nervöst skratt ur mig. Jag säger att Sicilien är välkänt, att jag självklart vet var det ligger.
Han har nu slagit sig ner på stolen bredvid min utan minsta blygsel och tycker att jag ska ta en paus i skrivandet: Du kan fortsätta sen. Jag undrar stilla när en ska få vara ifred från männen, när en ensam kvinna inte ska ses som en stackare som vill ha sällskap. I nästa andetag frågar han var jag startat caminon. Med en suck inombords sänker jag telefonen, ser honom i ögonen och svarar att han får ursäkta, men jag vill faktiskt skriva klart.

Då äntligen backar han, ber om ursäkt och i samma ögonblick anländer sonen som en räddande ängel.
Strax därefter kommer kyparen med min förrätt. Jag njuter av måltiden. I absolut tystnad.