Plötsligt kommer en man kutande på trottoaren mitt bland alla flanerande människor. ”Oj, han springer som om han hade Polisen efter sig”, säger jag till min son, men tänker samtidigt att han inte alls ser ut som någon brottsling. Inte som någon snattare i alla fall, hur nu såna ser ut. Ögonblicket efter står han tillsammans med ytterligare en man som verkar vara en kompis och en tredje man som har famnen full med jeans. Jag ser hur han tar tag i andra änden på jeanshögen och drar den till sig, och att han ser sammanbiten ut. Den tredje mannen, som alltså var snattaren, ler bara stort och säger med utländsk brytning: ”Ring Polisen.” Men männen låter honom gå och jag hör den ena säga något om ”mat”. Sonen säger sen att han tyckte sig ha hört ”du vill bara komma i fängelse så att du får mat”. Vi såg sedan hur de båda männen, som jobbade i en trendig klädbutik på Götgatan, gick tillbaka mot butiken med raska steg och hur snattaren – hör och häpna – gick efter dem några steg innan han stannade.

Efteråt hade vi mycket att prata om, jag och sonen. Gjorde de rätt som inte kontaktade Polisen, eller skulle mannen begå ett mycket värre brott nu för att bli gripen? Kanske rentav mörda någon? Att gå in i en butik, sno jeans och sedan lugnt promenera därifrån var ju inte precis det perfekta brottet, och vi hade båda intrycket att han faktiskt ville åka fast.

Varför hade butikskillarna bara låtit honom gå? Min teori var att de inte orkade lägga tid på anmälan och förhör för något som redan klarats upp. Sonen däremot trodde att de ville straffa honom på detta sätt, för hans plan hade säkert varit att åka dit och få mat och tak över huvudet. Vi spekulerade också över vad som nu skulle ske med snattaren.

Det händer nästan alltid något spännande när man går på stan!