Kategoriarkiv: Italien

Appropå Epstein

Jag har blivit närmast besatt av att läsa om Epstein nu sedan Epstein files släpptes. Det får mig att tänka på min tid i Italien, tidigt 90-tal. Jag fick så många förslag om att spela in porrfilm, vika ut mig, etcetera. Jag var ändå vuxen, inte 14 år som många av hans offer. Jag tackade såklart nej, men jag var inte heller i så desperat behov av pengar.

Under en period hade jag haft problem med hälsan en längre tid och inte kunnat arbeta. Min sambo, en italiensk kille, klagade över att jag inte bidrog tillräckligt till hushållet. Vår relation blev allt sämre och under denna period fick jag kontakt med en fotograf som undrade om jag kunde tänka mig att vara med på bilder i nåt slags serietidningar för tonåringar, som tydligen var populära i USA. Serietidningar fast med riktiga fotografier, alltså. Det skulle vara lättklätt.

Först sa jag nej, men efter ännu ett gräl med min pojkvän bestämde jag mig för att göra det.

Jag hade redan besökt fotografen i hans stora, ljusa lägenhet med inbyggd studio och blivit förevisad hans fotobook som bland annat innehöll bilder på kända skådespelare som Muriel Hemingway, Monica Bellucci och en blond manlig som jag glömt bort nu men som var väldigt populär i början av 1990-talet. Det fanns fler, men jag minns särskilt Muriel Hemingway.

Dagen för fotograferingen kom, och jag möttes av en förväntansfull fotograf. Jag frågade när den andra modellen skulle komma, han som skulle spela min pojkvän. Till min stora förvåning sa fotografen att nej, den rollen skulle han spela. Till saken hör att han måste ha varit runt fyrtio och inte med den bästa vilja i världen kunde passera för tonåring. Detta borde ha fått mig att backa, men nu var jag där, förberedd, och inställd på att tjäna 500 kronor som skulle vara betalningen. Det låter ju inte så mycket, men faktum är att det var hela min månadshyra för drygt trettio år sedan.

Jag blev tillsagd att klä av mig helt och svepa in mig i ett lakan. Jag skulle inte behöva visa något mer än brösten. Som jag minns det klädde jag av mig bakom en skärm, och han anslöt strax efter, också invirad i ett lakan. Vad som hände sedan har jag bara dimmiga minnesbilder av. Jag minns att jag tyckte han såg ut som en gris, rosa och tjock. Jag minns hans starka doft av eau de cologne, Armani. Jag minns att vi satt mitt emot varandra medan en filmkamera på stativ förevigade oss i olika positioner. Vid ett tillfälle var våra underkroppar nära varandra med lakanen emellan, och jag kände att han hade stånd. Då sa jag att jag ville avbryta, vilket han motvilligt gick med på.

Två veckor senare ringde han upp mig och sa att bilderna inte hade godkänts av förlaget, eftersom jag hade sett så ”stel och otillgänglig” ut. Vi skulle behöva ta om dem. Vid det här laget anade jag dock ugglor i mossen så att säga, så jag sa att det inte var aktuellt. ”Men då blir det inga fler jobb för dig!” sa han. Jag sa att det kunde kvitta. Då vädjade han till mitt samvete i stället, och utbrast: ”Men jag har haft utgifter för det här!” Jag minns att jag hånskrattade: ”Det skulle du ha tänkt på innan”.

Jag visste inte vad jag skulle tro om hans förklaring, men jag var helt säker på att jag inte ville försätta mig i en ny situation där jag helt ensam i en lägenhet skulle utsättas för hans upphetsning. Just detaljen att han var en vuxen man och att bilderna skulle användas till en berättelse om tonåringar, gick inte ihop. Antingen hade bilderna ett annat syfte, eller också var allting en del i en plan för att få mig att gradvis sänka garden och gå med på mer.

När World Wide Web gjorde sitt intåg några år senare tänkte jag tillbaka på den här händelsen och tackade mig själv för att jag inte gått vidare, och för att de första bilderna tydligen varit för stela för att kunna användas.

I en Facebooktråd frågade någon varför Epstein och hans krets hade tagit så många fotografier. Och fick till svar: Det här var innan internet, de tänkte inte att bilderna skulle spridas. Kanske var det snarare före bloggar och sociala medier, då människor själva började dela bilder.

En sak som stannat kvar från min egen fotografering är att jag än i dag inte står ut med den klassiska doften från Armani.

Tino och min före detta undvikande anknytning

Jag tänker på det här med anknytning och hur jag tidigare i mitt liv hade en otrygg undvikande sådan. Hade jag kunnat bli kär i Tino om jag varit trygg, eller otrygg ambivalent?

Jag träffade Tino i stort sett första dagen i Rom, när jag var 21. Vi träffades på aupairförmedlingen och han började direkt prata med mig. Han hade varit där några månader redan (men tvingats byta familj) och erbjöd sig att hjälpa mig och visa mig runt.

Tino var en intressant person. Han kom från Östberlin men hans familj hade lyckats fly till väst. Han gick alltid omkring med sin gitarr och en bok som han skrev i. Att som kille fatta beslutet att bli au pair tyder i sig på egensinne. Han var rolig och fick mig ofta att skratta och jag minns att han en gång sa: Jag skulle gärna gå klädd i Armani, men jag har inga pengar så därför ser jag ut såhär – med en gest mot sina slitna jeans och urtvättade tshirt.

Tino var dessutom eftertraktad bland de andra tjejerna, bl a av min blivande bästis Gordana som vad jag senare förstått blev vän med mig mest för att hon ville komma åt Tino (det var i alla fall vad Massimiliano senare påstod).

Länge såg jag vår kompisrelation som okomplicerad men med tiden började jag ana att han var mer förtjust i mig än som vän. Bevis på det fick jag en dag när Tinos vän Emilio snappade åt sig hans skrivbok och började läsa högt, trots Tinos protester. Jag minns inte exakt vad det stod men det handlade i alla fall om hur lycklig han känt sig när vi legat i en park och vilat samma dag och han fått hålla min hand.

Efter det försökte jag få känslor tillbaka, men utan att lyckas. Till sist behövde jag prata med honom om det, och det som hände då har etsat sig fast i mitt minne.
När jag förklarade att vi bara kunde vara vänner, blev Tino likblek i ansiktet. Han sa inte ett ord utan närmast stapplade därifrån, rätt ut i trafiken där han var nära att bli påkörd.

Jag kände stark sorg i hjärtat och önskade inget hellre än att jag kunnat besvara hans varma känslor för mig. Men jag var inte förmögen till det.

Vi träffades flera gånger efter detta, eftersom vi gick samma italienskkurs. Tinos reaktion var att fullständigt ignorera mig. Det gjorde ont och kändes skumt men på något sätt kunde jag förstå honom.

Sen tog kursen slut, vi sågs inte mer och efter några år flyttade jag från Rom. En dag hörde Gordana av sig och berättade följande märkliga historia. Hon hade träffat Tino i Rom men han hade inte känt igen henne. Men jag är ju Elins kompis, hade hon sagt då, varpå Tino sagt att han aldrig känt någon Elin. Total förträngning alltså. G sa också att han hade en italiensk flickvän nu, hon var skådespelare och ”molto bella”.

Jag undrar fortfarande om det var min rädsla och känslomässiga avstängdhet som hindrade mig från att få känslor för Tino. Hade jag träffat någon som han idag, fast äldre förstås, hade jag skattat mig lycklig. Tror jag.

PS. Nu får jag ”trygg” på anknytningstester. Det går att förändra.

När jag var illegal i Italien

För länge sedan, innan Sverige var med i EU, gick det inte att vistas och arbeta i andra europeiska länder hur som helst. Ändå gjorde vi det – jag och många andra som inte tillhörde EU. För det fanns en stor svart arbetsmarknad som rättsväsendet verkade se genom fingrarna med.

Under tre år arbetade jag på… tada… tre restauranger, en bar/café, en tesalong, ett snabbmatställe (där det gjordes mackor med fantasifulla namn) och en butik.

Alltid svart.

Betalningen varierade. Minst i fickan fick jag på den ”fina” tesalongen – 35 kronor i timmen. Precis lika mycket som en kopp te kostade där. Oftast var annars betalningen en summa per kväll, i regel 300 kronor för att arbeta från klockan 18 tills vi hade stängt och städat vid ett- eller tvåtiden. Middag ingick också i lönen.

När jag arbetade i butik var betalningen 3 500 kronor i månaden för sju timmar om dagen uppdelat på två pass med siesta emellan, sex dagar i veckan. Då ingick lunch på strandbaren tvärs över gatan och bostad, ett avskilt källarrum. Jobbet var långt ifrån hårt, jag kunde sitta i flera timmar och sola mig framför butiken Il negozietto dei fiori secchi, vi sålde inte mycket av sortimentet av torkade blomuppsättningar och alltihop var utan tvivel en förlustaffär.
Vi var många som jobbade svart och fick betalt kontant efter varje kväll, eller en gång i veckan. På flera av ställena hade de i regel en italiensk servitris som fick lite mer betalt och som de skattade för, och så alla vi stranieri som jobbade svart. Alla mina vänner arbetade på samma sätt; de kom från Österrike, forna Jugoslavien, Holland och Tyskland. De andra hade dock i regel arbetstillstånd, men fick ändå betalt svart.

Ingen tycktes bry sig om detta massiva svartarbete, och förmodligen gjorde vi skitjobb som italienare inte ville ha – på den tiden. Men en sak gick det inte att komma undan. Alla som jobbade med mat måste ha ett så kallat hälsohäfte- il libretto sanitario. Egentligen var detta ett moment 22, ty för att få il libretto sanitario behövdes arbetstillstånd. Men jag – som inte hade arbetstillstånd – lyckades ändå få detta eftertraktade pappershäfte.

Det var när jag fick mitt första jobb, på restaurang Marc André i Terracina 10 mil söder om Rom, som mina arbetsgivarelät mig bli hastigt undersökt av den lokale doktorn – vilken nöjde sig med en blick i passet för att se att jag var jag innan han satte sin betydelsefulla stämpel i hälsohäftet. Han hade antagligen inte koll på vilka regler som gällde – eller var han kanske mutad? Det lär jag aldrig få veta, men med hälsohäftet kunde jag sedan söka jobb var jag ville, för il libretto sanitario var det enda de frågade efter.

Och det var tur, för jag fick anledning att byta jobb ofta. Mer om detta senare!