Varje år vandrar över 200 000 pilgrimer till Santiago de Compostela i nordvästra Spanien (Galicien). Ännu fler är det som avverkar en bit av den 80 mil (om man väljer den franska) leden. Jag är en av dem som vandrat en bit. Eller rättare sagt två bitar – en 2009 och en 2013.
För mig var omständigheterna väsensskilda när jag vandrade Camino de Santiago de Compostela, franska vägen, etapp ett 2009 (St. Jean-Pied-de-Port – Logroño, 166 km), och etapp två (Logroño – Castrojeriz, 163 km) sommaren 2013.
Etapp två blev därför mycket tuffare, både fysiskt och psykiskt.
2009 var jag i strålande form eftersom jag tränade mycket, glad eftersom jag sagt upp mig från ett jobb där jag inte trivdes och börjat jobba med roligare saker, och så hade jag gott sällskap av vännen Victoria som också var den som fick mig att komma iväg och vandra.
Hittade ingen bild på Victoria men här är jag och Koen som jag mötte längs vägen, 2009.
2013 var jag i betydligt sämre skick…
Detta sagt ska jag nu berätta, dag för dag, om vandringen 2013, mellan storstaden Logroño i Rioja och det lilla samhället Castrojeriz, där jag fick agera detektiv för att begripa varifrån jag skulle ta bussen tillbaka till civilisationen.
I detta lååååånga blogginlägg delar jag med mig av bilder och erfarenheter från vandringen! Varmt välkommen att höra av dig om du funderar på att pilgrimsvandra och har frågor! (Om några veckor bär det av igen, så då kommer jag ha ännu mer erfarenheter att dela med mig av.)
Resan till startpunkten – Logroño
Eftersom jag stoppade i Logroño 2009 behövde jag ta mig dit, vilket jag gjorde med hjälp av en buss från Madrid. Det går att ta sig med buss till vilken punkt som helst på caminon, även om man kan behöva byta. Jag åkte med ALSA. Till Madrid flög jag, via Köpenhamn.
Jag bodde på ett till vandrarhem omgjort studenthem som jag hade bokat i förväg via en bokningssajt; det låg centralt vid plaza del Universidad. Det var billigt (cirka 100 kronor), och komforten därefter. AC existerade inte, och jag badade i svett hela natten. Men jag hade eget rum – halleluja!
Det mest spektakulära som hände i Madrid var när jag just knäppt den här bilden genom fönstret från mitt rum och två arga unga kvinnor sen knackade på och trodde att jag var en snuskhummer som hade fotat den ena av dem när hon bytte om. Läxa: fota aldrig genom någons fönster, hur estetiskt tilltalande t-shirten än är och hur öde det än ser ut!Nästa morgon fick jag via tv-nyheterna vid frukosten veta att ett tåg hade spårat ur kvällen före strax utanför Santiago de Compostela. Hundratals skadade och nästan 100 döda. En tragedi.
Då kändes det lugnande att jag skulle åka buss.
När jag slog på mobilen fann jag flera oroliga sms från vänner, som befarade att jag var på tåget. Den här olyckan skulle komma att färga hela vandringen. Det pratade som den ständigt, på nyheterna, på högmässor, bland oss vandrare. Ett giftstick i allt det fridfulla.
Resan till Logroño tog fyra och en halv timme i en toppmodern buss med luftkonditionering (såklart), wifi och tv. Jag kanske ska tillägga att jag var själsligen utmattad när jag gav mig av, jag hade haft en tuff vår, färgad av min mammas tilltagande demens, hennes flytt in på hem, och tömning av villan. Jobbigast av allt var nog att min relation med en annan nära släkting, till följd av händelserna med mamma, blivit klart försämrad. Dessutom var min jobbsituation högst osäker och jag hade inte vetat hur jag skulle försörja mig den närmsta tiden. Allt detta och några saker till (en sprucken relation bl a) hade frestat på mina nerver och jag behövde nu bara lugn och ro, vilket jag hoppades kunna finna på vandringen.
Den rikliga förrätten på min middag första kvällen, tror ni jag orkade äta upp? Nä…
I Logroño bodde jag på ett vandrarhem som jag bokat via webben hemifrån. Det visade sig vara femstjärnigt vilket var trevligt (AC fanns), däremot kände jag mig blåst när jag såg en lapp om att pilgrimer med pilgrimspass (compostela) bodde för 10 euro när jag hade betalat 19. Så ett tips till pilgrimer är att inte boka via sajter som booking.com, utan ringa/maila direkt till stället. Jag skulle senare se att de flesta härbärgen hade speciella pilgrimspriser.
En lustig grej som hände var att kvinnan som jobbade på hotellet kom in i rummet där jag skulle sova sent på kvällen för att stänga av ACn. Jag protesterade då livligt eftersom jag mindes den svettiga natten före. Hon menade att det skulle bli för kallt men jag var väldigt bestämd, och de andra sa ingenting, så jag fick som jag ville.
Mitt älskade, dyrbara pilgrimspass som jag lyckats hålla reda på sedan 2009 – en sann bedrift i mitt fall!
DAG 1: 26 juli: Logroño – Ventosa 17 km – ”Via dolorosa”…
Jag hade sovit dåligt i samma rum som en koreansk ung man och en äldre argentinsk, snarkande, man. (ACn hade varit bra för temperaturen men dånade förfärligt.) Eftersom argentinaren dagen före varit vänlig nog att uppskatta min ålder till ”under 30”, förlät jag honom. Dessutom hade jag en föresats inför hela resan, nämligen att acceptera alla störande ljud. Bakgrunden var att jag nästan blivit galen av irritation över skrik och ljud från bollplanen på min gård där hemma i kanske sex veckor före resan, varje kväll utom vid dåligt väder, då kidsen var inne.
Och att jag till slut insåg att mina tankar om situationen var mycket värre än själva ljuden.
Nåväl. Jag gjorde nybörjarmisstaget att börja vandra utan frukost, för att komma iväg snabbt. Den tid man sparar på det, förlorar man på långsammare tempo, i alla fall gäller det mig!
Klockan var halv sju när jag kom iväg, alltför trött för att orka hälsa på koreanen som log glatt.
Efter ett par timmar relaxade jag med en caffè con lecce i ett park-kafé, som enda gäst, till ljudet av en gräsklipparbil.
Jag vandrade vidare (ja, vad annars?) och kom så småningom till ett stopp där det satt en man med långt, vitt hår och skägg, under en skylt med texten ”Ermita del peregrino pasante”.
Några andra vandrare hade också stannat till. Mannen bjöd på kakor och frukt och jag fick årets första stämpel, vilket kändes högtidligt. Det stod Logroño, så vi var alltså fortfarande där, jag hade faktiskt ingen aning.
Mannen tipsade mig om var jag kunde övernatta längs vägen. Han tog min lista och markerade med små bläckplumpar framför de bra ställena. Jag skulle alltid försöka välja ställen som tillhörde en församling, så kallade ”paroquial”. De var de bästa. Men i Ventosa fanns ett jättefint privat vandrarhem som han själv invigt, där måste jag bara stanna! Sen ville han ta kort tillsammans med min kamera. Kul!
Något fel med ljuset blev det, ingen av oss var såhär likblek!
Hans vänlighet fick mig att börja komma in i rätt stämning. Fast inte riktigt. Den starka solen, frånvaron av fläktande vindar, hettan, packningen som kändes allt för tung – jag befann mig i motstånd, och det vet vi alla att då blir allting mycket jobbigare.
När jag äntligen kom fram till Ventosa var jag genomsvettig, utmattad och chockad över att dagen har varit så kämpig. Det var uppenbart att jag inte var i tillnärmelsevis så bra form som 2009, på den tiden jag sprang en mil regelbundet.
Det hade tagit mig sex timmar att förflytta mig 17 kilometer. Och varje steg hade jag förbannat min tunga ryggsäck. Att de flesta andra jag mötte hade vandrat från Viana, alltså 11 km mer än jag, hade jag ärligt talat svårt att smälta. Nåja, kanske skulle jag komma jag in i det blida, egobefriade pilgrimsmodet snart….
Det privata härbärget som jag fått rekommenderat visade sig vara ett bra val. Det hade en gullig liten trädgård och ett stämningsfullt inre med rökelse, altare och religiösa motiv. I en pärm hittade jag många visdomsord att ta med på vägen, som ”Happiness itself doesn´t stay – only moments of happiness do”, ”Either you run the day or the day runs you” och min favorit just då: ”This too shall pass”.
Det myllrade av pilgrimer och jag kände mig lite blyg och avvaktande. Alla andra pratade otvunget och verkade känna varandra, oavsett om de kom från Spanien, Holland eller Tyskland eller någon annanstans ifrån. Ja, de hade förstås stött på varandra längs vägen, ingen vettig människa startar vandringen i Logroño!
Jag pratade lite längre med en dansk före detta lantbrukare som sålt gården och nu sedan ett år tillbaka reste runt i världen. Han var entusiastisk och verkade liksom pånyttfödd. Hans omstart i livet hade lett till en kris i äktenskapet men nu var den tydligen över. När jag sa till honom att jag är en vagabond som behöver resa mycket tittade han skeptiskt på mig och sa att det inte var vad han såg.
Den pånyttfödde hänger tvätt i den lilla trädgården.
Jag blev lite ställd och började fundera. Faktum var att han hade rätt, jag har nog blivit mer hemkär, mer bofast.
På eftermiddagen tog jag en liten tur till kyrkan, och fotade mig själv, med tydliga solglasögonmärken på nosen och bekymmersrynkor i pannan. Jag hade fortfarande ett stort behov av ensamhet.
Väl tillbaka trodde jag att alla skulle laga mat i köket och äta, så jag köpte en vakuumförpackad paella i minibutiken och mikrade och åt. Jag ville inte snylta på de andra gästernas mat, även om tre unga tjejer som lagade veganskt frågade mig om jag inte ville äta med dem, och först senare insåg jag att en grupp skulle gå ut på restaurang. Det hade varit trevligt att följa med, men nu var jag mätt. Lesson learned: Våga fråga!
Jag gav bort min tunga guidebok till en annan pilgrim och lämnade dessutom kvar en jacka som kommit med av misstag och som jag inte trodde mig behöva. Det fick jag senare ångra när jag tappat bort den andra jackan en blåsig dag.
DAG 2: 27 juli Ventosa – St Domingo della Calzada (34 km)
Det var inte alls meningen att jag skulle gå så här långt i dag. Planen var att stanna i det lilla samhället Cirueña, men det visade sig vara en extremt o-charmig betongförort fylld med gapiga golfare.
Cirueña bestod av en massa hus som såg ut att vara byggda på 80-90-talen. Överallt satt skyltar med ”Se vende” och ”se alquila”; hela samhället verkade vara till salu eller för uthyrning. Den spanska krisen i sin essens. Det fanns också ett golfcenter och alla jag mötte verkade vara golfare.
Jag knackade ändå på i ett härbärge eftersom det kändes som att jag inte skulle orka gå tio steg till, och då hände följande: En fet man med dålig hy och stressad, galen blick öppnade dörren och avslöjade en sjabbig miljö och värst av allt, en stark lukt av sopor.
Så jag sa nej tack till den stressade mannen, samlade all min viljestyrka och påbörjade sex-kilometerssträckan till Santo Domingo della Calzada. Aldrig har sex kilometer känts så långa!
Jag började nu få duktigt ont i vänster skinka och lår. På något sätt gjorde det mig upprymd, jag har aldrig vad jag kan minnas haft fysiska krämpor tidigare. Jag måste verkligen ha pressat mig själv till max, och är inte det lite underbart ändå?
Jag var tvungen att sjunga för att orka gå, jag sjöng alla barnvisor och alla låtar jag kunde komma på, och när jag äntligen kom in i det lilla samhället kändes det som att ha klarat av ett maraton, minst! Jag stapplade i mål.
Den kvällen kände jag mig för första gången ensam på ett sorgligt vis. Jag sov i ett nunnekloster och de placerade mig i samma rum som en holländare och en spanjor som också bott på vandrarhemmet i Ventosa. Jag kom sent, halv sex, och fick en av de absolut sista platserna. Så där hade jag tur.
Vi pratade och hade trevligt på rummet tills holländaren, en cirka 25-årig kille som var noga med att stolt poängtera att hans föräldrar var serber, ville låna min vattenflaska av plåt för att rulla den under sitt onda lår. Jag kände mig inte alls bekväm med att min dricksflaska skulle användas på detta sätt, så jag sa nej, också för att jag var rädd att den skulle bucklas, och han verkade lite sur efter det.
När jag senare på kvällen stötte ihop med killarna i en bar, bad de mig inte sitta ned med dem. De bara tittade på mig med avvisande miner. Det var så helt olikt den inkluderande, varma stämning som brukar råda på caminon, att jag blev paff och illa berörd.
De satt med två unga tjejer som jag inte kände igen, och jag antar att de inte ville ha in ett femte hjul, hur nu en kvinna kunde upplevas som ett hot. Tjejerna däremot log vänligt och sa: ”See you later”.
Det som var trevligt med kvällen var i alla fall att jag gick på mässan i den fina katedralen, innan jag träffade killarna. Det var fullsatt och prästen och hans medhjälpare sjöng högklassigt; de hade lätt kunnat vara med på en cd.
Prästens predikan handlade om döden och dess mening, apropå den stora tågolyckan strax utanför Santiago de Compostela den 25 juli. Så mycket förstod jag, men jag hade svårt att följa med i tankegångarna, jag kan ju inte spanska.
Killarna verkade dystra vid läggdags, klockan 22 stänger portarna till de flesta härbärgen. Kanske hade kvällen inte slutat som de hoppats? Rätt åt er, tänkte jag i mitt förorättade tillstånd och somnade på fem minuter.
Ett av de trevligare inslagen på vägen denna dag var när jag mötte tre bekanta ansikten – Claudia, Christina och en spansk man som hade ett så konstigt namn att jag inte minns det (Elahio?) och fikade med dem, i Azofra efter cirka 18 km vandring. De hade också bott i Ventosa så det var som att återse gamla vänner. De skulle dock stanna där så jag tappade bort dem… men kanske skulle jag se dem igen senare? Jag hoppades det.
Dag 3: 28 juli: St Domingo della Calzada – Grañon (7 km)
Jag hade fortfarande ganska ont i skinkan och låret och bestämde mig för att ta det riktigt lugnt i dag. Det var bara sju kilometer till första byn, Grañon, och vid rastplatsen precis vid byns ingång mötte jag John, en amerikan boende i Barcelona som jag pratat med i Ventosa. Han skulle stanna här eftersom han hört att det skulle vara ett så coolt, speciellt ställe, bland annat från sin egen son. Det var den enda plats sonen över huvud taget mindes från vandringen. De hade varit en helt oförglömlig kväll. Jag bestämde mig för att stanna jag också.
Eftersom klockan bara var nio på morgonen hann jag sitta ganska länge på ett av byns caféer och möta många människor. Bland annat ett svenskt par i 25-årsåldern som gick 40 km per dag, en tysk kvinna som avverkade hela caminon i en elektrisk rullstol (hon hade börjat flera månader tidigare och jag förstår inte alls hur hon tog sig fram vissa krångliga bergssträckor och steniga stigar!) Jag pratade också en hel del med John och några andra.
När jag hade checkat in i albergue paroquial och valt en tunn madrass vid ena väggen längst in i den nedre salen, gick jag en promenad. Byn bestod av en huvudgata och lite labyrintliknande vägar.
Jag gick huvudgatan rakt fram till en utsiktsplats, men precis framför den mötte mig en liten man som log med hela ansiktet och tog tag i min hand. Jag blev så överrumplad att jag inte gjorde motstånd, vilket visade sig vara dumt. Sedan följde nämligen en absurd timme när jag försökte njuta av utsikten och samtidigt värja mig från hans närmanden, och en annan gubbe, som var kraftigt överviktig, tolkade det den glade och utvecklingsstörde mannen sa. Jodå, han tyckte att jag var guapa, han var kär i mig och han ville så gärna ha un beso. Då och då inflikade gubben några egna erotiska förslag.
Jag lät den förståndshandikappade knyta upp och knyta mina skosnören eftersom han ville det, men när han försökte peta på mig sa jag ifrån.
Snart hade inte mindre än sju män samlats vid den vackra utsiktsplatsen, alla i 50-årsåldern utom min beundrare som kanske var 30-35. De pratade med varandra men hade samtidigt full koll på mig. En av dem verkade förstå att jag tyckte det var jobbigt och försökte få 35-åringen att följa med en av männen när han skulle gå. Utan resultat.
Nu började den tjocke flirta mer med mig. Konstigt nog blev stämningen ändå aldrig obehaglig, jag kände att de här männen var snälla och aldrig skulle tvinga sig på mig.
När jag gick därifrån löstes hela församlingen upp. Men den tjocke väste åt mig att jag skulle komma förbi hans hem nästa morgon och säga hej då.
Det bästa med den här dagen var kvällen, den var makalös! John och hans son hade verkligen rätt! Vi lagade mat och åt sedan tillsammans. Claudia och Christina som jag träffat tidigare var också där till min förtjusning.
Vandrarhemmets ospitalieros – båda från Italien – berättade att hela byn hade full koll på vad de gjorde varje dag och att de måste köpa hälften av maten i vardera av de två butikerna för att ingen skulle bli sur. Man kan förstå att en betydande del av butikernas inkomster kom från vandrarhemmet.
Det dukades upp en stor buffé med sallad, pizza, omelett, grön linssoppa med chorizo, rött vin. Vi fick veta att maten köptes med de pengar som gårdagens gäster hade lämnat. Men jag undrar om det var så enkelt, jag menar, om det bara kom fem personer en kväll och så över 40 nästa, då blev det ju ganska snålt med mat!
Claudia och John är mätta och belåtna.
Här en bild på mig med Claudia och Christina, visst ser det ut som att jag är deras mamma? 🙂
Jag minns inte hur många vi var in alles, bara att båda sovsalarna blev fulla och att de måste öppna upp ytterligare rum. I alla fall så började jag med soppan, och när jag hade ätit upp den i min långsamma takt var det mesta andra slut eller näst intill slut, gissa om jag blev besviken. Fast de flesta andra hade förstås gått betydligt längre än mina sju kilometer, så de behövde antagligen maten bättre.
Jag var i alla fall lite företagsam och gick runt och frågade vid de andra borden om de kunde avvara lite, så på så vis fick jag och ett ungt, nygift franskt par äta oss mätta. Till efterrätt fick vi lite frukt-coctail.
Före maten pratade jag med en tysk kille som berättade att han var nykter alkoholist och att vandringen var en prövning för honom. Jag kan förstå det med tanke på allt vin som flödar här. Egentligen behövde han gå på AA-möte varje dag, men det blev inte så eftersom han inte förstod spanska. När vi hade pratat en stund strålade han och sa att jag hade ”gjort hans dag”. Jag tänkte på honom när vinet dukades fram, hur som helst satt han vid ett annat bord. Jag pratade också med en ung dansk tjej som berättade att hon hade gjort abort dagen innan hon reste. Hon ångrade sig inte men var ledsen över mannens reaktion, han hade blivit helt ifrån sig och närmast hotat henne för att få henne att behålla barnet.
Själv satt jag nära en polack och en tjetjenier som också verkade ha alkoholproblem. De fyllde glasen hela tiden och när vi dukade av tog de allas slattar, hällde ihop och drack upp. De berättade med lysande ögon om en fest i hemlandet där alla brukade dricka vin ur en tunna. Alla skrattade utom jag, som inte gillar alkoholskämt.
Jag pratade också med två spanska, medelålders kvinnor som vandrade tillsammans, den ena bodde i Barcelona och den andra i Salamanca. Båda menade att Salamanca var unikt och att jag måste åka dit. Salamancadamen började sedan visa foton på sin mobiltelefon, det såg verkligen fint ut.
The ladies from Salamanca, och så jag!
Efter middagen hölls en ceremoni uppe i kapellet. Ett ljus fick vandra runt och så fick vi säga något, sjunga något, deklamera något. Jag pratade om hur tacksam jag var över den här dagen, på svenska. Så de enda som förstod mig var antagligen den danska tjejen och Claudia från Tyskland som kunde lite svenska efter att ha haft en relation med en halvsvensk.
Efter ceremonin fick de som ville komma upp och äta mer pizza och dricka rödvin. Jag gick dit för att jag inte var trött men tackade nej till både pizza och vin. Kom in mitt i en berättelse från en ung italiensk kille som pratade om hur han blivit botad från cancer av en kraft som kom in genom fönstret, och hur han då hade blivit frälst. Han berättade denna dramatiska berättelse med alldeles entonig röst, så jag hade svårt att hålla mig vaken.
Den natten sov jag utan att vakna en enda gång i det precis lagom varma rummet och vaknade inte förrän alla andra hade gått upp.
DAG 4: 29 juli: Granon – Tosantos (21 km)
Granon var verkligen ett toppenställe. Unikt! En annan fin sak, förutom det jag berättat, var att det fanns lådor med saker med texten: ta vad du behöver, lämna det du inte behöver, Även på pengaboxen stod det att man fick ta pengar om man behövde.
I dag gick jag lite lagom långt. Hade lätt kunnat fortsätta men ville stanna på ett paroquial-ställe som igår, där man sov på golvet, åt tillsammans och lämnade frivilligt bidrag.
Lustigt nog ringde telefonen när jag var där och det var till mig! Alltså ställets telefon. Det var John som ville säga adjö, nästnästa dag skulle han åka hem igen. Jag blev jätteförvånad och glad över att han ringde mig om det. Han skulle stanna i San Juan de Ortega och jag sa att jag kanske också skulle det. Det är bara 19 km. Dagen efter kan jag gå 26 till Burgos eller 32/36 till Villabilla/Tajdajoa.
Sen har jag tre dagar till. Ska nog gå riktigt långt en av dagarna, 40 km, för att utmana mig själv. Sen buss till Madrid.
Tosantos ligger vid en högtrafikerad väg så det är inte så rofyllt här. Men det är ändå bättre för mig med riktigt små ställen. På de stora blir jag lätt ensam när alla försvinner iväg på barer.
När jag satt och solade mig i trädgården i dag pratade jag med en kvinna som visade sig komma från en kristen internatskola i England. De var ett helt sällskap, sex eller sju personer. Hon bjöd in mig och en fransk kvinna på andakt. Så vi var med på den, bad och sjöng, det var fint.
Sedan fick de som ville följa med upp i bergen och hälsa på l´Ermita. Jag trodde dumt nog att det betydde att vi skulle hälsa på en kvinnlig eremit som bodde uppe i bergen, så jag blev snopen när jag insåg att l ´Ermita var ett kapell och det mest eremitliknande var en helgonabild av trä, som inte ens fanns uppe i kapellet utan förvarades i den stora kyrkan i byn.
Precis som i Grañon lagade vi mat och åt, maten var faktiskt godare här även om det bara var en pastasås och pasta och så frukt till dessert.
Efter maten hölls en ceremoni där vi fick varsitt meddelande att läsa, det var böner från tidigare pilgrimer. Vi skulle läsa dem högt och sedan ta dem med oss på vandringen, på så sätt skulle personen som lämnat bönen få hjälp. Jag fick en lapp på svenska som var en fin dikt om moder jord och att vi måste bevara henne – passande i mitt fall. Peter, en stor, stark karl i det engelska sällskapet, klarade inte av att läsa sin lapp högt utan började skaka av gråt. Hans fru läste den istället och den var skriven av en kvinna som blivit utsatt för incest av sin pappa och ville ha hjälp att förlåta och gå vidare. Ett betydligt starkare budskap än på min egen lapp.
Jag sov mycket gott även denna natt, och bestämde mig för att själv lämna en bön för min mamma.
DAG 5: 30 juli Tosantos – Altapuerca (25 km)
När vi skulle börja gå vid halv åttatiden på morgonen, efter en snabb frukost och efter att jag lämnat min bön, frågade en av kvinnorna i det engelska sällskapet om jag och fransyskan ville gå med dem. Jag tackade ja, har ju vandrat ensam hittills och tänkte att det kunde vara trevligt med sällskap som omväxling. Fransyskan sa också glatt ja.
Efter bara 100 meter hade vi dock lämnat den långsamma gruppen bakom oss, de gick mycket sakta eftersom en av dem hade väldigt såriga fötter. C som jag kallar henne kom från Toulouse, vi gick precis lika snabbt och hon pratade utmärkt engelska, så jag slapp försöka på franska. Det visade sig att även hon hade gått ensam hela tiden, och hon sa något jag blev glad över: ”Före dig har jag inte hittat någon jag haft lust att gå med.”
Det var bra att ha sällskap för vägen var bitvis ganska variationslös och tråkig. Vi passade också bra ihop: var i ungefär samma storlek, lika långa, hade samma tempo och båda gillade tystnaden, men nu pratade vi också långa stunder. Mest om hennes liv, som tycktes mig som taget ur en film. Ska inte avslöja något här eftersom hon är med på bild.
Alla vi mötte förutsatte att vi var gamla vänner.
Halvvägs stannade vi och fikade i San Juan de Ortega. Jag bestämde mig trots allt för att inte övernatta där eftersom det luktade starkt av bensin i l´albergue paroquial. Fick inte heller någon bra känsla av stället. Det verkade vara fullt av unga, kaxiga amerikaner.
Vi träffade hela den engelska gruppen så småningom och satt och pratade med två av kvinnorna.
Vi var lite osäkra på hur långt vi skulle gå, och om vi ens skulle till samma ställe jag och C, men så småningom hade vi båda bestämt oss för att gå till Altapuerca och där stannade vi på samma vandrarhem. Direkt i entrén mötte jag Christina, Claudia och en spansk tjej som jag kände igen från vägen; vi hade stannat på samma rastställe någon dag tidigare. Efter kramar och glada utrop berättade de upprört att det hade varit tjuvar på vandrarhemmet natten före, och den spanska tjejen, Dolores, sa att hon blivit bestulen på sin mobiltelefon på ett ställe utanför Pamplona en vecka tidigare. Det blev en väckarklocka: från och med nu skulle jag ha bättre uppsikt på mina saker, jag hade naivt lämnat värdesaker och gått därifrån, särskilt mobilen, varje dag.
Tjejerna skulle åka på en guidad tur till ruinerna i Altapuerca och undrade om vi ville följa med, men jag kände mig för fylld av nya intryck och ville bara relaxa ett tag, inte ge mig ut på exkursion. Det visade sig senare vara ett bra val, visningen hade varit på spanska och Claudia hade inte alls hängt med, dessutom hade det varit stekande hett, förstås.
Efter att jag vandrat runt lite i byn på egen hand sammanstrålade jag och C och gick och åt middag. Melon med skinka, en god fiskrätt och rispudding till efterrätt. De andra hade köpt mat och skulle äta i vandrarhemmets trädgård.
Däremot gick vi till en liten bar på kvällen, men då följde inte C med, vi var ett stort gäng som hade jättekul. Jag kände att jag behövde det efter att hela dagen ha pratat om ganska tunga ämnen med C.
DAG 6: 31 juli Altapuerca – Burgos (20 km)
Jag kände mig utmattad efter att ha varit så social dagen före så jag startade ganska tidigt, utan att vänta på C, som för övrigt sov djupt.
Klockan elva var jag framme i Burgos och utanför Albuergue municipal (5 euro natten) såg jag direkt en person jag kände igen mycket väl – Paco som jag träffat 2009!
Tråkigt nog skulle han precis med en buss tillbaka till Paris, så det blev en kort pratstund och snabba kindpussar. Han kom ändå ihåg vad vi pratat om för fyra år sedan, själv hade jag glömt det helt. Han frågade efter Victoria och jag berättade att hon hade en litet barn nu. Han bad mig hälsa.
Nästan hela vägen hade jag sällskap av en japansk man på drygt 60 år. Jag hade sett honom flera gånger längst vandringen med sin stora, tunga ryggsäck av tyg som såg ut att vara från 50-talet. Det visade sig att den var från 60-talet och att han alltid drömt om att vandra el camino med den. Nu ångrade han sig lite halvt, eftersom den var så tung.
Att vandra med honom var behagligt, han var långt ifrån påträngande, men hade dessvärre ytterst svårt att förstå min engelska. Jag förstod däremot honom mycket väl. Han berättade att i Japan finns det också en pilgrimsled men att nästan inga utlänningar kommer dit. Där finns det stugor att bo i, obemannade, där man kan laga mat och sova. Han var pensionerad lärare och hans fru som också var lärare hade gått med honom i tio dagar, sedan var hennes semester slut.
Väl framme kände jag igen att jag fått en social överdos och behövde vara ifred, inte minst var det ansträngande att prata engelska i flera timmer i sträck, så jag tillbringade hela dagen och kvällen med att vandra omkring i vackra Burgos med den vilda floden mitt i, besöka katedralen, fika, äta, och dricka lite öl. Handlade också matsäck inför morgondagen, som alla säger är en riktigt tuff sträcka utan skydd för solen. Hade annars chans att äta med Christine, Claudia och två killar.
DAG 7: 1 augusti Burgos – Hontanas
Alla hade varnat mig för att den här biten skulle vara jobbig, enahanda, utan skugga. Det gällde att starta extra tidigt, sades det. Men jag kände för att ta det lugnt och kom inte iväg förrän klockan åtta, efter att ha ätit frukost på härbärget. Passade också på att ta ett tårfyllt farväl av Christine som skulle hämtas av sonen och maken samma dag. Innan dess hade hon inte ens berättat att hon hade en son. Hon hade bara sagt att hon ofta var stressad hemma och att caminon var hennes sätt att tanka energi och glädje.
Hon verkade inte alls glad över att vandringen var över. Claudia skulle hålla henne sällskap och äta brunch med henne. De bjöd med mig men jag kände att jag behövde komma iväg.
Det visade sig att ryktena stämde, det här var den jobbigaste sträckan hittills. Medräknat 2009. Det var hett och blåste samtidigt och jag blev av med både min fina blå sjal och min röda tunna jacka.
Det fanns nästan ingenstans att få skugga på hela vägen och den starka vinden fick det att kännas som att vara i en bastu och blåsa på sig med en hårtork.
Väl framme valde jag ett albergue som var stort, hade en restaurang och många rum. I mitt fanns kanske fem våningssängar, stoppade och bekväma.
Jag hade en olidlig värk i fötterna efter de 34 km vandring i hettan. En liten smal, korthårig italiensk tjej föreslog att jag skulle sätta fötterna i iskallt vatten, eftersom jag troligen fått en inflammation. Hon pratade om inflammerade fötter på ett initierat sätt och det visade sig att hon jobbade med träning och hälsa. Lustigt nog kedjerökte hon.
Italienskan skulle gå till en pool och bada och försökte få mig att hänga med, men jag var så slut efter vandringen att jag bara ville stanna på hotellet.
Jag frågade däremot om hon ville äta med mig men vi fick inte ihop det tidsmässigt eftersom hon skulle bada, jag hade bokat till sittningen klockan sex.
Middagen var den mest absurda jag varit med om. Jag hade sett fram emot att få sitta själv och äta, ensam med mina tankar, men efter några minuter kom de in med en ung man och erbjöd honom platsen mitt emot mig. Vilket han accepterade fast det fanns flera lediga bord.
Under första halvan av middagen försökte jag inleda ett samtal, men han svarade bara med korta nickar eller ”sí” / ”no”. Trots att jag ansträngde mig för att prata spanska.
När jag erbjöd honom vatten sa han nej, och två minuter senare tog han själv vatten.
Förmodligen var det bara blygsel men det gjorde mig obekväm. Inte blev det bättre av att han ställde vinflaskan vid sin ände av bordet så att jag inte kunde ta. Han hällde bara upp ett halvt glas åt mig, det fick räcka verkade han tycka. Själv höll han sig till vatten.
Så småningom gav jag upp försöken att konversera och åt i tystnad.
DAG 8: 2 augusti Hontanas – Castrojeriz (10 km) – sista dagen!
Sista dagen, kortaste sträckan. En riktig glassardag! Jag måste stanna här för att kunna ta en lokalbuss tillbaka till Burgos och därifrån en buss till Madrid igen.
Jag kom fram på bara två timmar och satt först och njöt på bakgården till ett café som hade bilder på Paulo Coelho på väggarna. Jodå, han hade minsann varit där! Bakgård låter kanske inte så mysigt, men den var full av växter och blommor i stora krukor och kändes som en oas. Jag hade redan bestämt mig för att unna mig lyxen att sova på pensionat denna sista natt av vandringen. Eget rum. Ah.
Sagt och gjort, hittade ett rum hos ett äldre par. Kvinnan undrade om jag var hungrig och bjöd på frittata. När jag ätit upp biten tyckte hon att jag skulle ta en till, och det hade jag ju inget emot.
Jag besökte också ett ställe som hade en fotoutställning om caminon och där det bjlds på dricka och frukt. Det var något meditativt över plasten och jag blev rörd av budskapen i bilderna.
Dagens händelse var annars att jag fått kliande bett på kroppen, särskilt armarna. Måste ha kommit från de stoppade sängarna i Hontanas…..
På kvällen åt jag pilgrimsmeny på ett ställe som var helt tomt, jag var den enda matgästen
Eftermiddagen tillbringade jag med att försöka ta reda på varifrån jag skulle ta bussen nästa morgon. Det fanns ingen busshållplats och alla svarade svepande när jag frågade var bussen egentligen stannade. Till sist frågade jag tre kvinnor i olika åldrar som satt på en bänk vid ett vägskäl i den ljumma sommarkvällen.
De började prata sinsemellan, en av dem var väldigt hjälpsam och försökte hitta information på sin smartphone, men det gick inte så bra.
Efter lite dividerande kom de fram till att bussen stannade precis just där, där de satt. Jag kände mig lite osäker men bestämde mig för att lita på dem. Sen övade jag mig på att gå vägen fram och tillbaka till pensionatet några gånger, för att inte gå vilse i ottan.
Nästa morgon blev jag genast lugn när en annan person också kom gående, med en liten rullväska efter sig. Det betydde ju att jag definitivt stod på rätt plats!
Att komma hem
Hemresan gick via Madrid igen där jag bodde på ett annat studenthem och hann med ett frisörbesök och långa promenader i den kvävande hettan. Jag var inte så glad och utvilad efter en resa när jag kom hem, som jag brukar, eftersom betten jag fått i Hontanas tyvärr blev värre för varje dag. Jag räknade till över hundra bett på alla delar av kroppen där jag inte haft kläder när jag sov, vilket var större delen.
Det tog två veckor innan jag blev helt av med betten, men lyckligtvis klarade jag mig från att få hem några kryp.
Min mamma som varit djupt deprimerad och bara pratat om att hon ville dö visade sig ha fått en vändning när jag hälsade på henne två veckor efter vandringen. Jag vet inte hur stor del min bön hade i det, men tog ändå hjälp av vännen Martin som är spansktalande och skickade ett tackbrev till stället jag bott på i Tosantos.
Lite senare kom det vykort från Claudia som nu anlänt till Santiago de Compostela. Jag blev jätteglad!
När jag publicerar det här är jag på väg att planera min nästa tripp, som ska gå från Castrojeriz till … ja vi får se hur långt jag hinner! Hej så länge!