Just nu funderar jag över vad som händer när man (jag) ber om råd. Dvs, när jag inte ber om råd utan uttrycker osäkerhet över ett stundande val.  Jag funderar också på hur jag själv beter mig när någon annan är osäker. Jag hoppas att jag inte kommer med en massa råd oombedd. För nu när jag blivit ”utsatt” för det känner jag bara att hu… vad jag ogillar det!

Det jag vill höra är ju snarare: du vet själv vad som är bäst, slappna av bara så kommer svaret till dig. Men så skrev inte en enda av de cirka 15 som kommenterade mitt ambivalenta, ångestfyllda facebookinlägg om att jag blivit erbjuden en lägenhet.

Såhär. I förra veckan var jag på en lägenhetsvisning via internkön och eftersom det var en bra lägenhet tackade jag ja. Bra lägenhet = lugn gård, ”bättre” område än Byälvsvägen där jag bor nu, ljusare finare lägenhet. Men också: ett renoveringsobjekt som man inte visste hur det skulle se ut innan det var klart, duschkabin i stället för badkar (jag älskar att bada!), mycket mindre vardagsrum som det blir svårt för Ruben att göra volter i, bara tre veckor till inflyttning och därmed 2,5 månads dubbla hyror. Jag var ambivalent redan då men Jag var ju nr 9 och skulle säkert inte få något erbjudande ändå. Så jag tackade ja.

Men i dag ringde en dam från bostadsförmedlingen och sa att jag stod som etta. Nu får man egentligen inte tacka nej när man tackat ja via systemet, men jag anade en öppning. Hon frågade nämligen om jag ville ha lägenheten. ”Är det okej att svara imorgon bitti?” undrade jag försiktigt och hon sa att det var helt okej.

Men i alla fall. Jag la alltså ut detta på facebook och genast kom det en strid ström av uppmaningar att jag skulle ta lägenheten för annars skulle jag ångra mig, jag skulle må bättre efteråt, det var helt klart värt besväret när jag väl hade den nya lägenheten. De dubbla hyrorna kunde jag komma ifrån genom att ha ”inneboende” under uppsägningstiden. Etc. Och visst kan jag också resonera mig till det. Men nu är jag en människa som går på känslor och när det inte känns lustfyllt att tänka på nya lägenheten alls, ja då kan jag inte motivera mig till att ta den. Så det får bli nej helt enkelt.

Hur som helst. Nu undrar jag varför alla tyckte att en flytt var en så bra idé? Anade de att jag egentligen ville och bara behövde lite pepp? Tycker de att min nuvarande lägenhet är så sluskig och hemsk att vad som helst måste vara bättre? Nej, de flesta som peppade har inte ens varit här.

Jag räknar efter hur många gånger jag flyttat och får det till 25 gånger i vuxen ålder. jag hade inga problem med att flytta tidigare. Det är nu jag börjat fästa mig vid platser, och faktum är att jag ser det som något bra.

Den här flyktiga delen av mig, det verkar som att den har försvagats. jag har blivit mer jordad, fått mer tyngd.

Sen kan jag också tänka att jag vill ju inte bo ensam hela livet. Att flytta skulle kännas roligare om det var till en gemenskap av något slag. Att bara flytta mig och Ruben till en annan liknande lägenhet, nej det känns helt enkelt inte tillräckligt frestande.