För några år sedan hade jag besök av en vän från Belgien på sensommaren. Han var ute mycket själv i skogen medan jag jobbade, och första dagen kom han hem och var helt förtvivlad. Skogen var så fin, sjön likaså, luften frisk. Men människorna, så kalla. INGEN hälsade ju på honom! Var det såhär svenskar var?!
Jag försökte förklara att man bara inte gjorde det här, att det berodde mer på blygsel än något annat. Och sen har åren gått, och jag har inte ens reflekterat över att det är så sällan någon hälsar. Jag har tänkt att det är så det är.

Tills idag.

Jag var ute i skogen och gick en promenad på lunchen i det soliga vädret, och ganska snart mötte jag en farbror som glatt hejade. Jag log och hejade tillbaka och märkte hur glad jag kände mig över denna lilla gest. ”Det där var ju trevligt”, tänkte jag, och bestämde mig för att ta ögonkontakt med och hälsa på nästa person jag mötte. Det var en kvinna, och hon log och hälsade tillbaka. Sedan fortsatte jag heja på alla jag mötte, kanske sju till. Oftast var det jag som började säga hej, i ett fall började den andre.

Riktigt upprymd kom jag ut ur skogen och in i tätare bebyggelse, men nu var det tvärstopp på ögonkontakten och leendena. Alla tittade bort med hårda ansikten.

Men i skogen. Där finns värmen.

Jag längtar redan dit igen.

PS. Min vän ändrade uppfattning om svenskars kyla efter att ha träffat några av mina vänner. Han var faktiskt helt tagen över hur fina och trevliga de var. DS