Det är inte många som känner mig som vet att jag var mobbad i skolan. Det var två killar i klassen som, oberoende av varandra, retade mig för mitt namn (Moa i andranamn, vem hette MOA liksom, urtöntigt), för mina kläder, och för att jag var jag.
Jag minns särskilt en lägerresa vi gjorde i femman, till Asa. Eller: jag minns inte mycket alls från resan utom en sak. Det var en klass från en annan skola där samtidigt och i den klassen gick en flicka som hette Annika. Hon hade fett hår, verkade lite trög och pratade med en märkligt hes röst. Alla tyckte att hon var lite läskig. Vid ett tillfälle närmade sig den ene mobbaren mig, Palle som han kallades. Med rynkad näsa och smalnande blick viskade han att jag var äcklig och sen tillade han: du är precis som Annika.
Det var nog den värsta förolämpning han kunnat ge mig. Och eftersom jag på den tiden inte var så tuff som nu, faktiskt inte tuff alls utan bara mjuk och snäll, gick jag bara undan och grät på insidan. Och det satte sig. Jag började själv tänka att jag var äcklig. Fast jag var en helt normal och faktiskt ovanligt söt 12-åring.
En annan händelse minns jag däremot med viss tillfredsställelse. Mitt under en lektion började min andra plågoande, Fidde som han kallades, reta mig för mina byxor. ”M o a” sa han med sitt mobbartonfall, ”Moa kör med nitade brallor”. Detta var i sexan och för första gången reagerade jag. Han fick en hård smäll på ena överarmen (jag muskade honom som man sa på den tiden) och började omedelbart gnälla: fröööken, hon slooog mej!
Vår svenskalärare visste nog inte vad hon skulle tro då jag var en riktig mönsterelev i vanliga fall, men gav både mig och Fidde kvarsittning för säkerhets skull.
Jag minns hur värt jag tyckte det var. Och jag tror faktiskt att Fiddes attacker upphörde efter detta. Tilläggas ska kanske att Fidde var kortast i klassen och själv lite mobbad pga detta. Den andre mobbaren däremot var omåttligt populär trots att han luktade starkt av svett för jämnan.
På högstadiet delades klassen upp och jag slapp både Fidde och Palle lyckligtvis utom på vissa lektioner då det var helklass. Det blev lite bättre, fast Palle fortfarande gav sig på mig verbalt när han hade tillfälle.
Nu är jag vuxen och känd för att inte låta någon sätta sig på mig. Jag får t o m ibland höra att jag är hård. Men det var verkligen inte sån jag var från början.
Förutom mobbningen var det en väldigt rivig jargong bland klassens tjejer. Att vara taskig mot varandra var helt enkelt det normala. Det var inte riktat mot mig specifikt utan alla drabbades, men jag verkade vara den som led mest av det. Periodvis grät jag varje eftermiddag efter skolan över hela situationen, som jag inte visste hur jag skulle hantera. När vi äntligen slutade nian var jag enormt lättad över att slippa klassen och i min nya gymnasieklass rådde en skämtsam men alltid snäll och trevlig stämning. Åh vad jag trivdes.