Kategoriarkiv: Privat

Tino och min före detta undvikande anknytning

Jag tänker på det här med anknytning och hur jag tidigare i mitt liv hade en otrygg undvikande sådan. Hade jag kunnat bli kär i Tino om jag varit trygg, eller otrygg ambivalent?

Jag träffade Tino i stort sett första dagen i Rom, när jag var 21. Vi träffades på aupairförmedlingen och han började direkt prata med mig. Han hade varit där några månader redan (men tvingats byta familj) och erbjöd sig att hjälpa mig och visa mig runt.

Tino var en intressant person. Han kom från Östberlin men hans familj hade lyckats fly till väst. Han gick alltid omkring med sin gitarr och en bok som han skrev i. Att som kille fatta beslutet att bli au pair tyder i sig på egensinne. Han var rolig och fick mig ofta att skratta och jag minns att han en gång sa: Jag skulle gärna gå klädd i Armani, men jag har inga pengar så därför ser jag ut såhär – med en gest mot sina slitna jeans och urtvättade tshirt.

Tino var dessutom eftertraktad bland de andra tjejerna, bl a av min blivande bästis Gordana som vad jag senare förstått blev vän med mig mest för att hon ville komma åt Tino (det var i alla fall vad Massimiliano senare påstod).

Länge såg jag vår kompisrelation som okomplicerad men med tiden började jag ana att han var mer förtjust i mig än som vän. Bevis på det fick jag en dag när Tinos vän Emilio snappade åt sig hans skrivbok och började läsa högt, trots Tinos protester. Jag minns inte exakt vad det stod men det handlade i alla fall om hur lycklig han känt sig när vi legat i en park och vilat samma dag och han fått hålla min hand.

Efter det försökte jag få känslor tillbaka, men utan att lyckas. Till sist behövde jag prata med honom om det, och det som hände då har etsat sig fast i mitt minne.
När jag förklarade att vi bara kunde vara vänner, blev Tino likblek i ansiktet. Han sa inte ett ord utan närmast stapplade därifrån, rätt ut i trafiken där han var nära att bli påkörd.

Jag kände stark sorg i hjärtat och önskade inget hellre än att jag kunnat besvara hans varma känslor för mig. Men jag var inte förmögen till det.

Vi träffades flera gånger efter detta, eftersom vi gick samma italienskkurs. Tinos reaktion var att fullständigt ignorera mig. Det gjorde ont och kändes skumt men på något sätt kunde jag förstå honom.

Sen tog kursen slut, vi sågs inte mer och efter några år flyttade jag från Rom. En dag hörde Gordana av sig och berättade följande märkliga historia. Hon hade träffat Tino i Rom men han hade inte känt igen henne. Men jag är ju Elins kompis, hade hon sagt då, varpå Tino sagt att han aldrig känt någon Elin. Total förträngning alltså. G sa också att han hade en italiensk flickvän nu, hon var skådespelare och ”molto bella”.

Jag undrar fortfarande om det var min rädsla och känslomässiga avstängdhet som hindrade mig från att få känslor för Tino. Hade jag träffat någon som han idag, fast äldre förstås, hade jag skattat mig lycklig. Tror jag.

PS. Nu får jag ”trygg” på anknytningstester. Det går att förändra.

Den svåra lättsamheten

Sitter på en spansk buss på väg från Madrids flygplats till Astorga, det är sen morgon och vi har stannat på södra busstationen i Madrid för att plocka upp passagerare.
Astorga. Det är oundvikligt att minnen väcks till liv. För tre år sedan vandrade jag pilgrimsleden dit tillsammans med en kille jag träffat i Léon. Tysk. Vi hade funnit varandra och slagit följe under flera dagar och nätter. Han var rolig att vara med och väldigt … lättsam.

När jag tänker på vad som får mig att längta efter en relation är det just det här otvungna hänget jag vill åt. Att bara vara tillsammans och samtidigt uppleva saker. Att skratta åt samma saker. Att känna livets puls.

Hos psykologen igår frågade han vad som hade varit så fantastiskt med mitt ex P. Som jag valde att lämna för att andra saker inte fungerade för mig (pratar inte om samlivet nu, det funkade bra!). Jag tänkte efter lite och svarade att jag inte tyckte han var så extraordinär, men att vi hade väldigt kul ihop, att vi alltid hade saker att prata om och att jag fick energi av honom. Det var då han nämnde ordet Lättsam. Och det kan, när jag tänker efter lite, sammanfatta alla män jag fallit för. De har varit just så. Liksom sorglösa och ”jag tar dagen som den kommer”.

Kanske är det precis där skon klämmer, för kanske är det svårt att hitta någon som både är seriöst engagerad och lättsam? I alla fall torde det vara svårt att kombinera ”lever i nuet” med ”strukturerad och bra på att planera”. Absolut inte omöjligt, men sällsynt.

Kan jag lära mig uppskatta någon som inte är fullt så lättsam, för att få den där strukturen jag behöver? Kan jag bli mer lättsam själv, för att inte behöva söka det hos en partner? Eller ska jag inte backa på mina krav, för jag har ju faktiskt haft män som varit båda delarna. Tänker på S som som jag bodde med i 4 år och M som jag var sambo med i 1 år. Inte superstrukturerade kanske men fullt tillräckligt för mig.

Tänker också att ett hinder för mig kan vara att när någon blir seriöst intresserad av mig försvinner lätt lättsamheten och därmed just det jag dras till. Knepigt och synd, för kanske skulle den kunna finnas där bara jag hade tålamod att vänta.

Om besvikelse

Jag reflekterar över besvikelse. Är det okej att bli besviken på vänner, älskare och livet ibland? Jag tycker det. När jag sagt till mig själv: du borde inte ha så höga förväntningar på andra, du borde inte bli så besviken – då betyder det bara att jag blir besviken två gånger. Först på någon annan, sen på mig själv. Det är inte snällt mot mig och leder inte till något gott.
Det jag jobbar med nu: att hantera besvikelsen på ett konstruktivt sätt. Att eventuellt, i de fall det är på sin plats, kommunicera det jag känner – men på ett respektfullt vis, för alla inblandade. Inte minst för mig.

Om du blir besviken på mig? Då ser jag det som en kärlekshandling att du kommunicerar det. För det betyder att du bryr dig. Och det ger mig chansen att bättra mig. Alternativt klargöra vad jag är beredd att göra och inte.
Oavsett vilket, bidrar det till transparens. Och det är alltid bra!
?

Tacksamhet

Jag översvämmas av tacksamhet. Över att få leva, andas, känna alla härliga dofter i naturen. Över att få vara helt ensam med mig själv och mina tankar. Över att ha tid att läsa.

Midsommarhelgen tillbringade jag med goda vänner i skärgården. Jag och sonen fick sova över i gäststugan. Det var så tyst och stilla och för första gången på länge fick jag lust att läsa. Men eftersom jag inte haft ro att läsa på månader, hade jag ingen bok med mig. Efter en snabb inspektion av bokhyllan hade jag valt en bok som jag redan läst, för kanske 40 år sedan. Det var en gammal engelsk (översatt till svenska), hästbok från 1970-talet: Jill rider igen. Åh, vad jag älskade de böckerna när jag var barn! Nu skulle det bli spännande att se om boken fortfarande höll måttet.

Och ja, jag greps genast av berättelsen om Jill, som bor på den engelska landsbygden där allt handlar om hästar. Hon har själv två ponnier och hennes vänner är vad man skulle kalla överklass, men författaren lyckas få in ett klassperspektiv i romanen genom att slänga in den försummade flickan Dinah som knappt får mat hemma och som så gärna vill lära sig rida att hon tjuvrider andras ponnier på nätterna.

Jag sträckläste och det jag verkligen gillar med den här typen av böcker är att de alltid slutar på ett bra sätt.

På så vis flyttades jag tillbaka till de där åren – de var många – då min högsta önskan var att bo på landet och ha en egen häst. Med tiden har jag börjat se lite annorlunda på det där med att ha häst som man rider på. Jag tror inte att hästen skulle välja att ha en ryttare på sig för att få komma ut ur hagen, och det är också därför jag slutat rida. Men det är en annan historia.

Just nu är jag mest tacksam för en sällsynt fin läsupplevelse!

Nätdejting

Jag tänker på det här med nätdejting, som blivit ett så vanligt sätt att träffas på, och hur onaturligt det ändå är. När jag tänker på de relationer jag skaffat mig via nätet, har de egentligen alltid känts lite konstlade.

För visst är det underligt: plötsligt ska man träffa en person man aldrig i hela sitt liv haft att göra med tidigare, regelbundet, i regel oftare än vad man träffar sina närmaste vänner. Och fast det hela känns aningen ansträngt, kämpar man på, i förhoppningen att det ska ge utdelning en dag.

Lite på samma sätt som man fortsätter att gå till ett jobb som inte känns helt hundra, i väntan på lönebeskedet.

Det finns två olika strategier i början: träffas snabbt eller låta det ta lite tid. Poängen med att träffas snabbt är att man slipper bygga upp förväntningar på någon som det kanske ändå inte finns kemi med. Poängen med att låta det ta tid är att man i lugn och ro kan lära känna varandra genom att skriva. Min egen lilla slutsats efter flitigt nätdejtande genom åren (ja, jag får väl erkänna det), är att de som vill träffas snabbt sedan är de som inte gärna anstränger sig i relationen. De vill liksom bara snabbt HA en relation, som om det vore ett föremål man köper och ställer på hyllan, inte en trädgård att gemensamt plantera i, vattna, gödsla och kanske ansa lite emellanåt.

Att gå på första dejten är alltid spännande. En gång hade jag två dejter dagarna inpå varandra, efter en särdeles solig helg. Den förste hade bränt sin näsa, och var mycket bekymrad över att göra ett dåligt intryck. Därför skickade han flera meddelande där han varnade för sin näsa, och ursäktade sig även flera gånger under dejten. Men det var inte så farligt, han var en stilig man med ett plåster på näsan, varken mer eller mindre.

Annat var det med dejten dagen därpå. Han kom glatt fram till mig och det första jag såg var ett stort, varigt, blodigt sår på läppen, som han försökt täcka över med ett lager tjock, vit salva. Jag höll nästan på att kräkas, men den totalt obekymrade mannen pekade bara på varhärden och sa att han råkat bränna sig. Under hela dejten var jag så äcklad av såret att jag inte kunde fokusera på något annat, och när han sa: Du tittar bara på såret, svarade jag: Du skulle kanske ha satt på ett plåster.
Hans svar var att han minsann frågat en bekant som var läkare och fått rådet att låta det vara, för då läkte det bättre. Okej, sa jag, men det ser ganska obehagligt ut.
Han verkade sårad i själen över min kommentar. Men kanske lärde han sig något. Man kan ju också skjuta upp en dejt om man inte är till sin fördel.

Jag kommer nog att skriva mer om detta ämne framöver, för jag har en hel del stoff.

Hej så länge!

Tvättstugeångest

Äntligen skulle nya tvättstugan öppna.

Hela hösten har Skanska jobbat med att bygga en ny tvättstuga på gården. Den gamla tvättstugan på andra sidan vägen ska successivt avvecklas. Så blev de äntligen klara och igår var det dags för tvättstugevernissage.

Det känns bra när hyresvärden satsar på oss boende. Samtidigt har jag känt mig lite skeptisk eftersom jag tycker att det fungerar bra i den gamla tvättstugan. Jag gick i alla fall till ”vernissaget”, som pågick under några timmar då personal från Svenska Bostäder visade hur man bokar och sätter igång maskiner. Det var några andra kvinnor där och tittade (inga män, men de kanske kom senare). I tvättstugan var det rent och skinande, men ganska snabbt drabbades jag av missmod.

För mig som är ensam vuxen i mitt hushåll, har stunderna i tvättstugan alltid betytt mycket mer än att bara få min tvätt ren och torr. Nämligen gemenskap. Möjlighet att småprata med mina grannar. Ibland har det bara inneburit den ordlösa sköna känslan att det finns andra vuxna individer, att jag inte är ensam. Vilket är mycket nog.

Allt detta är undanröjt genom planeringen av den nya tvättstugan. Såhär är den organiserad: tre rum, helt separata, där EN person/ett hushåll får vara åt gången. Man har fyra timmar på sig. Under den tiden får ingen annan komma in. Glömmer man hämta tvätten i tid, är det kört; man kommer inte in.

Jag kan köpa tidsaspekten, så var det i tvättstugan där jag bodde tidigare också, hos Stockholmshem. Men som ni säkert redan har förstått, känner jag mig föga entusiastisk till uppdelningen i separata rum. Inga mer spontana träffar. Ingen mer tvättstugegemenskap.

Ingen gemenskap, däremot blir man fullt synlig utifrån när man tvättar.

Jag uttryckte min åsikt för kvinnan som försökte visa hur man bokade maskiner, fast hon inte riktigt hade koll på systemet utan mer provade sig fram. Hon såg förvånad ut och sa att ”det är en säkerhetsaspekt, att man ska få ha sina grejer ifred”. En kvinna med långt rött hår som stod jämte mig tyckte precis som jag att det nya upplägget var trist. ”Jag har tvättat i många år, och aldrig har något försvunnit”, sa hon, och jag instämde.

Innan jag gick passade jag på att meddela även bovärden som var på plats, hur jag kände. Jag sa också att det hade varit bra att fråga oss hyresgäster hur vi ville ha det, innan de planerade en ny, dyr tvättstuga (dyr måste den ha varit med tanke på att fem-sex personer jobbat hela hösten med den, ibland även på helger). Även hon var förvånad. ”Många tycker ju att det är skönt att få vara ifred”, menade hon. Okej… så kan det säkert vara. Men här? I de här ganska små lägenheterna bor inga storfamiljer. I mitt eget hus är det idel ensamhushåll, förutom ett äldre par (och de har egen tvättmaskin) och en mamma med två barn. Varför skulle vi tycka att det var skönt att vara ifred? Vill man prompt vara ifred kanske man skaffar en egen tvättmaskin att ha i lägenheten?

Bovärden avslutade med att peka ut i den gråmörka kvällen, mot en rund bänk som byggts runt ett träd, och ett bord som placerats ut. ”På sommaren kan ni sitta här utanför och fika och träffas”, sa hon.

Min enda fråga på det var hur länge den gamla tvättstugan skulle vara i bruk. Svaret var svävande, men inga maskiner skulle repareras om de gick sönder. Låt oss hoppas att maskinerna håller länge till.

UPPDATERING 24 februari: Det har blivit en hel del kontakt med grannarna ändå, eftersom många glömmer kvar sin tvätt. Och det är helt suveränt att ha en spontantvättstuga som inte behöver bokas, jämte de andra. Så jag är ganska nöjd ändå. ?

På sommaren kan man sitta här utanför tvättstugan och titta på dem som tvättar över en fika…

Glad av att hjälpa till

Igår fick jag chansen att vara lite vardagshjälte och hjälpa en medmänniska i nöd. Såhär var det: jag hade jobbat klart på kontoret jag delar med några andra frilansar och bestämde mig för att titta in på biblioteket på väg hem, för att låna något att läsa. Knappt hade jag hunnit in förrän jag såg en dam i kanske 70-årsåldern som stod vid informationsdisken och verkade ha ett problem. Över axeln hängde en skinnväska där en dator stack ut. Jag förstod ganska snabbt att hon hade gått till biblioteket med sin laptop för att skriva ut ett dokument, eftersom hon inte hade någon skrivare hemma. Kvinnan som jobbade i infodisken förklarade att det inte gick att skriva ut från den egna datorn utan bara från bibliotekets datorer. ”Gå hem och maila dokumentet till dig själv så kan du skriva ut det här på måndag”, föreslog hon.

Den besökande kvinnan började ge ljud ifrån sig av vanmakt. Jag förstod att hon verkligen behövde skriva ut dokumentet nu, inte på måndag. Hon sa också att hon inte visste hur man mailade ett dokument, för det hade hon aldrig gjort.
Efter lite dividerande fram och tillbaka sa bibliotekarien åt henne att sätta sig någonstans på biblioteket och maila till sig själv, så kanske någon i personalen kunde hjälpa henne, ”men vi har mycket att göra, det är inte säkert att vi hinner”.

Hon fick mig att tänka på min mamma som var totalt förvirrad när det gällde datorer, trots att hon gått datakurser för pensionärer och allt. Det fastnade liksom inte. Och personalen på biblioteket skulle nog inte ha tid. Så jag följde efter henne in på biblioteket och sa att jag kunde hjälpa henne. Vilket jag också gjorde. Men det visade sig vara svårare än jag först trott.
Första problemet var att det inte fanns wifi på biblioteket, så hon kunde helt enkelt inte maila till sig själv. Vi löste det genom att sätta på hotspotfunktionen på min mobil och koppla upp hennes dator på den. Mailet gick iväg, och hon loggade mödosamt in på bibliotekets dator med sitt lånekortsnummer och lösenord. Hon visste inte hur hon skulle komma åt sin gmal, så jag hjälpte henne med det. Jag skrev in hennes mailadress, och lämnade platsen åt henne så att hon skulle kunna skriva in sitt lösenord. En glimt av hopplöshet kom i hennes ögon. Hon hade ingen aning om vad hon hade för lösenord, för på sin laptop var hon hela tiden inloggad.

Inga problem, jag satte igång hennes nu avstängda laptop igen och mailade dokumentet till mig själv, varefter jag loggade in på min gmail på den publika datorn, öppnade dokumentet och klickade på skrivarsymbolen.

Kvinnan tackade mig gång på gång då hon äntligen höll i det svårutskrivna pappret, och jag kunde inte låta bli att fråga henne vad det var för ett viktigt dokument. ”Ska du hålla tal?”, frågade jag för det var den känslan jag fick. ”Äsch, det är bara en sak jag ska läsa upp imorgon på en fest”, svarade hon.

När jag gick hem med en varm känsla i kroppen kom jag på att jag helt hade glömt att låna någon bok.

Rak kommunikation

Jag har en ganska rak kommunikationsstil, för det mesta. När jag av någon anledning inte kommunicerar det jag vill uttrycka, brukar jag få ett tryck över halsen. Ibland blir det så starkt att det känns som att kvävas lite grann.

Mina vänner uppskattar mig oftast för att jag är tydlig och för att de vet var de har mig. Om jag är missnöjd med något kan de vara säkra på att de får veta. Inte så att jag klagar hela tiden, nej, då skulle jag nog inte ha så många kompisar. Men ingen av mina vänner behöver gå och vara orolig för att jag ska dölja en massa negativa känslor.

Jag uppskattar människor som är på samma sätt, dvs som säger det de tycker är viktigt att förmedla. Som inte går och håller på det och så får man istället höra ett år senare hur illa man gjorde dem den där gången, kanske rentav de där gångerna. Men dessa människor är extremt ovanliga här i Sverige.

En väninna gjorde i stort sett slut på vår vänskap genom att skicka en lista på tio punkter med situationer då jag sårat henne omedvetet, en del fall var över ett år tillbaka i tiden. (Det var hon som ville avluta, inte jag.) Hon ägnade sig sedan åt att baktala mig för hela den gemensamma bekantskapskretsen. Detta är ett antal år sedan nu och jag har kommit över det, men ett litet sår finns kvar.

Efter att ha varit med om en del knivhugg i ryggen av det här slaget, eller bara knivhugg som kom alldeles för sent, har jag kommit att bli obehaglig till mods när människor inte är raka mot mig. Att ta upp något dagen efter kan jag tycka är rimligt, i de fall personen inte riktigt kände just då hur påverkad hen blev; samtidigt gör även det mig lite nervös. Jag kan ibland få en känsla av att någon bakom leendet egentligen är störd, sårad, arg, ledsen… eller något annan känsla vi i regel inte eftersträvar. Då brukar jag fråga, men får oftast höra att allt är okej. Kanske frågar jag på fel sätt. Eller så är personen inte van vid att prata om känslor på det sättet. Kanske ska jag helt enkelt lita på min känsla alla gånger, och hantera situationen därefter?

Och vad vill jag säga med detta?

Egentligen ville jag berätta hur det kommunicerades i min familj när jag växte upp. Men jag spar det till ett annat inlägg tror jag bestämt!

Den här lilla fågeln kom på besök i morse!

Tankar från en skogspromenad

För några år sedan hade jag besök av en vän från Belgien på sensommaren. Han var ute mycket själv i skogen medan jag jobbade, och första dagen kom han hem och var helt förtvivlad. Skogen var så fin, sjön likaså, luften frisk. Men människorna, så kalla. INGEN hälsade ju på honom! Var det såhär svenskar var?!
Jag försökte förklara att man bara inte gjorde det här, att det berodde mer på blygsel än något annat. Och sen har åren gått, och jag har inte ens reflekterat över att det är så sällan någon hälsar. Jag har tänkt att det är så det är.

Tills idag.

Jag var ute i skogen och gick en promenad på lunchen i det soliga vädret, och ganska snart mötte jag en farbror som glatt hejade. Jag log och hejade tillbaka och märkte hur glad jag kände mig över denna lilla gest. ”Det där var ju trevligt”, tänkte jag, och bestämde mig för att ta ögonkontakt med och hälsa på nästa person jag mötte. Det var en kvinna, och hon log och hälsade tillbaka. Sedan fortsatte jag heja på alla jag mötte, kanske sju till. Oftast var det jag som började säga hej, i ett fall började den andre.

Riktigt upprymd kom jag ut ur skogen och in i tätare bebyggelse, men nu var det tvärstopp på ögonkontakten och leendena. Alla tittade bort med hårda ansikten.

Men i skogen. Där finns värmen.

Jag längtar redan dit igen.

PS. Min vän ändrade uppfattning om svenskars kyla efter att ha träffat några av mina vänner. Han var faktiskt helt tagen över hur fina och trevliga de var. DS

Lady Kabash gjorde min dag

Idag har det varit kallt och regnigt. Vi hade planerat en utflykt men lusten tröt. Vad skulle vi göra istället? Efter ett långt härligt telefonsamtal med en väninna, kollade jag snabbt på facebook om det fanns några event i min närhet. Och minsann – det fanns ju hela två stycken jag gärna ville gå på.

Först cyklade vi till hantverksföreningen Knut som hade sin vårmarknad i lokalen bara ett par kvarter bort. De sålde keramikmuggar, textilier och annat hantverk. Jag var intresserad av tröjorna och letade efter en grön ekologisk tisha att ha när jag håller workshop om lokal resiliens om ett par veckor. Blev jätteglad när jag hittade en med en lokal tall från sjön Flaten på, från lokala märket Lady Kabash.

Ruben fick en frasig våffla och två glas saft och sen cyklade vi vidare till Gunillas trädgårdsloppis i Käringstan.

Där blev jag upplivad över att möta inte bara Gunilla utan även Lisa, Ingrid, Katja, My och Christina. Medan Ruben hoppade i Gunillas studsmatta passade jag på att fika med de andra, några inköp blev det inte förutom en pocketbok.

Nu har jag provat tishan och den är så mjuk och skön att jag hade svårt att ta av den. Det här blir nya favoritmärket! Extra kul är det att den är lokalproducerad. Såhär beskriver Lady Kabash tröjorna på sin hemsida: ”Vi handtrycker alla tröjor själva, på sweatshop-fria tröjor som producerats under schyssta förhållanden, många av ekologisk bomull eller bambu.”

New Earth Media – Elin Dunås

Journalistik och kommunikation